Daniel Hallberg om relationskampen med flickvännen Beate Karlsson

Han slog igenom som komiker på Instagram, vill gärna leva som en katt och har fått en egen tv-serie på SVT.

Daniel Hallberg har utsetts till Veckans kex i Aftonbladet Klick! som produceras av Hänt-redaktionen.

Du är aktuell med egna nya serien Hallberg på SVT. Kan du beskriva den?

– Det är en humorserie om ett kompisgäng i Stockholm där jag spelar huvudrollen och den är till stor del självbiografisk. Vi är inspirerade av ”Seinfeld” och ”Curb your enthusiasm”. Det här unga kompisgänget har problem i stil med att någon tycker hennes svärföräldrar är så tråkiga att hon bestämmer sig för att träffa en ny person genom att dejta baklänges, dejta svärföräldrarna först och se om hon hittar något par i 50-årsåldern med en passande son i rätt ålder.

Har du skrivit manus själv?

– Med en kille som heter Jonas Wallerström. Vi gjorde sketcher tillsammans för ”Luuk & Hallberg” på SVT tidigare, hade så kul att vi bestämde oss för att göra något längre, en klassisk sitcom, och det blev den här serien. Egentligen är jag inte så sugen på att berätta om mitt eget liv, men det är tacksamt att gräva där man står. Om man har ett format som är smalt, att det till exempel handlar om en begravningsbyrå, så kan det bli svårt att skoja om padel eller elskotrar. I nåns liv kan man klämma in vad som helst.

Du blev känd på youtube och Instagram för 5 år sen. Innan jobbade du på reklambyrå, vad gjorde du där?

– Jag var art director, hittade på idéer till reklamfilmer och olika sorters reklam. Det var kul och lite som att göra sketcher ibland faktiskt, för det var mycket humor.

Längtar du tillbaka till det eller vill du fortsätta som komiker?

– Det korta svaret är bara nej. Drömmen har alltid varit att få hitta på helt egna projekt, göra en serie eller film. Det är roligare att göra skämt som bara är skämt, att inte behöva sälja tvättmedel samtidigt.

Jag frågar för att du sagt i tidningen Resumé att du egentligen inte gillar att ta plats och synas, så varför har du fortsatt med det?

– Jag måste synas och ta plats för att få jobba med saker som den här serien. Om jag inte hade skrivit och medverkat i den hade den inte blivit av. Jag hade inte blivit castad till en humorserie eller fått frågan om att skriva en. Jag tycker det är obekvämt att synas och höras fortfarande, men värt det, ett litet pris att betala för att få hålla på med vad jag älskar.

Är det mer positivt eller negativt att vara känd?

– Jag är inte superkänd, men det lilla jag märkt är positivt. Min flickvän påstår att det händer att vi får ett trevligare bemötande när vi är ute och handlar eller går på restaurang för att de känner igen mig. Och det är väl kanon om det är så? Jag brukar jämföra det med vår katt. Alla människor som träffar vår katt vill klappa den. Det måste vara helt underbart jämfört med att vara spindel till exempel, när alla människor bara vill slå ihjäl spindeln. Så om det nu är så att jag skulle bli mer trevligt bemött i vissa situationer för att någon känner igen mig, så är det väl toppen, lite mer kattliv.

Din flickvän Beate bor väl i New York? Hur länge har ni varit tillsammans?

– I fyra år ungefär.

Blir det inte jobbigt i längden att ha ett distansförhållande?

– Absolut. Jag skulle inte rekommendera någon det, men om du är kär är det svårt att ta hänsyn till den sortens praktiska omständigheter. Jag kan inte vara så rationell. Planen är att vi ska bo tillsammans så småningom. Problemet är att hon är en väldigt duktig designer som ritar jättefina saker för ett märke som heter Avavav, så det finns ingen anledning att stressa henne. Och jag kan trösta mig med, att eftersom jag frilansar, när jag har lite jobb kan jag hänga med henne.

Inga planer på att flytta till henne i New York?

– Nu bor hon faktiskt i Italien. Hon var tvungen att fly New York på grund av pandemin eftersom allt var nedstängt. Men jag har jobb och sånt här, så det är inte så lätt att bara flytta även om det hade varit en dröm. Just nu är jag så inne i jobb-bubblan, skrivande-bubblan, men jag är öppen för det framöver.

Har ni pratat om att bilda familj?

– Nja, vi bor ju inte i samma land så det är inte någon akut diskussion, men det vore mysigt. Jag skulle verkligen vilja ha ett 40-årigt barn. Det verkar vara barnens bästa ålder. 40-50 åring. Då kan dom göra mig sällskap på julafton och så där. Om dom dessutom har egna barn och respektive blir vi ju ett helt gäng.

Vad är du mest stolt över att ha gjort?

– Några sketcher från ”Luuk och Hallberg” är kul när jag tittar tillbaka. Till exempel en jag hade planer på att göra i nästan fem år, som handlar om hur läskigt jag tycker det vore om nån skulle ha en överraskningsfest för mig. En massa människor har gömt sig i mitt sovrum när jag kommer hem, och så står jag och snackar skit om dom, pruttar, beter mig som om jag vore ensam fast alla är där. Just den sketchen är jag väldigt nöjd med, och även om jag kanske tycker 99 procent av det jag gör inte är värt att se igen, så är det så lyxigt att ha ett litet verk att titta tillbaka på de gånger man faktiskt gör något man är riktigt nöjd med.

Vad är det värsta rykte du hört om dig själv?

– Ingenting. Jag googlar aldrig mig själv och har sagt till alla vänner att inte säga om de hör något dåligt, så jag har byggt upp en mur, även om folk så klart säger dåliga saker ibland. Det ingår tyvärr också i dealen som offentlig person.

Vem eller vilka förebilder har du?

– En är Felix Herngren. Han är produktiv, idérik och gör så mycket roliga grejer. Sen har jag Erykah Badu, en musiker från USA som jag började lyssna på redan i tonåren och därför har en speciell relation till. När jag blir uppjagad eller stressad brukar jag tänka att jag är Erykah. Då blir jag relaxed. Håkan Hellström är också en tidig idol som varit inflytelserik.

Du har ju lite samma frisyr som Håkan Hellström.

– Ja. Jag tror att han kanske har blivit inspirerad av mig, kanske sett mig nånstans och tyckt att det där var coolt. Man vet aldrig.

Har du några oväntade intressen som folk inte förväntar sig?

– Jag tycker det är fruktansvärt kul med fingerboard, en skateboard du leker med mellan fingrarna, en barnleksak jag köpte när jag var tio år gammal och som jag bara inte kan sluta med. Det är fortfarande kul. Sen kanske det inte är så oväntat, men jag är musiknörd, lägger mycket tid på att lyssna på musik, kolla på intervjuer och sånt där, och så lägger jag mycket tid på att kolla på olika amerikanska humorserier. Det är lite som att jag är kvar i samma person som när jag var 13 när jag tänker på det. Tv-spel också… Men när det kommer till välmående är tyvärr det enda som funkar fysisk aktivitet för mig. Det har en anti-deppeffekt på mig. Inte gå på gym och springa på band, men att vara utomhus och springa i naturen. Det måste jag göra som en antidepp-behandling.

Är du ofta deppig?

– Jag har toppar och dalar, för att vara ärlig, men det finns ett cyniskt moll inom mig. I serien kommer många skämt ur det. Jag har ett konstant skav i kroppen som jag försöker förstå vad det är, och så gör jag något för att det ska försvinna, men så kommer det tillbaka i en ny form. Det går inte att bli av med, ett konstant mollackord, men that's life. Och det lyxiga med att jobba med humor är att man hela tiden får försöka se det roliga i allting.

Har du något livsmotto?

– Jag hittar på ett… Det vi kallar för att leka när vi är barn kallar vi för att skapa när vi är vuxna, så man ska alltid fortsätta leka.

Framtidsdrömmar?

– Drömmen är och har alltid varit att få ha kul på arbetstid, att bara jobba med roliga saker, men jag är väldigt tacksam och glad om jag bara får fortsätta jobba som komiker över huvud taget.

Foto: TT & Janne Danielsson/SVT