Lasse Sigfridsson om bråket med Olle Jönsson i Lasse Stefanz

Hur står det till Lasse?

– Jo, det är fint! Jag har mat på bordet och tak över huvudet, så jag har inget att gnälla på. Jag försöker hålla mig frisk genom att hålla vikten, motionera och äta rätt.

Som 14-åring bildade du ”Lasse Stefanz” – dansbandet som med tiden blev det största i Sverige. Vilket årtal hade du som allra roligast?

– Det är svårt att säga, det har gått lite upp och ner, men i det stora perspektivet så var det väldigt roligt kring 1982. Då hände det mycket. Vi fick vår första guldplatta, vi hamnade på Svensktoppen och vi fick åka ut på de riktigt stora dansbanorna. Det var en härlig period!

Vad var hemligheten bakom framgångarna?

– Jag tror att vi var rätt duktiga på att hitta rätt låtar – som den stora massan gillade. Vi gav det folk ville ha, helt enkelt. Sedan var vi samma bandmedlemmar också i så många år. Det tror jag också betydde mycket.

För minst tio år sedan – innan allt gick åt helvete och du sparkades från Lasse Stefanz – mötte jag dig och de andra gubbarna backstage på ett dansställe i Norrland. Någon av er kedjerökte och stämningen kändes inte på topp. Var sista tiden med bandet öken?

– Det var jobbigt. Alltså, när man stod på scenen så fokuserade man på det. Att göra det bästa för publiken. Men det är klart att det var… Man kände sig inte välkommen.

Vad gjorde den känslan med dig?

– Jag mådde inte så bra. Det gällde att försöka skaka av det sig det där när man kom in…

För din del blev det 45 år med bandet. Känns det – nu i efterhand – som 45 bortkastade år?

– Nej, alltså… Inte bortkastade. Det kan jag väl inte säga. Men det kändes. Fast nu har jag dragit vidare, nu har jag ju gjort en solokarriär. Numera brukar jag inte tänka på det som varit. Jag grämer mig inte, jag tittar inte bakåt. Nu blickar jag framåt!

Var du och Olle goda vänner en gång i tiden?

– Ja, det var vi ju. Från första början.

Vad hände sen?

– Jag vet inte, vi gled ifrån varandra helt enkelt. Vi jobbade ihop, sedan var det inte mer. Vi är helt olika personer också. Vi pratade inte med varandra på 25 år, vi pratade bara om jobbet.

När sågs ni senast?

– 2014 – i rätten. Jag stämde dem för aktieutdelningen som de höll inne.

Vem vann?

– Jag.

Hur skulle du reagera om Olle ringer dig, tar ton och vädjande sjunger: ”Kom hem, vi börjar om igen, vi glömmer allt, där ute är det så kallt?”

– Jag hade svarat: ”Jag glömmer ingenting”.

Sigge Eklund har gjort Återföreningen – årets bästa podcastserie där han sammanfört bröderna Flinck, Richard och Thorsten. Finns det en öppning här till en återförening mellan dig och Olle – om nämnde Sigge sträcker du en hjälpande hand?

– Nej, jag är inte intresserad.

Vad vill du hälsa Olle – om han läser det här?

– (Skratt). Nu var du allt nyfiken, va?

Inget ont som inte för med sig något gott, sägs det. Har det kommit något gott ur den här soppan?

– Ja, jag har lyckats komma igång med en egen solokarriär. Jag trivs väldigt bra med den.

Är Christina Lindberg din nya vapendragare?

– Vi jobbar mycket tillsammans, det är helt fantastiskt. Jag har alltid gillat Christina. Både som person, låtskrivare och sångerska. Jag har väldigt glad för det samarbete som vi har.

Vad är det bästa med Christina?

– Hon är pigg och glad, hon inspirerar. Och så står hon upp för sina synpunkter. Vi har uppträtt många gånger ihop. Inte minst med ”Livets många skeden” som lett till att vi fått turnera ihop med Svensktoppskalaset över hela Sverige. Snart ska vi förhoppningsvis komma igång med den turnén igen.

Hur gick det till när du mötte Lena, din bättre hälft?

– Vi möttes på en dans 1972. Det gjorde väl alla på den tiden?

Är Lena också i musikbranschen?

– Inte mer än att hon hjälper mig otroligt mycket med mitt administrativa arbete. Hon är det bästa bollplanket jag har, hon är väldigt involverad. Vi jobbar ihop hela familjen. Nu i december – elfte och tolfte december – så har vi julkonsert på Kristianstads teater.

Är det en tradition för er?

– Ja, det är sjunde året som vi kör. Hittills har vi haft fullsatta föreställningar, allihop. Helt fullsatt!

Är detta en form av musikal?

– Nej, men det är väldigt speciellt. Vi klär in scenen i olika teman varje år. Vi har haft alltifrån vardagsrum till tomteverkstad och julmarknad. Något år hade vi skidbacke. Vi använder oss av väldigt mycket rekvisita, dekor och scenväggar. Och så sitter vi där på scenen och framför låtar. Ibland enskilt, ibland som duetter, ibland tillsammans. Tre musikanter hjälper oss med kompet. Det är väldigt roligt med Ängla som är Emils och Zaras 17-åriga dotter. Hon är en otroligt duktig sångerska, hon visar framfötterna mer och mer. Även mina två andra barnbarn, tolvåringarna Älvin och Vilda, drar sitt strå till stacken. Sedan har vi en tomte som dyker upp med jämna mellanrum, han skojar med både oss och publiken. Det är en föreställning i två akter.

Säg tre grejer du vill hitta på inom en tioårsperiod!

– Svåra frågor, men på det stora hela hoppas jag hinna skriva fler låtar och uppdatera min studio. Jag hoppas också kunna börja resa igen för jag gillar att resa.

Slutligen Lasse, vad skulle du välja: drämma en död bäver på motorhuven på statsministerns Peugeot 308 så att det blir en buckla, kidnappa Kikki Danielsson men bara få ut 50 spänn i lösensumma eller skicka tre röda rosor till Olle Jönsson – och underteckna budet med ditt riktiga namn?

– (Skratt). Jag tar nog Kikki, henne känner jag väl. Hon ser på livet från den skämtsamma sidan. Jag gillar Kikki.

LÄS OCKSÅ: Christina Lindberg om bråket med Olle Jönsson

LÄS OCKSÅ: Tittarna rasar mot nya Solsidan – TV4 bemöter kritiken

LÄS OCKSÅ: Skilsmässa och bråk – här är skandalerna kring Arvingarna

Foto: TT & Privat