Gabriel Odenhammars kris efter Håkan-rollen i Sunes jul

NU GRATIS

28 år efter succén i Sunes jul talar ”Håkan Bråkan” ut om de mörka åren. Möt Gabriel Odenhammar i en minst sagt öppenhjärtig intervju.
✔︎ ”Jag har av statliga SVT blivit berövad hela min barndom”.
✔︎ Mentala kraschen: ”Jag låg tre månader i sängen”.
✔︎ Vändningen efter alkoholbekymren – som ledde till en ny yrkeskarriär.
✔︎ Så träffade han kärleken – se bild på henne: ”Att hon är kvar är magiskt”.

Gabriel Odenhammar, 36 år, är en av Sveriges största barnstjärnor – men han har fått betala ett pris. Efter att ha slagit igenom som ”Håkan Bråkan” och ”Max” har han försökt att hitta sig själv i 20 år.

◼️ ◼️ ◼️

Gabriel Odenhammar som barn.

Gabriel Odenhammar som Håkan i Sunes Jul och Max i Svensson, Svensson. Foto: TT.

För svenska folket är han “Håkan Bråkan” eller “Max”. Det är färre som har koll på hans riktiga namn: Gabriel Odenhammar.

Redan som sjuåring klev han in skådespelaryrket. 1991 sändes Sunes Jul och över tre miljoner tittade på SVT:s julkalender.

Sen blev Odenhammar “Max” i tv-programmet Svensson, Svensson, som blev en stor succé i SVT och sändes i fyra säsonger mellan 1994 och 2008. Det avsnittet som lockade flest tittare sändes 1996 – 3 395 000 personer satt då bänkade framför sina tv-apparater.

Odenhammar var en barnstjärna. Men han har fått betala ett pris för det – och grubblar över det än i dag.

– Jag har haft en jäkla känslomässig historia faktiskt, säger han.

Gabriel berättar om alkoholproblemen

Efter tv-succérna hade han i många år svårt att hitta sig själv.

– Mina roller var ju otroligt tacksamma, asgrymma. Jag spelade inte nazist, det är jag tacksam för. Det har bara varit glada och fina ord från folk, men strulet i min hjärna har varit att jag inte valt det själv.

– Från sju års ålder fram till jag var 17 år hade jag inte sökt ett jobb i skådespelarbranschen, det var dem som ringde mig hela tiden. Min personlighet passade jäkligt bra ihop med allt från dag ett. Jag var riktigt nyfiken. Jag visste inte vad som var viktigast, om det var framför kameran eller om det var ljus eller ljud. Jag ville veta allt om allt. Det var som jag fick en hel familj till. Efter Sunes blev det Stadsteatern, Macbeth och Det susar i säven. Vid Joe Laberos show fick jag vara med och spela Little Joe. Uppdragen avlöste varandra, men samtidigt gick jag i skolan. Mina föräldrar pushade mig aldrig, men har hela tiden hjälpt mig.

– När jag var 17-18 år skulle jag fokusera på gymnasiet, det var Naturkunskap man skulle gå. Jag ville göra lumpen och det gjorde jag, sen gjorde jag en lumpenresa. Efter det fick jag bestämma mig, skulle jag satsa på skådespeleri? Och det var där stridigheterna började i mitt huvud.

Familjen Andersson i Sunes jul 1991.

Sunes jul gick i SVT 1991. Pappa Rudolf (Peter Haber), mamma Karin (Carina Lidbom), Håkan (Gabriel Odenhammar), Sune (Andreas Hoffer) och Anna (Nina Almlöf). Foto: TT.

Vad för stridigheter?

– Jag fick jättemycket tid av mina föräldrar. Men jag har två syskon till som är fyra respektive sju år äldre än mig. De fick inte lika mycket tid. Jag har fått tankar på senare år att jag har en del ångest för deras skull. Vår familjs liv påverkades av det som hände mig. När jag var nio-tio år – kunde jag då prata med mina klasskamrater om det som hände? Nej, de var barn. Kunde jag prata om det med mamma och pappa? Nej, de behövde ju lägga tid på mina syskon. Det hände först när mina syskon flyttade hemifrån, när jag var 17 år,. Det var då jag fick känslor som gjorde att jag började döva ångest med alkohol. Jag behövde döva det jag aldrig fick uttryck för när jag var liten. Det var en komplex situation. Jag drack mitt första glas champagne när jag var sju år och vi skulle fira en lyckad tid med Sunes Jul. Sen började jag dricka alkohol när jag var 13 år. Jag visste att det fanns anlag för alkoholproblem i släkten, samtidigt som jag själv har en beroendepersonlighet.

– När jag var 13 år hade jag aldrig möjligheten att raka av håret och göra revolt. Jag skulle ständigt ha min pottfrilla, så alla tonårskänslor fick jag skjuta på. De kom långt senare. Det är det stridigheterna handlar om, att bli gammal för fort och bara följa med i sånt som händer och inte göra egna val. Det känns som jag blev vuxen när jag var sju-åtta år.

”Det pågick hela min fucking uppväxt”

– Jag har i flera år tänkt på allt det här, jag bearbetar mig igenom det. Åren efter Svensson, Svensson har jag med jämna mellanrum ringt Allan Svensson (Gustav) och Suzanne Reuter (Lena) och en producent som jag kom väldigt nära. Vi har en speciell relation till varandra. I dag förstår jag varför jag gjorde det – det var för jag saknade min familj. Vi träffades intensivt i några månader, sen paus ett tag och sen träffades vi igen i några månader. Sen försvann dem igen. Det är som om dina biologiska föräldrar skulle försvinna, det är klart man saknar dem. Jag ringde för att höra deras röster.

– Jag har ställt frågor till mig själv också, sådana jag inte har kunnat besvara. Vad har en vuxen skådespelare för ansvar när de jobbar med barn? Har de något ansvar? Producenten blir som en fadersgestalt – har den något ansvar efteråt? Det här pågick ju under tio-elva års tid, hela min fucking uppväxt. Jag har av statliga SVT blivit berövad hela min barndom, men jag ser ju givetvis inte på det på det sättet. Jag fick något annat som där och då var underbart och skitkul, men folk ser inte baksidorna. Jag går fortfarande igenom dem nu.

Familjen Svensson i tv.serien Svensson, Svensson

Familjen Svensson i tv-serien. Lena (Suzanne Reuter), Allan (Gustav Svensson), Max (Gabriel Odenhammar) och Lina (Chelsie Dickson). Foto: TT.

Han berättar att han under lång tid gjorde vad andra sa att han skulle göra. De menade inget illa, men han gjorde aldrig några egna val.

– Jag lyssnade på min brors musik, jag hade hans kläder. Jag valde att göra lumpen på samma vis som han gjorde och jag sökte till brandman för att han hade sagt det. Jag har använt mycket öl för att döva saker.

Vid 21 års ålder, 2004, var Odenhammar i Sydamerika. När han kom hem därifrån bestämde han sig för att försöka satsa på skådespelaryrket. Han gick på en casting, men fick nej.

– För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation. Jag var på sponken lite för mycket. På något sätt har jag i efterhand kommit på att jag alltid var den som drack upp ölen först och hämtade en ny, även när jag var tonåring. Det fanns tendenser redan då.

– Jag fick en psykologisk krasch…vem är jag? Jag låg tre månader i sängen och favoritsysselsättningen var att sova. En bra dag var att jag hade tömt diskmaskinen under tiden mamma och pappa var på jobbet. Det var då jag kom på “Fan, jag måste börja göra mina egna val i livet”. Jag förstod att hela jag hade inte varit jag.

Gabriel tackar frun Malin: ”Har stöttat mig”

Hur löste du situationen?

– Alkoholkonsumtionen gick överstyr och det fick konsekvenser för livet. Det var 2007 och då tog jag tag i det och var helnykter i fem år. Sen började jag dricka lite smått. Nu är jag mycket tryggare i mig själv. Jag sätter inga förbud eftersom jag inte tror på sånt. Jag skulle inte säga att det var alkoholism, att börja slänga sig med de uttrycken är inte rättvist mot de som drabbats av det eftersom det är en sjukdom. Däremot kan jag i situationer när det är fest känna att “Här ska jag inte dricka en droppe”.

– Nyckeln till att jag är där jag är i dag är att jag drog från Stockholm och pluggade till flygledare. Jag minns att jag inte sa det till någon förrän jag hade gjort alla testerna och kommit in. Sen började jag uttrycka alla tankar jag hade till folk jag kände, och jag ältade det även med kollegor. Jag har även lyssnat på andra och tagit del av deras åsikter och historier. Det är vikten av att vara människa, lära känna sig själv genom att lära känna andra. De har inte gått igenom samma saker, men kan känna igen känslorna genom andra situationer i livet. I grund och botten är vi alla människor, det finns bara ett register av känslor som vi kan ha.

Gabriel Odenhammar och frun Malin. Foto: Privat.

I dag är Gabriel Odenhammar gift med Malin och paret har tre barn, varav den yngsta dottern föddes i juli 2020.

– Att hon är kvar är magiskt, hon har stöttat mig enormt mycket. Vi träffades 2007, hon har varit med väldigt många svängar, så hon ska ha en stor eloge. Hon var med i bilden när jag spelade in de två sista Svensson, Svensson, det var i början av vårt förhållande. Hon har varit stöttande, hon är duktig på att hålla mig på jorden och har varit ett bra bollplank. Sen har jag själv varit duktig på att hålla mig på jorden. Tillsammans är vi ett bra team.

Hur träffades ni?

– På Roskilde-festivalen. Rätt talande egentligen, haha. Jag hade köpt tre bärs till mig och mina två polare, sen hittade jag inte dem. Så jag stod där med tre bärs och tittade runt för att kolla vilka jag skulle hänga med. Då kom det ett gäng som pratade engelska och svenska, och jag märkte direkt att en av dem var femte hjulet medan de andra var par. Jag och hon som var femte hjulet fastnade direkt för varandra och började tjata. Sen någon gång frågade hon “Är det du som är Håkan Bråkan?”. Jag svarade “Ja”, och la till “Och Max i Svensson, Svensson”. Ännu värre av mig, haha. Hon bodde i London då och jag hade bara varit där en gång och sett Arsenal med farsan och brorsan.

– Jag fick hennes två nummer. När jag åkte hem så kollade jag på mobilen och såg att jag hade sparat henne under “London.Malin.Grym”. Jag minns inte hur hon såg ut, vilket inte är konstigt när man är på en Roskilde-festival. Men jag tänkte att det måste ha varit en bra person, så jag ringde upp henne när jag kom hem och frågade om erbjudandet om att komma till London fanns kvar – och det gjorde det. Jag åkte dit och på den vägen är det.

Vem är mest romantisk av er?

– När det gäller mys-pys är det min fru. Jag är mer för att göra stora grejer. När jag friade till henne bodde jag i Stockholm och hon i London, vi hade planerat att vi skulle flytta ihop i Malmö. Jag stack över till London, men hon trodde jag var kvar i Sverige. Jag red in på hennes kontor på en vit springare och hade bett hennes chef att spela en skiva där jag hade spelat in en låt till henne. Chefen hade skvallrat för andra att jag skulle komma dit på en vit springare så det stod väl 60-70 personer där och mötte mig med värme när jag skulle fria. Hon sa ja…

Vem städar hemma?

– Jag tycker att jag städar, men hon plockar. Jag är bästa vän med vår dammsugare Henry. Den heter Henry och ser ut som en elefant. Dyr som fan, men barnen gillar den. Det är ett bra tips till barnföräldrar.

Vad har du för råd till dig själv som 15-åring?

– Bryr dig inte om vad alla andra tycker. Nu börjar jag bli mig själv, hitta mig själv. Så det blev några år senare än vad jag tänkte.

Gabriel Odenhammar och frun Malin.

Gabriel och Malin.

Vad äter du inte?

– Lever.

Vad dricker du helst?

– Vatten. Vanligt jäkla kranvatten.

Skäms du över något du har gjort?

– Ja, självklart finns det saker jag skäms över. Jag tänker mycket på andra, det tycker jag alla ska göra. Min farsa sa alltid att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Är inte ett bättre ingångsvärde att behandla någon som den vill bli behandlad? Det betyder att man måste närma sig någon för att förstå vad den vill ha.

– Jag är född i Sverige och med tanke på min hudfärg kommer jag alltid ha förtur i det här landet, särskilt som en känd person också. Jag är jäkligt lyckligt lottad på det viset. Om jag inte använder den fördelen till att hjälpa andra tycker jag att jag är en sämre människa. Så tycker jag oavsett vad det handlar om, till exempel att hjälpa en äldre dam i en trappa eller vid ett övergångsställe.

Gabriels mamma och pappa hann inte fylla 70

Har du varit nära döden?

– Det kan jag nog säga att jag har varit. Det var en av de där fyllesakerna. När man är öppen till det mesta råkar man ut för saker. Jag tycker att det är kul att göra saker, men just det här var knepigt. Jag hade ingen nyckel och skulle klättra upp till balkongen, jag var inte helt nykter men inte heller jättefull. Jag hängde i fönsterbrädan och skulle flytta över till balkongräcket men klarade inte av det så jag föll rakt ner. Det var fyra-fem meter. På sjukhuset sa de att det var tur att jag var full eftersom man är mer avslappnad. Jag var rätt vältränad då, det var när jag jobbade som brandman. Jag landade på musklerna på ryggen.

– Vi åkte dit och tittade efter att jag hade varit på sjukhuset. Man kunde se var min kroppsform hade varit. Mellan benen och armarna stack det upp vassa buskpinnar som missade mig. Man kunde se alla konturer förutom huvudet. Där huvudet skulle ha landat fanns det en stenkant, men av någon anledning hade jag lyckats att hålla upp huvudet. Annars kunde de ha gått riktigt illa. Klättringen hade inget med alkoholen att göra, men att jag inte klarade hoppet hade med alkoholen att göra.

Är du rädd för döden?

– Nej, det är jag inte. Men farsan dog för tre år sen och mamma i våras. De blev 66 och 69 år, de var unga. Jag tänker mer att man måste leva medan man lever.

Gabriel Odenhammar har som sagt en historia att berätta. Det gör att han funderar på att skriva en bok.

– Anledningen till att jag har börjat skriva om det är självterapi. Men jag vill inget hellre än att ringa mina föräldrar och fråga vad jag var med om. Jag vill ha en vuxen syn på det. Jag tror att den kommer att bli av, den behandlar ju ett ämne som är viktigt att belysa. Det finns något där, men samtidigt finns det andra viktiga ämnen jag vill belysa. Det finns fler som har haft strul med alkohol. Vissa ser det inte som strul, utan mer som att supa bort sig ibland. För mig är det lika mycket en berättelse som det är självterapi.

OBS! Artikeln är skriven i oktober 2019 men är uppdaterad med nya uppgifter i december 2020.

Håkan i Sunes jul.

Gabriel Odenhammar som Håkan i Sunes jul.

SENASTE NYTT!