Qristina Ribohns attack mot Farmen med Anna Brolin och Hans Wincent
Efter ett långt liv som sjöman och narkoman lever Qristina Ribohn ett stillsamt pensionärsliv i Blekinge.
Här sågar hon dagens Farmen och berättar varför hon inte gifter sig med 16 år yngre pojkvännen.
Hur står det till, Qristina?
– Alltså, det är som vanligt. Det är ganska okej, faktiskt.
För 20 år sedan levde du loppan i Farmen och sedan dess har du varit med i allehanda lek- och plojprogram, alltifrån Baren och Club Goa till Fångarna på fortet och Stjärnorna på godset. Varför anmälde du dig till Farmen en gång i tiden?
– Det var faktiskt inte jag som gjorde det.
Det säger alla, Qristina.
– Ja, men jag höll till i Stilla havet, jag for omkring och fiskade där. Min son hade bett mig att gå upp på land ett år. När jag ändå var på land, tyckte han att jag skulle ha något att roa mig med. En såpa lät perfekt, tyckte han, och han hade sett en trailer om att TV sökte deltagare. Efter sex, sju veckor på land ringde telefonen, det var Ebba på Strix Television.
✔︎ Det här är Qristina Ribohn
Ålder: 66.
Bor: Karlshamn i Blekinge.
Familj: Jack Russelterriern Loppan, 7.
God egenskap: Snäll.
Dålig egenskap: Katastroftänk. Jag måste alltid ha kontroll och det är jävligt frustrerande.
Älskar att: Du, jag har faktiskt ingenting som jag älskar att göra, men jag är jävligt nöjd om jag är sams med mig själv när kvällen kommer.
Hatar att: När man kommer upp i min ålder så orkar man inte hata, det tar så mycket energi. Allt jag hatat när jag fyllde 60 kan jag liksom släppa.
Äter helst: Racermat. Jag har ett väldigt komplicerat förhållningssätt till mat, det ska gå fort att laga den och det ska gå fort att äta den.
Dricker helst: Jag är en vattenmänniska. Alkohol dricker jag bara en gång var femte år.
Borde: I min ålder borde man gå på ”Seniorernas hus”, men jag får faktiskt inte ihop det. Jag gick dit en gång men jag kände mig bara dum!
Kändismerit: Jag har inga kändismeriter, jag har fullt sjå med att värja mig från en massa kändisar.
Hur mycket av det som visas i en realityserie är sant och hur mycket är uppgjort?
– För det första går det inte att "göra upp" något. Inte med mig i alla fall. Det kan vi iskallt konstatera. För det andra har ju allt som visats hänt. Jag blir lika förbannad varje gång jag läser om deltagare som beklagar sig över hur de framställs i rutan. Deltagarna gör all möjligt skit, men står inte för det. Det är ju inte så att TV-kanalerna har torpeder som tvingar folk att göra dumheter!
På Youtube finns det ett legendariskt klipp där du fick fnatt på Nalle Knutsson – i ”Club Goa” som spelades in i Indien. Du tog hans fjäderboa och han jagade dig nerför en trappa. Visst är den scenen äkta?
– Absolut! Jag ville visa Stefan hur man fick igång fick igång Nalle. Till Stefan sa jag: ”Titta nu, så här gör man”. Nalle visste inte var han skulle ta vägen, han kom helt av sig...
Qristina sågar dagens dokusåpor
Lappade Nalle och du till varandra när ni kom ner på gatan?
– Aldrig i livet. ”Här har du din jävla boa”, sa jag bara och gick därifrån. Vad många inte vet är att Nalle och jag redan kände varandra. På 80-talet jobbade han på en nattklubb i Malmö. Den nattklubben ägdes av min familj. Han hade den där boan redan då.
På den gamla goda tiden bjöd reality-tv på starka karaktärer, det var drama och show. Vad tycker du om dagens realitydeltagare?
– Allihop är likadana. Den här typen av program borde ha lagts ner för länge sedan, man ska alltid sluta när saker är på topp. Jag hörde förresten att Norge ska fortsätta med Paradise Beach eller vad fan det nu heter. Vad fan håller Norge på med? Lägg ner skiten!
Senaste tiden har Kanal 5 och Discovery+ sänt Behandlingen – en TV-satsning där en samling tilltufsade C-kändisar fått hjälp av psykoterapeuter, hälsocoacher och psykiatriker. Är det programmet usch eller resurs, enligt dig?
– Jag tycker att det där programmet är en skam för hela professionen, ett sanslöst jippo. Jag tycker att ”experterna” som är med borde få sina legitimationer indragna. Det sorgligaste i sammanhanget är att människor som kanske seriöst funderar på att söka hjälp, kanske låter bli att göra det när de sett programmet.
Vilket årtal har du märkt av ditt kändisskap tydligast?
– 2001. Det var en jättechock. Redan första kvällen hade vi 1,8 miljoner tittare. Alla ville prata, alla ville hälsa. Jag fick sanslöst mycket brev!
Upplevde du hat och raseri från delar av tv-publiken?
– Nej, och det är det som är så märkligt. Jag fick inget hat och jag blev aldrig bränd av media. I mina garderober fanns det ingenting som jag inte själv hade plockat fram. Jag vägrade också att gå före i köer och så, jag vägrade att vara känd. Jag tror att det är mycket det…
Yrkesmässigt har du varit sjöman och drogterapeut, men sedan något år tillbaka lever du pensionärsliv i Karlshamn. Vad gör du när du chillar?
– Alltså, nu har jag faktiskt ett litet problem. Jag har jobbat ett helt år för att inse att jag gått i pension. Jag har skaffat nya rutiner, jag har tvingats säga "nej, jag kan inte hjälpa till för jag har gått i pension, ni får lösa det där på annat sätt”. Det är jättesvårt. Men jag läser mycket och jag har en hund, Loppan, som kräver sitt. Sedan blir kroppen också äldre. Med tanke på det liv jag levt så får man nog lägga på ett antal år på min faktiska ålder. Kroppen är sliten.
Hur märks det?
– Jag använder käpp och jag är lite osäker på min balans. De senaste åren har jag gått igenom fyra operationer. Efter ett långt liv med missbruk och slit på fiskebåtar så är kroppen sliten, men på det stora hela mår jag bra.
Är det svårt att få dagarna att gå?
– Nej, för jag har väldigt bra rutiner. Jag går upp tidigt och går och lägger mig efter sena nyheterna.
Hur många dagar i veckan är du lycklig?
– Vad fan är lycklig? Jag säger som Persbrandt: ”Man får fan vara nöjd om man är lite nöjd någon dag”.
Hur kom det sig att du kom in i drogernas värld redan som tolvåring?
– Du vet, jag passade inte in i skolan, jag trivdes inte. När man inte gör det så söker man sig någon annanstans där man kan hitta en gemenskap och där ingen ställer jobbiga frågor. Det är i den åldern som man börjar forma sin roll och identitet.
Och du knarkade hårt i många år?
– Ja. Om jag ska uttrycka det krasst, så… Nu, när jag gått i pension, så dyker det fortfarande upp grejer… Det kan vara en doft, en låt eller en mening som drar igång en helt spektra i huvudet. Det är grejer som man inte tänkt på eftersom livet rullat på. När hjärnan fått lugn och ro så har mitt förflutna kommit ikapp mig. Jag kan känna en fruktansvärd sorg och empati för den unga Qristina Ribohn som valde att gå den här vägen. Du vet, vi kan ta det här med julen. Jag har aldrig upplevt någon vanlig jul, jag vet inte hur man ska bete sig. Kring jul visar jag mig inte på stan. Jag har provat ett par gånger att bjudas hem till folk jag känner, men det har inte blivit särskilt bra.
Som 37-åring fick det vara slutknarkat. Var det svårt att sluta?
– Ja, men jag har aldrig tagit återfall.
Vilken drog var det svårast att bryta med: heroinet eller haschet?
– Haschet. Det gör jätteont att sluta med heroinet. Man tror att man ska dö, men man dör inte. Det är fysiskt. Haschet däremot är livsfarligt – psykiskt. Du märker inte så mycket fysiskt att du tänder av från hasch, men du märker det psykiskt och det pågår länge. Helt plötsligt, när man tror att ”nu är livet okej”, så kan det komma ett utbrott. Suget ligger kvar. Dessutom blir du känslomässigt förändrad av hasch, du blir empatiskt avtrubbad och känslomässigt störd av ett långt haschrökande. Jag har mycket mindre empati för saker och ting än vad jag hade när jag började röka hasch. Det har inte förändrats sedan jag slutade.
Det finns en hemlig karl i ditt liv – en karl som jag i förtroende fått se på bild. Det är ingen gubbstrutt vi talar om utan en stilig karlakarl som liknar Sylvester Stallone! I 32 år har ni hängt ihop. Var hittade du honom?
– I Lund, faktiskt.
Vad hade du i Lund att göra?
– Jag jobbade på en av min familjs restauranger. Han var charmör, han sa att han var 18, men han var bara 16. Han har åldrats lika fint som Sean Connery.
Varför gifter ni er inte?
– Grejen är den att vi provat allt. Du vet, det går tre dygn, sedan funkar det inte längre. Ingen av oss kan förklara det. Tänk dig två magnetjävlar som skjuts ifrån varandra. Vi är så jävla skakade, både han och jag, att vi inte litar fullt ut på någon. Då kan man heller inte ha ett liv ihop.
Men ni kilar ändå stadigt?
– Ja, ja, det gör vi. Vi har det jävligt trevligt när vi träffas.
Men samboskap är inte att tala om?
– Aldrig i livet! Vi ska inte ens bo i samma stad.
Vad väntar runt hörnet?
– Havet drar, jag har bara 200 meter dit. Jag är väldigt ofta där nere, det är fruktansvärt vackert. Sedan finns det möss där som Loppan kan döda.
Slutligen Qristina, vad skulle du välja: vakna varje morgon av att Lasse Berghagen rapar dig rätt i ansiktet, stjäla en knähund utanför för ICA och åka fast så in i bomben eller bli attackerad av en thaiboxare varje gång du kliver in i en hiss?
– (Skratt). Jag tar det sista. Vi kommer säkert fram till en lösning, boxaren och jag.
Foto: TT & Jakob Dahlström/TV4