Jack Vreeswijk svårt sjuk – berättar om tuffa kampen: ”Så jävla ont”

Han har varit känd sedan han föddes. Jack Vreeswijk – son till nationalskalden Cornelis Vreeswijk – har gått i sin fars fotspår. Hänt möter den 57-årige trubaduren.

Läget, Jack?

– Det är under kontroll, jag går på cellgifter. För ett par år sedan fick jag veta att jag hade cancer. Ganska aggressiv. Den har kommit tillbaka och sitter i tjocktarmen och bukhinnan. Jag opererades för ett par månader sedan.

Hur är det i dagsläget?

– Nu är det okej, nu har läkarna koll på det. De fick bort alla tumörer. Nu går jag på cellgifter för att mota Olle i grind…

Kände du inledningsvis att något var fel?

– Ja, jag fick en infektion i tjocktarmen. Det gjorde så jävla ont i magen, det var nästan så att jag svimmade. Jag åkte in akut till sjukhuset och blev opererad ganska omgående. De gick in med titthål. Det var ren tur att det upptäcktes.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan du släppte ditt första album, 1996. Du har gett ut massor av musik, uppträtt på olika festivaler och sommarpratat i radion. Vad är det fina i kråksången med att vara artist?

– Mötet med publiken, när man pratar med publiken efteråt.

Hur ser medaljens baksida ut?

– Det finns inga baksidor. Jag har hållit på så länge. Snart 30 år. Nu har man blivit gammal. Efter uppträdandena är det varken droger eller sprit eller fruntimmer, (skratt). Man bara åker hem.

I vilken svensk byhåla tog du dina tre första steg?

– Hökarängen.

Betongförorten söder om Stockholm som i folkmun kallas ”Krökarängen”?

– Ja, precis. Det var en riktig håla när jag var liten. Alkisar och knarkare, liksom. Nu är det bostadsrätter och män i skägg med designade barnvagnar som bor där, liksom.

Hade du en fin barndom?

– Ja, jag ska inte klaga.

Din farsa var ingen mindre än Cornelis Vreeswijk, en av våra absolut folkkäraste artister genom tiderna. Vem var Cornelis när han inte stod på scenen?

– Han var nog lite som jag. Drog sig gärna undan. Ville vara ifred.

Vad finns det att säga om Ingalill, din mamma?

– Bra mamma. Tyvärr gick hon bort för ett och ett halvt år sedan. Den saknaden är naturligtvis stor.

Cornelis var bara 50 år när han lämnade jordelivet, då var du 23. Han hade tillbringat en tid på Södersjukhuset i Stockholm, svårt märkt av levercancer, och drog på sig änglavingarna den tolfte november 1987. Minns du ert sista möte?

– Ja, vi hann reda ut en del men inte allt. Dessutom var han så morfinstinn att han somnade under samtalet. Jag var skyldig honom pengar, säg den son som inte är skyldig sin farsa lite pengar. Vi tjafsade lite om det, men det var inget allvarligt. Jag tror det var 700 spänn.

Nyheten om Cornelis död slog ner som en bomb. Hysteriska dagar: extrabilagor i tidningarna och en begravning som direktsändes i tv. Var det först då du förstod hur älskad din pappa var?

– Ja, det kan man säga. De två sista åren märkte jag inte av det så mycket eftersom han hade problem att få skivkontrakt och jobb. Det var mycket hans eget fel, han var strulig. Det var inte förrän han försvann som man märkte hur omtyckt han faktiskt var. Jag ska inte jämföra honom med John Lennon, men folk vallfärdade till honom när han dog.

Jagade journalisterna dig dygnet runt för att få en kommentar?

– Ja, men jag drog utomlands, faktiskt, i fem månader.

Vilken ägodel, som du ärvt av din pappa, tycker du mest om?

– Några brev från Evert Taube. Det är rätt lustigt.

Lever du Svenssonliv när du inte står på scenen?

– Ja, det kan man lugnt säga. Det är Volvo, hus och hund. Det är två barn och gräsmattor. Allt det där.

Hur gick det till när du träffade din hustru?

– I slutet av 90-talet hade jag en dipp i karriären. Då hade jag småbarn hemma och tog ett vanligt jobb. Så vi träffades där på jobbet helt enkelt.

På vilket sätt kan Annelie tycka att det är ett nöje att vara ihop med dig?

– Det är svårt att säga, men vi har ett omväxlande liv. Jag är hemma mycket, sedan är jag borta mycket. Man hinner längta hem och längta till varandra.

När tycker hon att du borde växa upp?

– Nu för tiden är det inte så mycket av den varan, men i början av förhållandet fick hon nypa mig i örat många gånger. Du vet, man köpte ny mobil när vi hade dåligt med pengar. Sådana grejer. Idiotgrejer. Jag slarvade med ekonomin.

Vilken artistkollega gillar du mest?

– Jättesvår fråga. Jag gillar alla. Jag tyckte om Ola Magnell fruktansvärt mycket, han var så jäkla snäll. Jag saknar honom, faktiskt.

Vad skulle du köpa om någon tryckte ner 100 000 i brevinkastet?

– Nu är jag så jävla Svensson att jag nog hade satt in summan på sparkontot, (skratt). Fast en ny gräsklippare hade det nog blivit. En med ratt på.

Är du ett grillmonster?

– Nej. Jag gillar att grilla men inte varje dag.

Säg tre saker du vill hitta på inom en ettårsperiod!

– Jag vill släppa ny skiva – om orken finns. Sedan vill jag åka utomlands. Jag har längtat efter det. Och så vill jag bli frisk, förstås.

Slutligen Jack, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Mellan nio och tolv på kvällen. Då är det lugnt. Frun går och lägger sig jättetidigt. Inte för att jag vill bli av med henne, men när hon ligger och sover tar jag det lugnt. Den stunden gillar jag.

Foto: TT