Så lever Martin ”Klimpen” Iliou i dag – från misär till kärlekslycka

Som 15-åring blev han ”Klimpen” med hela svenska folket – i ungdomsserien Berts dagbok. 27 år senare berättar Martin Iliou om dåtid, nutid och framtid.

Hej Martin! Läget?

– Det är bättre än någonsin. Jag är nyförlovad, dessutom!

Är livet en fest nu?

– Absolut, även om det är mindre alkohol än förr om åren…

Du verkar inte ha åldrats en dag sedan 90-talet, du ser ju likadan ut. Hur har du lyckats bromsa tiden?

– Du, jag vet faktiskt inte. Jag marinerade min lever i alkohol ett tag, men jag vet inte om det är ett speciellt bra tips till andra, (skratt). Förklaringen är nog hellre att jag har kvar mitt barnasinne, jag känner mig fortfarande som 15.

Säg en bra sak som hänt i ditt liv sedan du blev stjärna på vita duken!

– Helt klart att jag träffat Ewe och tagit mig ur mitt missbruk.

Varför hamnade du på botten?

– Det är en lång historia. Mamma gick bort tre dagar innan Bert-premiären. Hela den där grejen blev väldigt konstig för mig. Samtidigt som jag blev jätteuppmärksammad ville jag inte ha någon uppmärksamhet alls just då. Sedan var jag väldigt ”ADH:ig”, jag hade ett väldigt gott självförtroende och jag var lite av en rebell, liksom. När jag kom upp i åren så kände jag mig fortfarande som ”Klimpen”. Inombords, alltså. Men för att passa in i normen så jobbade jag på kontor och bar kostym. Jag mådde inget bra av det. Sedan gick farsan bort och brorsan knarkade ihjäl sig. Det var sorg på sorg på sorg…

Så alltsammans gjorde att du blev mentalt tilltufsad?

– Ja.

Och så fann du en tröst i att dricka alkohol?

– Yes. Sedan gick det utför. Fort. Efter bara ett halvår drack jag en flaska vodka om dagen. Jag insåg att jag behövde hjälp, att det inte var bra att smälla i sig nästan en liter vodka om dagen, men det gick så långt att jag stod med piller i handen och skulle ta mitt liv. I elfte timmen fick jag hjälp, jag fick antabus och så där. Jag var nykter något år. Två kanske, men problemen fanns ju kvar, och plötsligt satte alkoholen klorna i mig igen…

Vad blev vändningen?

– En artikel i Expressen. Ewe som såg den kontaktade mig, hon ville mest kolla var hon kunde få tag i min musik. Jag skickade en länk och tänkte inte så mycket mer på det. Sedan började vi smsa. Efter bara två, tre meddelanden kände jag: ”Herregud, jag är kär i den här tjejen!” Hon kände samma sak. Det här var 2017, då inspelningen av min dokumentär hade sin början. (SVT-filmen ”Jag är Klimpen, Motherfucker”, redaktionens anmärkning).

Vad gör Eweline älskvärd?

– Alltså, hon är en sådan underbar och varm person. Och rolig och smart. Jag är inte heller dum i huvudet, men hon har en unik förmåga att… Du vet, hon är stark!

Vad gör dig älskvärd i hennes ögon?

– Det är nog att jag är rätt rolig ibland, (skratt).

Känner du och Eweline en längtan efter barnskrik och blöjbyten?

– Nej, det är inget för oss. Vi är tillräckligt barnsliga som vi är, vi vill ta hand om varandra.

Tillsammans har ni Klimpen&Ewe, en sanslöst härlig Youtube-kanal. Vad tjattrar ni om i den?

– Allt möjligt skulle jag säga. Vi gör lite vad som helst där. Dels får man följa med i vår vardag, sedan skriver vi lite musik och ibland gör vi någon sketch. Mycket handlar om livet här i Jörn.

Gör du något speciellt för att du inte ska falla tillbaka i en destruktiv tillvaro?

– Alltså, det jag måste vara uppmärksam på är alkoholen. Jag dricker ibland, även om det är väldigt sällan. I jul och påsk drack jag lite, men det gick jättebra. Jag tror inte att jag varit särskilt beroende av själva alkoholen, det har snarare handlat om grejer i tillvaron och att jag självmedicinerat. Nu när jag mår bra så behöver jag inte självmedicinera. Viktigast är nog att jag inte dricker när jag mår dåligt.

Blir du ledsen i själen när du tänker tillbaka på den svåra tiden?

– Ja, men samtidigt vill jag inte ändra på historien. Den har fört mig dit jag är idag. Jag är lycklig nu och mår bättre än någonsin.

Är du en ensamvarg?

– Både och. Jag har ett stort kompisgäng, men på något sätt är jag ensamvargen i gänget. Jag har aldrig saknat kompisar, men jag trivs bäst med att vara ensam.

Vad gör dig stressad?

– Ewe skulle säga allt, (skratt). Själv tycker jag att jag är ganska lugn.

Vilken fråga ställde du senast till doktorn?

– Jag kommer faktiskt inte ihåg det. Grejen är att jag har diabetes typ två. Den är under kontroll och jag äter väldigt lite medicin, men antagligen frågade jag något i stil med hur läget var, liksom. Och det var väl okej, det såg bra ut.

Vad äter du pinsamt ofta?

– Köttbullar!

Vem är tokigast i din by?

– Ärligt talat så är det nog jag. Däremot hade jag en granne nere i Stockholm som var ett riktigt original. Jag visade en bild på mig och Ewe för honom och han trodde att jag blivit ihop med Pamela Anderson.

Var din granne lika blind som Täppas Fogelberg, radioprataren?

– Antagligen, (skratt). Täppas har jag förresten träffat. När jag var sju år, långt innan jag blev känd, uppträdde jag med en låt på Kulturhuset i Stockholm. Täppas var konferencier.

Är du stolt ägare till en cykel?

– Nej, jag är moppekille.

Vem är den kändaste personen du haft ögonkontakt med?

– Christopher Lloyd, han som spelade professorn i ”Tillbaka till framtiden”. Honom gick jag förbi på en mässa i Älvsjö. Vi fick ögonkontakt, det kändes stort.

Slutligen Martin, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag är lyckligt lottad, jag får vara med Ewe 24 timmar om dygnet, men stunden när vi vaknar på morgnarna är nog extra fin. Så är det ju…

Foto: SVT, TT & Privat