Så gick det sen för skådespelarna i Rederiet – flera tragedier

Många Rederiet-skådespelare har gått ur tiden och lämnat ett stort tomrum efter sig, men vad har hänt med överlevarna? Hänt har sökt svaren!

Vilket är ditt roligaste minne från åren med Rederiet?

– Det var så mycket roligt som hände där! Framför allt hade vi mycket kul bakom kulisserna, vi var ett trevligt gäng. Det bjussades och det var glatt!

Hur yttrade sig ditt kändisskap på Rederiet-tiden?

– Du vet, jag kom ju med i serien i slutet på 90-talet. 98, tror jag det var. Då hade jag redan gjort så mycket i tv, alltifrån ”Sune” till ”Gäster med gester”. Så det blev ingen jättestor omställning. Däremot blev det en märklig upplevelse när SVT gick ut med att jag skulle vara med i serien. När man läste tidningsartiklarna så var det precis som att jag hade vunnit Nobelpriset! Först hade jag tackat nej till rollen eftersom jag hade så mycket att göra, men de lyckades övertala mig och det var en himla tur.

Hur gick det till när din rollfigur ”Alexandra Remmer” gjorde sorti och försvann?

– Jag jobbade dubbelt hela tiden och till slut gick jag in i den berömda väggen. Då gick jag upp till redaktionen och bad att de skulle skriva ut mig, för jag orkade inte vara med det sista året. Så i det sista avsnittet fick man veta att ”Alexandra” hade flyttat ner till Frankrike för att vila upp sig. Jag gled ut på det viset…

Säg tre bra saker som hänt i ditt liv – sedan Rederiet gick i tv!

– När jag går och lägger mig så tänker jag ut minst tre bra saker som hänt under dagen. Sådan är jag som människa. Det finns mycket att vara tacksam över. Så om man multiplicerar alla dagar sedan 2001 med tre, så blir det väldigt många bra saker…

Vad är det svåraste som hänt?

– Jag blev sjuk för fem år sedan, fick bröstcancer. Det fick mig att stanna upp i livet och tänka efter. Tidigare hade jag utsatt mig för så mycket stress, det var nog den som gjorde mig sjuk.

Hur mår du nu, 2021?

– Idag mår jag bättre än någonsin!

Kokar det torrt på kärleksfronten eller kilar du stadigt med någon, numera?

– Jag tänker inte prata om det just nu, för jag vill inte förstöra något för mig själv… Men det händer mycket i mitt liv just nu. Så mycket kan jag säga.

Och i morgon bär det av till Bulgarien?

– Ja, precis. Jag har både hus och lägenhet där.

Har någon skådespelare från Rederiet blivit en vän för livet?

– Ja, både Ola Forssmed och Bengt Bauler. Vi hörs, så där. Och Margaretha Byström – hon som spelade Alexandras mamma – har jag också pratat mycket med under årens lopp, även om det var ett tag sedan nu. Det är lite sorgligt att vi glidit isär, men det blir lätt så i den här branschen.

Allkonstnären Regina Lund, 53, fick betala ett högt pris för att gestalta den förföriska sekreteraren ”Mona Kjellgren”. Somliga tittare blandade ihop serien med verkligheten.

– Det blev ju helt hysteriskt, jag hade människor som ringde på dörren, jag hade människor som mordhotade mig för att jag inte var kär i dem. "Du kan väl hångla med mig, du gjorde ju det på tv sist", berättade Regina häromåret i tv-programmet ”Stjärnorna på slottet”.

Nu – 19 år efter att Rederiet skrotats – säger Regina till Hänt:

– Jag hade närmare hundra stalkers som sprang efter mig på gatan, kampade utanför mitt hem. Så jag fick flytta flera gånger!

Har du kvar någon av dessa stalkers?

– Från att jag släppte min första platta ”Unique” så har jag haft stalkers från andra länder. Kända, okända, rika fattiga, från alla håll och kanter. Män, kvinnor, trans, byggbranschen, motorsport och kulturprofiler. Jag har upplevt allt. Vissa är kvar, men jag är inte rädd. I slutändan vill de bara visa sin beundran.

– En kvinna utgav sig för att vara min manager. Hon ringde media och skällde ut journalister för att de inte skrev om mig. Jag har överlevt det mesta, men i lilla Sverige ställde hon nog till det.

Regina avslöjar att hon och Kenneth Söderman, 63, som gestaltade osympatiske ”Tony”, kom varandra nära under inspelningarna. Detta eftersom deras rollfigurer ”Mona Kjellgren” och ”Tony Sjögren” hade återkommande kärlekseskapader.

– Det blev några heta kärleksscener på skrivbordet. Vi hade mycket intima scener. Det var hett – på riktigt!

Hon har viss kontakt med regissören Bengt Bauler, 63, som gestaltade psykopaten ”Carl Ericson”.

– Bengt och jag fungerade fantastiskt ihop både framför och bakom kameran. Han är en vän för livet, han är känslig och inkännande, förklarar Regina.

2013 drabbades Regina av bröstcancer, vilket blev startskottet på en lång kamp.

– Jag började planera för att dö. Det var en fruktansvärd period. Jag var ensam, sjuk och hade så ont. Jag var isolerad i flera år, har skådespelerskan tidigare berättat.

Anna Maria Käll spelade psykopaten Emelie Lindberg

Kanske spelade hon Rederiets hemskaste figur. Anna Maria Käll, 55, såg vi som fullblodspsykopaten ”Emelie Lindberg”.

Anna Maria gestaltade sin karaktär så proffsigt att vissa tv-tittare fick svårt att skilja på verklighet och fiktion.

– Vissa var nog lite rädda för mig. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på tunnelbanan. Ett gäng killar satt bredvid mig. När de såg att det var jag reste de sig upp och satte sig på några platser bort, berättade nyligen Anna Maria för Hänt.

Hände det något annat anmärkningsvärt?

– Ja, jag fick ett paket en gång adresserat till ”Emelie”. Jag fick inte öppna det själv, SVT befarade att det skulle vara något konstigt i paketet.

Innehöll det en bomb?

– Nej, bara en väska från en beundrare.

Hur gick det till när ”Emelie” försvann från Rederiet?

– Om jag minns rätt så var jag med i två omgångar. Manusförfattarna tyckte att det var så kul med ”Emelie” att de skrev in henne igen. Sedan var det så att jag försökte skjuta ”Reidar” – och så våldtog och bombade jag ”Carl” och påstod att jag var hans flickvän. Till slut gick det nog inte att pressa ut mer dramatik ur den här rollfiguren. TV-tittarna var övertygade om att ”Emelie” dog i bombdramat, men i det allra sista avsnittet fick man faktiskt se en liten glimt av henne. Då låg hon i en sjukhussäng, svårt brännskadad och bandagerad. Hon levde, hon hade inte blivit sprängd…

Idag jobbar Anna Maria med att läsa in ljudböcker, hon är uppe i över 300 inläsningar.

Hon bor på Södermalm med maken Jan, 49, och är stolt mamma till Luisa, 18, och Brandon, 12. Till familjen hör också katten Svejk.

Blir du ofta påmind om Rederiet?

– Nej, inte så ofta, faktiskt. Det händer ibland när jag spelat teater eller varit ute på turné. Rätt vad det är kan det stå någon där som gillade Rederiet – och vill ha en autograf.

Kan du tänka dig en comeback med Rederiet?

– Ja, varför inte? Det skulle vara riktigt kul!

Bert-Åke Varg, 89, som spelade den buttre men rättvise förstemaskinisten ”Gustav Sjögren”, blev under inspelningarna god vän med Gösta Prüzelius, som spelade redarhövdingen ”Reidar Dahlén”.

Gösta Prüzelius avled 15 maj år 2000, 77 år gammal.

– När jag kom till studion dagen efter stod det ett porträtt av Gösta på ett bord, där fanns också blommor och ljus. Senare samma dag, när jag satt i logen och tog på mig ett par strumpor, såg jag plötsligt Gösta! Han gick förbi mig och lyfte på hatten som han alltid gjorde när han hejade. Jag blev så jäkla ställd! Vi var goda vänner så han ville säga adjö naturligtvis, säger Bert-Åke till Hänt.

Bert-Åke berättar att Rederiet spelades in åtta månader om året. Övrig tid ägnade skådespelarna åt andra projekt.

Vem av de andra stjärnorna kom du närmast?

– Förutom Gösta? Johannes Brost och de unga killarna: Linus Wahlgren och Göran Gillinger. Underbara killar!

Lo Wahl då, hon som spelade maskinistpraktikanten Karin ”Kå-Kå” Karlsson?

– Hon var inte med så länge, men hon var en väldigt rar tjej. Under inspelningsdagarna gick hon alltid omkring i blåställ. Hon såg ut som vilken drummel som helst, (skratt). Sedan hade vi fest en gång. Då hade hon tagit på sig en klänning. ”Det är inte sant, vilken fantastisk brud”, tänkte jag. Jag kände knappt igen henne!

Vad gör Lo idag?

– Ingen aning!

Hur ofta blir du påmind om Rederiet – nu 2021?

– Ofta. Folk pratar fortfarande mycket om Rederiet, de säger att det var en fantastisk serie.

Vilka glädjeämnen och motgångar har du haft i din tillvaro sedan Rederiet visades på tv?

– Det roliga har övervägt, tack och lov. En motgång är att min gamla fru dog när barnen inte var så stora. Det var naturligtvis väldigt svårt. Jag gick in i väggen lite grann. Det var obehagligt. Du vet, sådant där följs i regel av ångest. Det var riktigt jävligt. När jag gick in i väggen så visste jag inte vad jag hette under tolv timmar. Det var inte kul.

Bert-Åke låter pigg och glad, men han berättar att hälsan inte är vad den en gång var.

– Du ska vara försiktig med att bli gammal, det för med sig otyg, säger Bert-Åke som bland annat gått igenom en hjärtoperation.

– Jag blev strängt taget skuren från halsen och ner. Sedan åkte jag på ett sju centimeter långt brock på aortan, men även den grejen lyckades jag klara mig ifrån. Numera går jag på dialys tre gånger i veckan, en behandling där man renar blodet från olika slaggprodukter. Du vet, jag är född med bara en njure. En läkare upptäckte det när jag var 61. ”Hellre en bra njure än två dåliga”, sa jag till doktorn och tillade: ”Tittar du efter så har jag säkert bara ett hjärta också”. Jädrar vad han skrattade, den busen! I övrigt mår jag bra. Jag har en drömfru, det finns inget att gnälla på.

Vad svarar du om SVT vill väcka nytt liv i Rederiet?

– Det vore roligt, jag tror att det hade varit väldigt uppskattat!

Vilket är ditt starkaste minne från åren med Rederiet?

– Första scenen. Jag stod där med hela ensemblen och hade en hel del repliker. Jag var rätt nervis. ”Vi brukar sätta allt på första tagningen, du klarar väl det?” frågade Johannes Brost inför alla andra. Alla garvade och kamerorna slogs på. Som tur var gick det vägen – och jag fick en stor applåd. Det här var något man tvingades prestera för att bli accepterad i gruppen.

Visst var din rollkaraktär ”Steve Hallén” igen sympatisk filur?

– Nej, han var en riktig skummis. Han drev en städfirma och hade anställda från Ryssland som han betalade svart. Till slut blev han blåst på flera miljoner, han sålde någon sorts kräm som skulle ta bort rynkor. När han kom till banken så visade sig att alla pengar var borta. Då fick han ett raseriutbrott och drog. Det var så han lämnade serien.

Fick du stalkers på halsen som jagade dig på gatan?

– Ja, det här var ju 1997. Jag var van vid att ha ”Olyckan”-fans som sprang efter mig på gatan och ropade ”Olyckan”. Det där har blivit en naturlig del av mitt liv, jag tycker inte att det är särskilt märkvärdigt. Det har ju jämt varit så.

Säg tre bra saker som hänt i ditt liv sedan Rederiet lades ned!

– Efteråt fick jag åka runt i hela Norden och uppträda med ”The best story of Johnny Cash”. Jag var Johnny Cash i den här showen. Vi höll på i flera år. Sedan skrev jag en massa sånger. Jag är så dålig på att marknadsföra mig själv, men nu ligger åtminstone 15 stycken på Spotify. Dessutom har mycket av det jag gjorde på 80-talet visats i repris. Jag har blivit en sådan där repriskändis. Repmånad. Madicken. Det har lyft min tillvaro.

Har det hänt något dåligt, då?

– Ja, jag har fått problem med mina ben. Har opererat knäna. Jag har fått någon slags nervsjukdom i fötterna som gör att jag har svårt att gå. Men jag är 76 år, så jag ska väl vara glad ändå…

Många Rederiet-skådisar är döda, numera. Vems bortgång har tagit dig hårdast?

– Johannes. Han var en bra kompis, vi gjorde rätt mycket ihop. Efter Rederietgjorde vi en revy i Västerås. Det blev stor succé. Sedan var jag med i ”Bäddat för sex”, en pjäs på Chinateatern. Kjell Bergqvist hoppade av, då fick jag hoppa in. Vi delade loge under ett halvår, Johannes och jag.

Minns du sista gången du träffade Johannes?

– Ja, vi sprang ihop på Östermalmshallen. Han var pigg och glad som vanligt. ”Jag ringer dig”, sa jag till honom, men gjorde inte det. Jag är så jävla dålig på att ringa folk. Plötsligt en dag fick jag veta att han var död.

Visst röner du framgång på kärleksfronten?

– Ja, jag har ett förhållande som stabiliserat sig. (Ted är sambo med hovmästaren Charlotte Stenberg, 57, redaktionens anmärkning). Vi lever en ganska bra tillvaro, hon och jag. Vi tycker fortfarande om varandra, vi har känt varandra sedan länge. Vi har varit ihop i 25 år.

Vad svarar du om SVT vill väcka nytt liv i ”Steve Hallén” och Rederiet?

– Ja, för tusan! Det vore kul. När jag tittar på Rederiet nu i efterhand så tycker jag att det var riktigt bra. Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Att få bra roller, det är det roligaste som finns!

///

Vi minns honom som ”Micki”, den trevliga gaykillen på "M/S Freja". Ola Forssmed, 47, som han egentligen heter, har fortsatt sin skådespelarbana och setts i diverse produktioner.

– ”Micki” har jag mycket att tacka för, det är så jag ser det. Att ses av cirka två och en halv miljon tittare vecka, det var otroligt, berättade Ola för Hänt 2015.

Ola bor i Stockholmsförorten Täby med sambon Martina Beer, 49. Tillsammans har de två barn, Thea, 14, och Ian, 10.

Samboparet träffades för 20 år sedan, men 2012 knakade förhållandet i fogarna.

– Livet kom emellan kan jag nog säga. Det var en trött period, vi beslöt oss för att skiljas, att separera. Barnen tog det bra. De var vana vid att jag var borta mycket, att det redan var lite uppdelat eftersom jag i perioder i andra städer.

Sakta men säkert hittade dock Ola och Martina tillbaka till varandra.

– Vi frågade oss: ”Har vi några andra val?” Det hade vi inte. Här finns någon som man kan vara sig själv med… Vi kunde inte leva utan varandra, helt enkelt.

Han spelade snobbige ”Junior Dahlén”, även kallad ”Lill-Reidar” – arvinge till mäktige ”Reidar”. Måns Nathanaelson, 44, blev omåttligt populär bland de kvinnliga tv-tittarna.

Hysterin visste inga gränser och Måns sprang på massor av kändisfester, men numera tar han all uppmärksamhet med en klackspark.

– Kändisskapet i sig är ingenting. Det är som snabba kolhydrater. När man är aktuell med något så tittar folk, sedan känner folk inte igen en på samma sätt. Kändisskapet kan man inte påverka, det bara finns där, förklarade Måns häromåret i P4 Extra.

För Hänt berättade Måns nyligen att hans familj består av hustrun Melina, 36, och barnen Bonnie, 9, Sigge, 6, och Emmylou, 2.

– Jag är lyckligt gift.

På vilken plats fann du Melina, din bättre hälft?

– Vi sågs på en julgala. Hon dansade där och jag och en kompis jobbade som karaokevärdar.

Snackar vi stenåldern?

– Ja, 14 år sedan, tror jag.

Foto: TT, Carl-Johan Söder/SVT & Mats Bäcker.