Jesper Blomqvist om skilsmässan: "Min största förlust någonsin"

Jesper Blomqvist karriär var stundtals ensam. Nu har han fått ikonstatus över en natt och lever varannaveckas liv på Lidingö med stor passion för mat och dryck.

Det verkar vara något speciellt med Långängens Gård på Lidingö. Nu är det den andra kändisen jag intervjuar som vill ses här. Jesper Blomqvist, 43, nyligen vinnare av årets ”Let’s Dance”, men som har en gedigen fotbollskarriär bakom sig är numer varannan veckas pappa och satsar allt på sonen Caspar, 5.

Nu kommer han glidande i en snygg bil denna tidiga förmiddag och är precis lika trevlig som jag trodde. Fiket har inte öppnat riktig ännu, men vi smiter in och bänkar oss i den låga byggnaden.

Hur var det att växa upp i lilla Tavelsjö?

– Det är först när man får egna barn som man reflekterar över barndomen. Det var väldigt tryggt och lugnt, jag har haft en fin barndom, steady, fin och bra för mig och min bror.

Efter skilsmässan blickar han framåt.

Är dina föräldrar fortfarande gifta?

– Mina föräldrar är gifta fortfarande. Det var ett enkelt liv, det fanns inte så mycket att göra och idrottsintresset började tidigt. Friidrott, skidor, innebandy. Mina föräldrar fanns alltid där och det är något jag förstått nu som förälder själv, hur pappa framför allt alltid fanns där och körde mig till matcher och tittade på.

Du var ju extremt blyg som liten har jag förstått. Hur går det ihop med din vinnarskalle?

– Jag grät om jag förlorade, men visst hade jag en vinnarskalle. Jag tränade alltid mer än alla andra och var väldigt snabb, envis. Och i gymnasiet skrev jag en uppsats om vad jag förmodligen skulle göra om 10 år, spela i Milan. Sedan försvann jag till Göteborg för att spela fotboll och sedan faktiskt till Milan.

Hur var det att leva utomlands, vänner, det vardagliga livet?

– Klubben hjälper till mycket med boendet, men just med kompisar, det är inte lika lätt. När jag kom till Manchester träffade jag andra skandinaver och då hängde jag mest med dem, men i Milan fanns inga så då blev det andra européer man umgicks med. Italienarna hade ju redan sina familjer och vänner och man bor fint, men när jag kom som 22-åring var det inga slott som sagt.

 

För Hänt.s Lotta Gray berättar han öppenhjärtat.

Hur funkar det med tjejer? Dejtade du någon under de här åren?

– Långa perioder var jag ensam, men sedan träffade jag Tina Nordlund, hon som spelade fotboll. Vi var tillsammans 2-3 år runt 1997, när jag var runt 25.

Gick det att ha ett distansförhållande?

– Hon bodde i Sverige, hade sin karriär men det blev knepigt med avstånd och hon hade sin karriär så det funkade inte.

På tal om karriären. Du drabbades av mycket skador, problem med knän och operationer, berätta.

– Ja, jag slutade rätt tidigt, när jag var runt 28. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det berodde på att kroppen inte höll. Det tog fyra år att komma tillbaka och fyra operationer, men jag lyckades aldrig riktigt komma igen. Det var ju mycket rehab och hålla på och känna att, nej det här går inte. Det är jobbigt, sjukt irriterande.

Men efter år utomlands, i Milan, Parma, Manchester United, Everton och i Charlton vände du hemåt för att avsluta karriären.

– Ja, jag kom hem 2003, då spelade jag i Djurgården ett halvår. Sista försöket, men det blev en operation till och jag kände, nej, nu orkar jag inte mer.

Siktet är inställt på glädje.

LÄS OCKSÅ: Jespers hemliga ligglista: ‘Läckberg har hört av sig’

Du försökte dig på tränarrollen i Hammarby sista tiden. Vad hände?

– Det var fansen som tyckte en massa. Nu blev inte jag jättedrabbad, men det blev hot och efter matcherna kunde man inte köra hem utan fick vänta i garaget. Våra egna fans tyckte vi gjorde ett dåligt jobb som tränare om vi förlorade.

Hur hanterade du rädslan?

– Till slut kände jag att jag knappt vågade åka tunnelbana. Folk kom fram, ”Va fan gör du? Vad håller du på med?”. Då tappade jag sugen på fotboll helt. Nu gillar jag att titta och spela, men inte att träna.

Sedan träffade du mamman till din son, Pauline, för 10 år sedan. Kände ni varandra innan?

– Vi träffades via gemensamma vänner, sågs på en kräftskiva. Hon hade en dotter på 14 år sedan tidigare och vi gifte oss och var tillsammans i sex år. Men sedan skilde vi oss, det är väl drygt ett år sedan nu.

Hur var det, att skiljas? Din uppväxt, de grusade förhoppningarna.

– Vi är nog rätt stolta över hur vi har hanterat det, hjälps åt med barnen. Nu är Caspar fem och jag tycker det funkar.

Och förstås en selfie.

Hur löser ni vardagspusslet?

– Vi har ju varannan vecka och vi åker på minisemester ihop, firar gemensamt avslut på dagis och vi har hus bara 300 meter ifrån varandra. Vi har en bra dialog, men för mig existerade det inte att bryta upp med barn. Det tanken fanns inte. Jag har förlorat många matcher, men den här var den största förlusten någonsin. Att tvingas inse att vad fasen, vi grejar inte det här.

Hur har Caspar tagit separationen?

– Gud, det är det första man tänker, vad jag gett honom för bild av kärlek, familj? Men han verkar må bra och har tagit det bra. I början körde vi två dagar åt gången innan vi bytte, men nu är det varannan vecka.

Om du skulle författa din egen drömdejt, hur skulle hon vara. Ska hon gilla sport?

– Nej, men det är väl bra om hon tycker du är kul att träna för det är en del av mitt liv men sportintresse är inget krav.

LÄS OCKSÅ: Jesper Blomqvist blåst på miljoner: ”Var för godtrogen”

Foto: Malin Bondeson