Hasse ”Kvinnaböske” Andersson om frun Monica, sjukdomen och framtiden

Med hits som ”Änglahund” och ”Guld och gröna skogar” har Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, 73, sjungit sig rakt in i svenska folksjälen.

Hej Hasse! Allt bra?

– Det är jättebra. Jag och Monica tycker att det är mysigt att vara ute och åka bil. Du vet, finåka. Vi tar med oss hunden och åker ut och åker. Kanske handlar vi lite plantor och roliga saker eller så går vi och tittar och spatserar. Eller spelar golf. Och så har vi en liten båt som ligger i Torekov.

Säg tre förträffliga saker som hänt i ditt liv sedan du släppte ”Änglahund” 1982!

– Barnbarnen kommer på första plats, naturligtvis. Därefter en jorden-runt-resa med min fru. Tredje höjdaren var när vi byggde vårt hus i Ängelsbäck – ett hus med utsikt över havet. Vi bor fantastiskt fint.

Säg tre bottennapp som hänt sedan samma år!

– Jag har fått diabetes, det är inte så kul. Det är länge sedan, 30 år. Och så har jag förlorat en del vänner. Vänner och kollegor har gått bort, alltså. Somliga i förtid. En till jobbig sak är Monica och jag ännu inte vunnit i Postkodlotteriet, (skratt). Som vi hoppats! Som vi väntat!

Ni har tur i kärlek i alla fall.

– Precis!

Hasse berättade förra året om sin sjukdom – typ 2-diabetes.

– Man får alltid tänka sig för, då det är viktigt att man bryr sig om sig och gör någonting åt det, och gör så gott man kan. Min läkare säger att man inte ska sluta leva för att man har diabetes, utan att man istället ska tänka sig för, sa han till Diabetes Wellness.

Efter sin gastric bypassoperation i början av 2000-talet har han fått dragit ner på sin insulindos.

– Operationen hjälpte mig och är något av det bästa jag har gjort.

Efter operationen fick han en stor viktnedgång, från 137 till 102 kilo.

– I och med operation så tål jag inte fett lika mycket. Äter jag för mycket fett eller sött så mår jag bara illa.

Frun Monica har en dålig lunga.

– Men det går inte någon nöd på oss. Vi försöker hitta på grejer som muntrar upp, säger Hasse Andersson till Hänt.

Hur gick det till när Monica kom in i ditt liv?

– Det var en slump. Vi träffades när vi gjorde lumpen, vi var fältartister. Sedan var jag i Värmland för att spela in en skiva. Då träffades vi där – i studion – där hon jobbade. Då blev det tjing-tjong i medaljongen!

Pratar vi 90-tal?

– Ja, vi har varit ihop i 26, 27 år, någonting.

Vilken granne gillar du mest?

– Vi är ett gäng som bor här, va, och vi har väldigt stor sammanhållning. Vi har maskiner och grejer som vi äger ihop: jordfräsar, betongblandare. Ett tag hade vi en grävmaskin. Vi hjälps åt och har en hel del fester. Vi grillar, bakar pizzor och träffar varandra. Sämjan är mycket god.

Vilken milstolpe från din karriär vill du visa upp på storbildsskärm för Sankte-Per?

– Svårt att säga. Jag har ju fått många utmärkelser och så där… Jag har blivit årets skåning, jag har fått grammisar och guldklavar. Snart ska jag få en medalj av självaste kungen, det ska bli väldigt roligt.

Vem är den kändaste svensken du skakat hand med?

– Jag har skakat hand med alla möjliga… Statsministern. Drottningen har jag skakat hand med många gånger. Victoria och Daniel…

Vem i kungafamiljen har fastast handslag?

– (Skratt). Du, det är nog Daniel. Han har ett fast handslag, det minns jag. Vi åt lunch tillsammans. Det var Victoria och Monica och jag och deras prins Oscar.

Känns det mäktigt att vara folkkär?

– Ja. Och fantastiskt roligt. Varje vecka dimper det ner brev i brevlådan från barn i hela Sverige. De vill ha brev och autografer och de berättar att de tycker om mig och skickar med presenter och teckningar. Jag har blivit barnidol, det är jättefantastiskt.

Har du haft någon period i karriären när du gått till jobbet med riktigt tunga steg?

– Det är klart att det varit tufft ibland. Man har gjort grejer som man kanske inte skulle ha gjort och så där, va, men det har alltid ordnat sig ändå. Det viktiga är liksom att göra rätt för sig så att man kan gå genom livet med rak rygg och högburet huvud. Allt kan inte bli succéer. Man har gjort felsatsningar ibland, men det har aldrig drabbat någon annan än mig själv.

Borde din bil skickas på skroten?

– Nej, den har inte gått mer än 2000 mil. Den är rentav ny. Monicas är ännu nyare. Vi har en bra bilpark nu på gamla dagar.

Vad kan det vara svårt att tro om dig?

– Monica är teknisk chef i vårt hus, men jag är faktiskt ganska klurig och kan räkna ut saker.

Vilket ord eller uttryck använder du alltför ofta?

– Halle da! Det betyder ”kära nån”, ungefär.

Vilken byhåla som du varit i gillar du mest?

– Det finns många. En är Askersund som ligger vackert vid en sjö. Det är väldigt mysigt och trevligt där. Fin sommarstad. Annars är jag väldigt förtjust i Ystad.

Vad tjatar hustrun på när det gäller dig?

– Att jag ska vara lite rakare i ryggen. Hon tycker att jag börjar krokna, (skratt).

Vilken pryl som du ärvt är värdefullast för dig?

– Det är egentligen två saker. En målning av en häst och ett gammalt lås, ett portlås med en jättestor nyckel. Jag tror den är från 1700-talet. Låset tror jag att mor fick i födelsedagspresent när hon fyllde 40.

Har du några framtidsplaner?

– Resa med Monica igen. Vi har gjort långresor och vill gärna hinna med en till innan jag är för gammal. Jobbmässigt ska jag inte göra fler stora turnéer, hädanefter ska jag spela på lite mindre ställen: kyrkor, hembygdsgårdar och små teatrar.

Slutligen Hasse, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är när jag äter havregrynsgröt på morgnarna med Monica – och lägger upp dagen!

Foto: TT