Här är våldtäkt, droger och svält barnens vardag

Samtidigt som våra svenska barn lever förhållandevis gott är situationen en annan på gatorna i Uganda och Sydafrika. Hänts Lotta Gray har besökt en kontinent där livsreglerna är helt annorlunda än de vi är vana vid och våldtäkt, svält, sjukdom och misshandel är vardag.

Uganda, Kampala.

Det är kolsvart ute när vi öppnar bildörrarna och befinner oss på en smal gata i centrala Kampala, Uganda. Här lever ca 6.000-7.000 gatubarn i den hårt trafikerade staden, det har regnat häftigt. Det är blött och lerigt och i de svaga ljuspunkterna blänker vattenpölarna röda från Afrikas jord.

Framför mig, längs kanten ligger det vita och grå plasthöljen. De ser ut som liksäckar. Eller kokonger. Ihopdragna runt huvud och fötter.Det är gatubarn i varierande åldrar. De rullar in sig för att få skydd och värme. Lyfter på huvudena när vi kommer.

Jag är här tillsammans med Läkarmissionen. En stiftelse för hjälpverksamhet. Jag är en av deras ambassadörer sedan ett par år tillbaka. Läkarmissionen  arbetar i 44 länder i fyra världsdelar och fokuserar främst på självförsörjning, utbildning, social omsorg och humanitärt bistånd. De jobbar med lokala samarbetspartners på plats i respektive länder med finansiellt stöd som kan bedriva verksamheten.

Här i Kampala heter organisationen Retrak. Retrak  jobbar med uppsökande verksamhet för gatubarn, erbjuder en väg ut, arbetar med att återförena dem med sina föräldrar och i vissa fall när det inte går, hitta fosterföräldrar. Vi ska senare vidare till ett av Läkarmissionens ytterligare projekt– barncentret Give a child a family i staden Margate utanför Durban i Sydafrika.

Det är ett hårt liv för gatubarnen i Kampala

Lotta Gray på plats i Kampala tillsammans med ett gatubarn.

Vi går närmare barnen som ligger ner. Vi får inte ha med kameran och ta kort.

Några av dem har inte lyckats hitta något att dra över sig. De ligger i fosterställning på pappkartonger. Har kört ner händerna i fickorna på kläder som är så trasiga och smutsiga att det är omöjligt att kunna se ursprungsfärgen. De lyfter på sina huvuden när vi kommer. Vi har poliseskort. En manlig och en kvinnlig polis finns vid vår sida. De verkar tämligen oberörda. Något som jag fasar för att bli. Sluta känna. Förödande för själen enligt mig. Klockan är runt midnatt.

Jag känner hur mager han är och tänker på min egen nioåring där hemma.

Mina få smycken har jag lämnat på hotellrummet. Vi blev ombedda att göra så. De här barnen tar vad de får tag på. En liten kille på cirka 12 år kommer fram. Jag lägger en hand på hans axel, känner hur mager han är därunder och tänker på min egen nioåring där hemma.

Elvis, 34, som jobbar på Retrak och är chef för den uppsökande verksamheten.

– Det är ett helvete för dem. Ibland hittar man döda gatubarn. De har bara gått undan någonstans. Det är ingen som saknar dem förstås och de söker sällan sjukvård eftersom de blir så illa bemötta. Vi jobbar med att försöka få dem att följa med oss till Club House där de får mat, duscha, gå i skolan, lära sig respektera andra och hålla tider. Club House är ett tillfälligt boende där man får stanna ett kort tag innan man kommer till boendet Half Wayhome för att återförenas med sina familjer, om de vill ha barnet tillbaka vill säga, eller få en ny fosterfamilj.

SAM_1400-600x450

Att äga ett par skor är inte alls självklart här.

De barn som vill får följa med redan på natten till just Club House . Men man måste vara motiverad att vilja förändra sitt liv. Vilja lämna gatan för att få en ny chans.

De är påtända av droger för att försöka döva det hårda liv de lever

De som varit kortast tid på gatan är lättast att motivera. De vi träffar är desperata. Stirriga blickar. Påtända av droger för att försöka döva det hårda, hårda liv de lever men också döva hungern. Hungern är jobbigast enligt de före detta gatubarn jag pratar med. Kläderna stela av ingrodd smuts. Dåliga tänder fast de minsta bara är 7-8 år. De flockas runt oss och vill sälja prata. Och jag kan inte ens föreställa mig hur deras liv ser ut dag ut och dag in.

Att vara gatubarn är en ständig kamp. De lever inte. De bara överlever. Varje dag går ut på att hitta mat och någonstans att sova där man kan känna sig någorlunda trygg. Sedan tillkommer förstås våld, risken för att bli såld eller lurad in i prostitution. Hot från äldre barn eller självmordsförsök. De här barnen är extremt utsatta för alla typer av förslag eller utnyttjande. De har inget att förlora och om de dör eller försvinner finns det ingen som någonsin saknar eller frågar efter dem.

Jag ser ur ögonvrån hur en lång man kommer bärandes på ett sovande barn. Det är mitt i natten. Mannen ser ut som en uteliggare i sina smutsiga kläder. Det är som en film. Fast det blir inte så mycket verkligare än så här.

Poliserna bredvid oss säger inte så mycket – de står mest bredbenta och pinkar in sina revir

Poliserna bredvid oss säger inte så mycket. Står mest bredbenta och pinkar in sina revir. De är civilklädda för att barnen inte ska bli misstänksamma, är det något barnen hatar så är det polisen som oftast låser in dem för att de tigger eller stjäl. Här finns inga färger. Allt är ett svartgrått töcken och vi får stränga order att inte ta med kameran. Jag pratar med en liten skrutt men kan inte uppfatta hans namn. Hans engelska är väldigt dålig. De här barnen har sällan eller aldrig gått i skolan.

Jag sätter mig hos Ivan, 13 år. Han ser så liten ut. Han har en stor täckjacka som är stel av smuts. Under ser jag hans magra bröstkorg. Han har ingenting mer på sig förutom ett par shorts. Huden är torr som pergament, läpparna likaså.

– Det värsta är polisen, när de kommer och låser in oss, berättar han.

Han är trött. Ser mig inte i ögonen. Pratar väldigt lågt och tyst. Naglarna är svarta.

– Ibland får vi rester från restaurangen, ibland går vi till ett shelter för att få hjälp om man är sjuk eller måste tvätta sig. Och så regnet som gör att vi blir kalla och fryser, fortsätter Ivan.

Zolo är HIV-smittad av sin mamma. Foto: Andreas Lundstedt

Zolo är HIV-smittad av sin mamma. Foto: Andreas Lundstedt

Jag sätter mig bredvid två av de andra barnen. Svårt att avgöra ålder. Det är blött. Regnperioden har hållit i sig länge denna gång och våren bör vara på ingång. Men just nu är det fuktigt och kallt. Runt 12-15 grader och rått. De här barnen har inga eller bara en sko. Skorna blir ofta stulna när de sover och en sko verkar bättre än ingen.

De är inte rädda. Mest håglösa, trötta. Sover ofta i skift för att kunna vara trygga och bildar små flockar. Som en slags familj. De mindre gatubarnen får ofta uppdrag att stjäla och komma hem med byte. Och jag har hört historier om de som fått mycket stryk av de äldre om de kommer tomhänta. Billyktor lyser upp gatan framför oss. Jag ser berg av sopor, några få människor som passerar. Gatljuset är närmast obefintligt och det är svårt att se i skumrasket.

De är enkla byten för att bli utsatta för vad som helst. Jag undrar vem som säljer limmet.

Vi åker vidare. Till ett annat område i staden. Här är barnen höga och påverkade på lim som de krampaktigt håller i små flaskor. Och mindre än Lennox,  min nioåring.

Några av dem kan knappt stå ordentligt. Några haltar. Är skadade. Ett barn har ett djupt jack i kinden. Han har blivit knivskuren.

De flockas runt oss. Inga skor, Trampar i det kalla vattnet. Det är mörkt och en pojke hackar tänder. Fryser. En annan sticker in sin hand i min. Ler med sitt lilla ansikte. Flera håller hårt i sina limflaskor. Tar djupa andetag då och då. Svajar av och an som pundarna på Plattan där hemma. Det är nästan det värsta att se. Att de är helt borta. Enkla byten för att bli utsatta för vad som helst. Jag undrar vem som säljer limmet.

Barnens hjärnor är under stark utveckling och blir snabbt förstörda. När de kommer upp i tonåren är de ofta redan väldigt påverkade och skadade, något som inte går att reparera. Men limmet dövar hungern. Och tankarna. Gör dem avtrubbade i den vidriga värld de befinner sig i. Här träffar vi en annan ung pojke som vill prata lite.

Andrew, 12.

– Min pappa blev sjuk i magen och dog och mamma dog i en trafikolycka. Jag vet inte hur länge jag varit på gatan. Min faster slog mig så jag kunde inte vara där.

Har du några syskon?

– Det vet jag inte.

De här barnen lämnar hemmet av flera faktorer. Att det brukas våld hemma är alltid en anledning till att ett barn inte stannar. Fattigdom. Ingen möjlighet att gå i skolan, en eller båda föräldrarna dör. Känslomässig misshandel. Ingen mat hemma. En familj i söndring. Tvingade att arbeta. Trafficking. Det är några, eller alla, kriterier som gör att ett barn väljer gatan.

Och de är många som går hemifrån för att söka lyckan i storstäderna. Ofta sker det när barnet kommit upp i de yngre tonåren. När de börjar frigöra sig. Säga emot. Då behövs redskap för att reda ut problemen. Och de saknas. Så barnen väljer hellre friheten på gatan där ingen kan bestämma över dem. Där de är fria att välja själva hur de vill ha sina liv. Ingen jävel som skriker på dem. Slår dem. Hotar dem.

Om man väljer det här hårda livet måste det vara för jävligt hemma.

På Tigers Club förenar fotbollen. Foto: Lotta Gray

Vi delar ut matchtröjor från Sverige

På Give a child a home är det fullt på småbarnsavdelningen. Foto: Andreas Lundstedt

Det finns många kåkstäder i Durban. Och många barn. Foto: Andreas Lundstedt.

Vi besöker en kåkstad där fattigdomen är stor. Foto: Lotta Gray

Elvis från organisationen Retrak:

– Vi jobbar med barn mellan 7 och 17 år. Försöker hitta dem som är nya, sjuka eller väldigt unga. Erbjuder dem en lösning men kan aldrig tvinga dem att komma till oss. Det bygger på förtroende hos barnet. De måste själva komma. Vi finns här och visar oss bland dem både dag och nattetid.

Jag tänker på min egen unge. Just nu sovandes i sin säng. Nybadad efter innebandyn. Hans mun lite halvöppen. Armarna utslagna på duntäcket. Den fina pyjamasen i bomull med döskallar på. Hur gott han luktar och hur trygg han är. Att han aldrig någonsin kommer att behöva röra sig i tankar på att bli lämnad eller att hans föräldrar inte kan ta hand om honom. Och jag tänker på att jag skäller och gnäller så mycket. Och på att om jag bara kunde göra dessa barns liv lite lättare skulle jag ta ner månen. Mitt hjärta har de senaste åren brunnit för gatubarnen i allmänhet och barnsoldater i synnerhet och att få ge dem en röst är en fantastisk känsla.

Frukost på hotellet. Rostat bröd. Jag tar lite extra marmelad. Men har sovit som en ruka. Fulgråtit hela natten. Vaknat, somnat och sovit ryckigt. Vaknat upp och gråtit. Somnat om och gråtit.

Det ligger två rangliga tonåringar utspillda inne på centret. De får sova i fred.

Vi väntar på att bli hämtade av Retrak som ska ta oss till Club House, det ställe dit barnen kommer efter att de blir upphämtade på gatan. Kampala vaknar. Vi åker genom de regnblöta gatorna. Det är en sinnessjuk trafik. Köerna från helvetet. Det ger mig tid att se, känna dofterna från bensin där fönstret är nervevat. Många liftar, tigger. Bussarna är överfulla av folk och vi sicksackar oss fram i trängseln. Det ligger två rangliga tonåringar utspillda inne på centret. De får sova i fred. Något de inte kan på gatan. Här finns även en sjukstuga.

Winnie, 34, sjuksköterska på Club House:

– Hit kommer barn som har hiv eller flickor som är gravida. Knivskador är vanliga, problem med magen också eftersom de här barnen äter gammal mat och sopor. Och så har de ofta skabb och hudsjukdomar för de är smutsiga.

Vi har åkt bil länge för att komma till Halfway home dit barnen kommer som ett sista steg. Här är det vackert med närhet till vatten och små hus i en cirkel. I varje hus bor åtta barn med sin “låtsasmamma” och här lär man sig att leva som en familj. Här finns höns och getter, samt en del grisar och grödor barnen lär sig att odla. De välkomnar oss med sång. Det är fantastisk att se att det fungerar. Att den här cirkeln sluts här och att det går att hjälpa. Här stannar barnet länge medan man försöker hitta den bästa lösningen.

IMG_1414-600x400

Lille sjuårige Adam blev inlåst av sin pappa ensam hela dagarna. En dag rymde han till gatan. Nu är han på Halfway home för en ny start.

Sydafrika, Durban – staden Margate

Det är 4,5 timmars flyg mellan Uganda och Sydafrika. Men det kunde lika gärna vara en annan planet. Afrika light. Vitputsade villor längs ringlande, prunkande smågator. En man joggar längst vägen. Han har rosa joggingskor och bär en kritvit t-shirt hinner jag notera. Samt att han är vit. Motorvägen är fyrfilig. Kåkstäderna trängs vid sidan av. Rappade och sargade hotar de svämma över och rinna ner längst vägen.

Vi ska besöka svenskättade Monica Woodhouse , 57,och hennes barncenter Give a child a family. Barnen som kommer in här är nyfödda och upp till cirka 18 år. Den minsta har varit en åtta timmar gammal bebis som föddes av en 13-årig mamma som blivit våldtagen och som slängde barnet i en latrin. Bebisen hade fortfarande navelsträngen kvar när hon kom till Monica.

Avdelningen för 1-3 åringar är full. Här hamnar barn som blivit slagna, utsatta för sexuellt våld hemma eller av andra, levt med psykiskt sjuka eller alkoholiserade föräldrar och inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda som mat, skydd, kärlek. Barn som farit så illa att socialen måste gå in och plocka bort dem från dess vårdnadshavare. Och de är små.

Blå-bebis-600x1065

Zolo, på Give a child a family, kommer jag alltid bära med mig

Zolo är ett år. Han är alldeles stilla i min famn. Och varm. Zolo är född utanför äktenskapet och enligt hans mamma är fadern okänd. Zolo kom till sjukhuset med sin mamma och var svårt undernärd och i mycket dåligt skick när han var nio månader gammal. Han är hiv-positiv, en smitta han fått från henne via födseln och han har även TBC. Det var sjukhuset som slog larm till socialen som i sin tur kontaktade centret.

Zolos mamma tar inte sin bromsmedicin som hon ska, trots att den är gratis.  Det var i juli som han kom hit direkt från sjukhuset och hans mamma får nu stöd, support och regelbundna samtal med psykolog för att kunna komma på fötter och eventuellt få en möjlighet att reda upp sitt liv och återförenas med Zolo.

Man försöker i möjligaste mån sammanföra barnen med sina biologiska familjer. I hela 52 % lyckas man tack vare det familjestärkande programmet som man utarbetat här. Men om inte föräldern visar intresse av att vilja kontakta eller besöka barnet måste man fundera på en annan plan. Här utgår man från barnets bästa.

– Vi ser till att de får alla möjligheter de kan att få träffa sitt barn. Ger dem pengar till transport om det är det som är problemet, berättar Monica.

En handikappad pojke skriker rakt ut när han drar sig fram på armbågarna med kroppen släpandes efter sig

Zolo vilar i min famn. Han har slutat äta på sin bananbit. Han är bara helt still. Lutar sitt stora huvud mot mig som inte kan begripa hur man kan försumma en sådan här lysande diamant. Den största ädelstenen av dem alla. Våra barn.

Jag gungar lite från sida till sida. Tänker på att han bara är en av de hundratusentals barn som lämnas åt sitt öde varje minut, timme i världen. Runt omkring oss i lekhagen kryper 22 stycken till. Några har precis börjat gå. En handikappad pojke skriker rakt ut när han drar sig fram på armbågarna med kroppen släpandes efter sig. Han låter så när han är glad har jag fått lära mig. Vilar en stund i att de här barnen är lyckligt lottade.

Zolo får bromsmedicin. En säng, mat i magen och någon som möter hans blick. Så ser det inte ut för många, många andra.

Det är dags för vila på Give a child a family-centret.

På ett hem för handikappade barn blir det väldigt tydligt hur det är för barnen här. Foto: Andreas Lundstedt

Denna otroliga 78-åring tar hand om 16 barn. Foto: Doreen Månsson

Trasiga och smutsiga madrasser på Club House, Kampala. Foto: Lotta Gray

I kåkstäderna hänger man tvätt som jag gör i min egen trädgård hemma. Foto: Lotta Gray

Smala, trånga gränder möter oss i kåkstaden. Foto: Lotta Gray

Denna fantastiska text visar att vi människor värnar om det vi har. Hur simpelt det än må vara. Foto: Lotta Gray

Kåkstad, Margate

Sydafrika är hårt drabbat av aids. Lägg till en skenande arbetslöshet, stor fattigdom, och enorma klyftor där de inglasade gymmen ligger parade med kåkstaden några kilometer bort och där barnens uppsvällda magar och lusiga huvuden är markanta. Och så kåkstaden med sina 7.000 invånare emellan.

De vill bli burna. Slåss om att få hålla handen. Jag kämpar med gråten. Den hotar att svämma över. Hela tiden svälja hårt.

Hög kriminalitet. Många barn. Ingen el och inget vatten har gjort detta till helvetet på jorden. Men det råder en ordning trots att kaos bor granne med Gud. Vi går mellan de fallfärdiga skjulen, kryssar mellan påsar av avfall, hundbajs och glasbitar.

Shelley, 41, volontär.

Jag är den enda som kommer hit. Besöker de sjuka en gång i veckan. Men jag känner mig säker dagtid. De vet vem jag är nu. Men på natten skulle jag aldrig komma. Det är alldeles för farligt.

En liten flicka sticker sin hand i min. Vill bli buren. Hennes hår är hårt mot mina läppar när jag pussar henne. Hon är snorig och hostig. Nästan alla barn har luftvägsinfektioner då de bor så tätt inpå varandra på en väldigt liten yta.

Zuluby, Margate

Vi ska besöka en supportgrupp med kvinnor som har hand om många barn. De väntar på oss i en rund zuluhydda. Det är mörkt när vi kommer in. Kvinnorna sitter längst väggen. De är mellan 40-70 år gamla. De får stöd av Give a child a home och får utbildning i barnuppfostran, terapi, sorgebearbetning och ekonomi.

Många av deras barn har dött i hiv och de tar nu hand om barnbarnen. Vi presenterar oss och lyssnar på vad de har att berätta. En av kvinnorna är runt 80 och har hand om 16 barn varav flera är hennes barnbarn. Och alla har mellan ett till fyra egna barn som dött. De reser sig en och en och berättar sina historier. Tar tid på sig. En av de äldsta kvinnorna vill gärna berätta.

­ – Sedan vi fått lära oss hur vi ska prata med barnen har det blivit mycket bättre. Nu lyssnar de och gör som jag säger. Det är väldigt bra att träffas och prata om våra problem ihop, berättar 78-åriga Miriam.

Det de mest saknar är mat och kläder till barnen. Det är helt obegripligt hur de kan få det att gå ihop med ansvaret för så små barn.

Hem för handikappade barn, Margate

Vi ska besöka ett hem för handikappade barn som inte drivs av Läkarmissionen. Det ligger strax utanför staden Margate, på landsbygden och Monica Woodhouse är med oss. Vi  möts av två unga herrar i trasiga skor. De dreglar. Hoppar upp och ner. Är glada. Den ena pillar på sin plasttelefon och låtsas prata.

Men så kommer vi in i det där rummet som jag aldrig kommer glömma. På golvet ligger en människohög. En hög av barn på plastmadrasser. De är handikappade i olika skick. Några svårt. Inte kontaktbara. Förvridna lemmar. Andra rör sig, sparkar på de som inte kan.

Hjärtat stannar i mig. Får svårt att andas. Kroppen vill bara gå men hjärnan säger annat. Jag lägger av mig ryggsäcken och kramar och pussar. Håller små böjda händer. Pussar kalla kinder. Längs väggen sitter personalen. Apatiska. Det här är bara förvaring. Ingen lek. Ingen stimulans. En flicka i 13-års ålder har en leksakskamera runt halsen. Hon verkar helt klar och redig. Fullt frisk på alla plan och jag undrar vad hon gör där. På perfekt engelska berättar hon om kameran.

– Visst är den fin, säger hon stolt.

Hennes styvpappa har våldtagit henne så många gånger att hon inte längre kan hålla tätt

Hon har blivit lämnad av sin mamma här. Hennes styvpappa har våldtagit henne så många gånger att hon inte längre kan hålla tätt utan kissar på sig ofta. Hur de på hemmet kunde ta emot henne är en gåta. Hon är utåtagerande. Blir arg ofta, får jag höra.

Jag dör lite inombords. Hon ska inte vara där och vi vägrar åka tills vi fått ett löfte om att man ska försöka få ut henne.

– På måndag tar jag tag i det här, lovar Monica.

Hon är bekymrad trots att det här inte alls är hennes projekt.

Varför ser det ut såhär?

– Afrikanerna har under generationer levt under krig, förtryck, förföljelse, sjukdom, flykt och folkmord. De har lärt sig att kväva sina känslor. Inte öppna upp. Inte berätta. Och det finns ett starkt patriarkat även om kvinnorna är Afrikas ryggrad. Vi ger dem enkla redskap för att kunna förändra kommunikationen i familjen. Se till att färre barn blir övergivna.

När vi kommer tillbaka till vårt hotell i idylliska Margate går det inte att hejda gråten längre. Jag ringer hem. Min son Lennox svarar. De ska på middag. Han är glad. Verkar inte sakna mig speciellt. Jag berättar att jag ser delfiner från mitt fönstret och valar. Inte att jag träffat traumatiserade barn. Och det enda jag vill är att ha honom hos mig.

Världen är upp och ner och vi måste alla vända den rätt igen.

Här kan du hjälpa:

Läkarmissions skyddsängelprojekt

https://www.youtube.com/watch?v=wGc769gJnv0

Läs vidare om fler starka berättelser:

Kvinnan tar en selfie per dag i ett år – och en fruktansvärd sanning växer fram

Han frågar främlingar om mat – bara den hemlöse mannen säger ja

Hunden Alex hittades utsvulten – tvingades äta kvistar och stenar för att överleva

Nu kommer kylan, men Jernhusen kastar ut tiggarna från tågstationen

SENASTE NYTT!