Så gick det sen för såpastjärnorna efter succén på 90-talet

Några har fortsatt skådespelarkarriären medan andra har sadlat om helt…

◼️ ◼️ ◼️

När Bengt Dalqvist, 43, utbildade sig till dansare på Balettakademin i Stockholm, blev han plötsligt erbjuden rollen som ”Daniel Toivonen” i Skilda världar.

Han nappade på erbjudandet, ställde sig framför såpakamerorna och hade siktet inställt på att medverka i serien i något års tid. Därefter hade han för avsikt att söka in på Scenskolan – och ta sig in på kungliga Dramaten.

– Det var min naiva plan – då. Min största idol var Jarl Kulle, berättar Bengt för Hänt – nu 23 år efter att Skilda världar hade premiär i TV4.

Redan dag ett satt det 1,5 miljoner svenskar bänkade framför tv-apparaterna.

Bengt fick stjärnstatus.

– Det var så konstigt, så sjukt. Lille Bengt från landet, liksom. Alla kände igen mig vart jag än var i Sverige. Jag tyckte först att det var ashäftigt och fick en kick av det. Folk som jag såg upp till – erkända skådespelare – dunkade mig i ryggen och utbrast: ”Bra jobbat!” Föräldrar stoppade mig på gatan och sa: ”Här, ta min bebis – och titta in i kameran!” Det blev nästan löjligt. En gång, när jag gick på stan, stannade det plötsligt en stor buss mitt på gatan. Det vällde ut kids som hade sett ”Daniel” och antagligen skrikit ”stanna” till busschauffören. Visst är det helt fantastiskt att bara ens uppenbarelse kan göra folk så glada?

Men att vara känd är som att åka karusell. Det är roligt några varv. Sedan börjar man må illa. Alla ville ha en bit av ”Daniel Toivonen” och det blev tufft för Bengt när karaktären dagligen blandades ihop med honom själv.

Därför var det närmast med en suck av lättnad som han spelade in det sista Skilda världar-avsnittet som sändes den första maj 2002. Äntligen var det dags för Bengt att anta nya skådespelarroller. Trodde han.

– Ja, jag ville ju göra andra saker, inte bara spela ”Daniel” i hela mitt liv. Så jag gick på auditions men fick nej, nej, nej. Under många år var det omöjligt för mig att få andra skådisjobb. Jag var alldeles för hopkopplad med ”Daniel”. Till och med castingmänniskorna kallade mig ”Daniel”.Fast ärligt talat var det inget större nederlag. Jag är en klassisk ADHD-människa. Har alltid gillat en massa saker. Dans, skriva musik och annat. Skådespeleriet var bara en tårtbit. Så jag tänkte bara: ”Nu kör jag vidare med en annan tårtbit!” Och nu, när jag blivit lite äldre, har jag upptäckt hur kul det är att bygga företag, fortsätter Bengt som har ett framgångsrikt familjeföretag tillsammans med sin svåger.plus_iconFarmen-Jens Rönnqvist till attack mot Hans WincentLäs mer

Vad säljer ni?

– Hö, halm, spån – och smarta miljövänliga förpackningar.

Trivs du med jobbet?

– Älskar det! Jag är en sådan som tycker att det är kul att komma på nya, kreativa idéer. Det här är vårt ”kvällsföretag” som jag kallar det för. På dagarna jobbar jag med VR-utbildning. Är konsult inom det. Sedan åker jag runt på helgerna och jobbar som singing-DJ. Det är kul. Man ska göra sådant som är roligt.

Bengt som även jobbat på Fredriksdalsteatern, Oscarsteatern och Intiman ha inte stängt dörren till fler roller. Samtidigt har han sett vad yrket gjort med många branschkollegor.

– En del skådespelare – jag säger inte alla – mår inte alls bra av yrket. Jag menar, du står framför kameran. Där blir du bekräftad. När ditt ego är maxat får du svårt att finna plats för barn, familj och vänner. Till slut umgås du bara med skådespelare. Jävlar, vad inrutat det blir! Sedan får du ångest och hamnar i en ond spiral, säger Bengt vars tillvaro är precis raka motsatsen. Inte minst är han lycklig familjefar.

– Jag träffade Nette i november 1996. Hon är fantastisk och fick mig tidigt att inse att det finns så mycket mer i livet än att stå på en scen och vara beroende av yttre bekräftelse. Vi har två underbara barn: Meja, 17, och Milou, 15. Skådespeleriet och Skilda världar ser jag som en fantastisk gåva som på olika sätt gett mig enorma möjligheter, men för mig är det inte viktig att synas i media och på röda mattan. Livet är större än så, konstaterar Bengt.

◼️ ◼️ ◼️

Sanna Ekman, 53, har ett imponerande skådespelar-CV i rockärmen, men de senaste åren har hon framför allt verkat som manusförfattare och regissör.

– Det är ett naturligt steg att gå, förklarar Sanna för Hänt.

I TV4-klassikern Tre Kronor spelade hon den genomvidriga poliskvinnan ”Katta” från Fagersta. Hon gestaltade karaktären så trovärdigt att vissa tv-tittare hade problem att skilja på verklighet och fiktion.

– Jag kommer ihåg en gång när jag skulle gå in i min port. En äldre man tog tag i min arm, tittade mig djupt i ögonen och sa: ”Du ska inte vara elak mot Sanna!” Jag fattade ingenting. När mannen lunkade iväg med huvudet ogillande, fattade jag plötsligt: ”Åh, han menar att Katta i Tre Kronor inte ska vara elak mot Sanna Sjöqvist i Tre Kronor”. (Karaktären Sanna spelades av Zara Zetterqvist, redaktionens anmärkning).

För Hänt berättar Sanna att Tre kronor-karaktären förföljde henne i tio år.

– Stod jag i passkontrollen på Arlanda så kunde någon ropa: ”Jaha, polisen är ute och reser”.

Har du kontakt med kollegorna från den tiden?

– Åh, ja! Bertram Heribertson träffar jag lite då och då. Även Ing-Marie Carlsson och Kim Sulocki. Kim träffar jag ganska frekvent, vi ha jobbat en hel del ihop.

Sanna har precis avslutat en teaterturné med Allan Svensson, Mia Poppe och Jacob Stadell. Hon spelade hushållerskan ”Lovisa” i Vilhelm Moberg-uppsättningen Marknadsafton. Nu går hon en dramaturgimanuskurs och härnäst ska hon regissera en kortfilm som hon skrivit manus till.

– Det rullar på bra, men i den här branschen är ingenting färdigt förrän det är färdigt. Man kan inte ropa hej förrän det varit premiär. Jag har tack och lov inga som helst stresspåslag, men för vissa skådespelare är det hjärtinfarkt sju dagar i veckan, säger Sanna.

◼️ ◼️ ◼️

Tony Samil, 50, har skrivit in sig i TV-såpornas historieböcker som ”Olov Collin-Malm”, rikemanssonen tillika polismannen i Skilda världar som så småningom tog klivet in i i Bovalliuskoncernen.

Idag arbetar Tony intressepolitiskt och med mänskliga rättigheter på brukarkooperativet JAG.

– Jag jobbar också som frilansskådis, berättar Tony som bland annat turnerar med hyllade barnföreställningen Kotte och Vera.

För Hänt delar Tony med sig av några roliga minnen från åren med Skilda världar-gänget.

– I början var jag väldigt obekväm med att ha tre kameror upptryckt i nyllet. Jag var helt enkelt skitnervös. Jag minns speciellt en scen när jag och Johan Hedenberg skulle sitta mitt emot varandra vid ett bord. Omedvetet satt jag och sparkade honom på smalbenet. Johan rörde inte en min, han är ju en tuffing, men efteråt berättade han att jag hade suttit där och ”kängat” honom. Han hade stora blåmärken på sitt smalben!

Tony berättar även om den gången som han och Maria Lindström skulle spela in en kärleksfull scen på en strand i Nacka.

– Vi skulle bada och plaska och sola. Det var bara 14 grader i vattnet. Jag var ingen badkarl innan och jag blev det inte efteråt heller, skrattar Tony och tillägger att produktionsbolaget fick fejka en sol i scenen.

Kan du tänka dig att göra comeback med ”Skilda världar”?

– Ja, det skulle vara roligt för jag fick väldigt bra vänner där. Matti Berenett, exempelvis. I tv hatade vi varandra. Privat var vi bästa polare. Folk hade svårt att få ihop det, avrundar Tony som bor i Enskede i Stockholm med fru och två barn.

◼️ ◼️ ◼️

Lina Pleijel, 48, gestaltade ”Sandra Bovallius” i Skilda världar. Trogna tittare satte kaffet i vrångstrupen när det uppdagades att kärleksparet ”Sandra” och ”Daniel Toivonen” var släkt med varandra.

Lina bor i Stockholm och jobbar numera som psykolog. Hennes examensarbete på Örebro universitetet 2014 behandlade ämnet ”svenska skådespelares psykiska hälsa”.

– Jag träffade Lina för ett par år sedan och det var jättekul att ses igen, säger Bengt Dalqvist för Hänt.

I en Facebookintervju för några år sedan fick Lina frågan om hon blev kär i någon skådespelare under inspelningen:

– Nej, jag levde då med samma man som jag lever med idag.

Ditt roligaste minne?

– Det var generellt en väldigt rolig och krävande inspelning. Det var mycket skämtande mellan tagningarna. En slags överlevnadsstrategi, kanske, i ett högt och tight arbetstempo. Vi var inte sällan trötta.

◼️ ◼️ ◼️

Eric Donell, 52, gick rakt igenom tv-rutan när han gestaltade den extremt ondskefulle Jörgen i Vänner och fiender.

– Tidningarna gjorde tidigt en grej av att jag inte hade så mycket gemensamt med min rollfigur, så jag mötte inte så mycket konstiga reaktioner – förutom en gång när en man som såg väldigt farlig ut gick fram till mig på tunnelbanan, la sin hand på min axel, såg mig i ögonen och nickade gillande. Jag trodde att min sista stund var kommen, men jag tror att han bara ville ge ”Jörgen” sitt stöd, berättar Eric för Hänt.

Vänner och fiender hade premiär 30 oktober 1996 på TV3. 8 september 1997 flyttade produktionen över till Kanal 5 – där den gick i graven 9 juni 2000. Eric hade då medverkat i ofattbara 650 avsnitt.

Minnena från inspelningarna är många och av blandad karaktär.

– Jag minns när jag skulle korka upp en vinflaska i en scen, vilket jag aldrig gjort på riktigt, så våra repliker tog slut och jag och min motspelerska spånade vidare tills hon till slut ryckte åt sig flaskan och korkade upp den. Jag tror att de fick stryka två andra scener för att få plats med ”flaskscenen”. Jag har inget minne av vad den handlade om, och det hade nog inte publiken heller. Folk som tittade var nog mest intresserade av om jag skulle lyckas öppna den där flaskan någon gång, skrattar Eric.

– Jag minns också när jag skulle slå sönder en spegel men bröt min hand på kuppen. Det såg väldigt äkta ut… Och när jag slet av korsbandet i ena knät mellan två scener och vi fick lägga in att någon hade slagit sönder ”Jörgens” knä med en kofot – för att förklara varför jag haltade mig igenom resten av avsnittet. Det var också kul med lite udda saker, som att brev adresserade till ”Jörgen Sjölinder, Erikshamn” kom fram till inspelningsstudion! Någon på postsorteringen kunde sina såpor, konstaterar Eric.

När han lämnade Vänner och fiender spelade han in Utanför din dörr, en långfilm som handlar om att leva med NPF. (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, autism/Aspberger, och Tourette, redaktionens anmärkning). Eric fick själv nämnda Tourettediagnos vid 28 års ålder – och filmen om syndromet blev – utan att han då visste om det – startskottet för det han jobbar med idag.

– Jag arbetar framför allt som föreläsare. Jag jobbar också åt BUP och Riksförbundet Attention. Alltsammans handlar om NPF – även om jag även också föreläser om motivation och presentationsteknik, säger Eric.

Eric bor i Uppsala med hustrun Jessica och döttrarna Hilda och Selma. Han trivs med vart livet fört honom.

– Dyker det upp ett spännande rollerbjudande nu så skulle jag säkert hoppa på det. Jag gör fortfarande en del röstjobb. Det gjorde jag även innan Vänner och fiender. Det är lite festligt, det där… Den yngre generationen har ingen aning om vem ”Jörgen” var. För dem är jag ”Nuka” i Lejonkungen eller någon annan tecknad figur, säger Eric.

◼️ ◼️ ◼️

Carina Lidbom, 62, minns med värme den goda sammahållningen under inspelningarna av Rederiet.

– Vi höll till i A1, en lokal på Valhallavägen i Stockholm, och det var alltid väldigt kul att komma till jobbet. Folk var glada att se en. Det var aldrig något drama. Vi stod mest och fnissade och skrattade. Det var en rolig tid, berättar Carina.

För Hänt avslöjar hon nu varför hon lämnade serien.

– Jag var utarbetad och flaggade för det året innan. Produktionen övertalade mig då att stanna kvar, vilket jag gjorde eftersom det ändå var så kul, men till slut blev jag sjuk. Jag orkade inte längre. Egentligen hade det inte så mycket med Rederiet att göra. Jag hade gärna fortsatt jobba med det, men jag jobbade väldigt hårt under hela 90-talet. Det var teater, tv och radio. Till slut kom allt ikapp. Det kändes som att hela 90-talet knuffade mig i ryggen. Dessutom hade jag en separation som jag inte riktigt hade tagit tag i, känslomässigt. Till slut var det som att allt krackelerade.

Vilken är ditt roligaste minne av Rederiet?

– Jag har alltid, sedan jag var ung, varit ett stort fan av Tom Jones. En dag fick jag veta att han skulle komma till tv-huset och sjunga. Precis den veckan jobbade jag i Göteborg med en annan inspelning. För mig var det en stor tragedi att jag inte fick träffa Tom Jones – när han ändå var i Sverige. Då tog Yvonne Schaloske, som spelade Vera Bengtsson, på sig sin säkerhetsuniform och ett par rosa pufftofflor och trippade iväg till studion – och bad om att få ta ett foto med Tom Jones. Sedan fick jag ett julkort där det stod: ”God jul med mera önskar Tom & Vera”. Sedan berättade Yvonne för mig om hur hon och Tom Jones hade stått där och kramats. Jag skrattade så att jag höll på att dö, berättar Carina.

Genom Facebook har Carina kontakt med flera kollegor från Rederiet. Bäst kontakt har hon med producenten Bengt Bauler, 60, som spelade ”Carl Ericson”, den ondskefulle kaptenen som smugglade knark, utförde ett mord och slutligen blev kidnappad av sin egen sekreterare.

I maj 2016 opererades Carina för bröstcancer. En svår tid följde.

– Jag tog en timeout från skådespeleriet och det är först nu som jag känner att jag är på gång. Jag har fått tillbaka krafterna och längtar tillbaka till det här igen. Det senaste året har jag tackat nej till rätt mycket för det har inte känts rätt och bra för mig. Det handlar om att balansera sin egen energi och kraft. Det jag tackar ja till framöver, det kommer vara bra för mig, säger hon.