Farmen-Jens Rönnqvist visar upp nya flickvännen Caroline

Jens Rönnqvist, 32, berättar här om nya livet – nio månader efter Farmen-finalen.

Hur står det till, Jens?

– Jovars, jag ligger på soffan och gruvar mig för att göra något vettigt. I två veckors tid har jag bytt ut 700 dörrlås i en massa hus en bit bort. Mina händer blöder.

Får du ångest när du blickar tillbaka på din tid i Farmen?

– Nej, det kan jag inte säga att jag får.

Vad är det sjukaste som hänt i Farmens spår?

– Jag har fortfarande problem med handleden. Den var körd sedan tidigare, men blev verkligen inte bättre efter det här med kossan. En av deltagarna var ju där med snoken. Han skulle ju nosa kossan i ljumskarna och fick näsbenet tillknycklat. Jag fastnade i kättingen och blev tvungen att brotta ner kossan. Vi studsade runt utav bara helvete, det var riktigt farligt.

När du var som mest i ropet separerade du från din dotters mamma. Vad hände?

– Det har ju spekulerats vilt i det där, men om jag ser det objektivt så växte vi ifrån varandra. Jag strävar alltid uppåt och började ge mig in i det här med Instagram och videokreation. För mig var det något jag verkligen ville göra, men hon fann ingen glädje i det. Vi diskuterade allt och insåg båda att vi hade glidit åt olika håll, liksom.

Svider det i hjärteroten när du konstaterar att förhållandet spruckit?

– Ja, det gör det ju. Säger man något annat – när man gått ifrån sin partner som man har ett barn tillsammans med – så är det något som är fel. Vi försökte bilda familj men gick ifrån varandra. Det är klart att det är trist. Jon Henrik Fjällgren har precis gått ifrån sin dam. Han och jag pratade om det här för någon vecka sedan. Jag känner med honom...

Hänger ni läpp ihop, du och jojkaren?

– Nej, jag har gått vidare. Det är fördelen med mig. Jag är så jävla bra på att titta åt det håll jag går. Jag ids inte titta bakåt för jag ska inte dit.

Häromveckan skrev du till mig att du träffat en tjej, Karoline Pettersson från Göteborg. Är du kär?

– Så här är det. I perioder har jag ”dietat” jävligt hårt vilket resulterat i att jag mått kast på vägen fram till att jag kommit i bra form. När Karro och jag började skriva till varandra om träning och form, involverade det en relation. Vi skriver dagligdags. Hon är den enda som frågar hur jag mår, som verkligen bryr sig. Jag har supermycket att göra. Hon också, men jag tror verkligen att det här är början på något mycket större.

Du bor långt ut i skogen, mellan Örnsköldsvik och Umeå. Vad är poängen med att bo mitt ute i ingenstans?

– Att det inte är så många som hittar dit. Men om vi tar det här med separationen… Största chansen för mig att få rätsida på en sådan sak är att gå rakt ut i skogen och sätta mig ensam på en sten där det är helt tyst. Efter en stund börjar naturen prata med mig. Jag kan varmt rekommendera det här. Mår du dåligt eller är ledsen så gå upp på fjället. Du kommer få svar av naturen. Vad eller vem det är som pratar, det vet jag inte, men allting blir så klart.

Du har brunbjörnar inpå knuten och evighetslångt till närmaste café. Är den geografiska placeringen ett stort trubbel för dig? Jag menar, 99 av 100 tjejer säljer hellre sin egen mamma än flyttar ut i obygden...

– Alltså, jag har provat på det här med relationer så inåt helvete mycket i mitt liv. Jag har fan i mig haft relationer den största delen av mitt liv. Vad har det gett, förutom min fantastiska dotter? När jag objektivt tittar på kvinnorna som jag valt att vara i lag med, kortare eller längre perioder, känner jag bara: Vad ska jag med dem till? Jag behöver ingen!

Vilken sekt har du svårast för?

– Jehovas vittnen. Häromdagen fick jag faktiskt ett handskrivet brev därifrån. De skrev att de ville ”befria mig från mina synder”. När jag såg brevet trodde jag först att det var något gulligt kärleksbrev. Det dimper ju ner sådana i brevlådan ibland, faktiskt. Det här var värre än ett hatbrev, det kändes som ett rent övergrepp. Att det ens är lagligt! Alla i bygden fick likadant brev. Enligt Jehovas vittnen är vi syndare, hela högen. Jävligt knepigt!

Vilken traumatisk händelse har präglat dig mest?

– För sex, sju år sedan fick min farmor veta att hon hade bröstcancer. Jag växte upp med henne, hon är mer eller mindre den enda människan jag tytt mig till. Jag var med henne på sjukhuset och hela världen stannade upp. Du vet, man är van att vara problemlösare. Man fixar allt, men i det här skedet kände jag mig så djävulsk hjälplös. Svag, liksom. Meningslös. Jag kunde inte rädda upp det här.

Vem ringer du oftast?

– Han som jag jobbar med, han som också skruvar lås för brinnande livet. Sebastian Hansson heter han. Mister Hansson även kallad. Han är också som jag. Vi pratar inte med folk. Vi skäller.

Säg tre saker du vill hitta på innan du fyller 50!

– Ha ett 40-årskalas, vara med i minst ett tv-program till och prova att åka utomlands. Jag har aldrig varit utanför Sverige. Jag tänker mig Gotland eller något sådant där.

Slutligen Jens, vad skulle du välja: träna Kung-fu med ett benrangel och bli ihop med en ärthjärna, fiska harr i Klarälven och använda Edward Blom som bete eller gå i sömnen och vakna upp i Mia Skäringers badkar?

– (Skratt). Jag tar Edward Blom, även om han inte skulle vara det lättaste draget. Det blir nog inte harrfiske, det blir gäddfiske. Och gädda är ju gott!

Foto: TV4 och privat