Marianne Mörck om sorgen – tragiska ödet med pojkvännen

Marianne Mörck, 71, är något av en expert på döden.

I yngre dagar jobbade hon som sjukbiträde på ett sjukhus. Hon fick ofta sitta vak och se döden på nära håll.

För Hänt berättar Marianne att hon som 24-åring inledde en relation som kom att hålla i hela 13 år. Mannen ifråga var dock gravt alkoholiserad och söp ihjäl sig.

– För honom var det en frihet att få dö. Hans liv var bara en stor sorg. Han hade alla åkommor man kan ha, men inne i sin kropp var han stark som en björn, minns Marianne.

Till Sveriges Radio har hon tidigare berättat:

– Det var tungt för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag drack med honom; jag hällde ur hans sprit; vi brände brännvin; jag hällde vatten i; jag gjorde allt som en alkoholist-änka gör. Det var bara att pricka av på listan. Han var inne två gånger och fick avgiftning men det hjälpte inte. Han dog för några år sedan och satt då utan tänder...

Mariannes tyngsta förlust har annars varit den efter sin far.

– Mamma ringde och sa att ”pappa håller på att dö”. Hon grät och sa att han hade blivit mörk om ryggen. Jag satte mig i min snabba bil och åkte från Malmö och upp till Göteborg på en och en halv timme, har Marianne tidigare berättat i Memento.

När hon kom in i sjukrummet hade hennes mamma satt på honom hans blå kavaj med sjökaptensknappar. Mellan alla slangar och pipande apparater hade hon fått på honom en slips. Mamman lämnade rummet för en stund och i det läget infann sig ett lugn i rummet. Marianne lyssnade till pappans andhämtning. Han gurglade till. Hon la sin mun mot hans ena öra och tackade för allt. Och så sjöng hon ”En stad ovan molnen”.

– Den sjöng jag tills han andades ut. Det var det bästa jag kunde göra för honom.

När Hänt frågar Marianne om hon brukar tänka mycket på sin egen död, svarar hon:

– Ja, och jag gör det med glädje! I sinnet är jag inte äldre än 14, så för mig kommer det ibland som en överraskning när jag tänker: ”Just ja, jag ska också dö!” För mig är det viktigt att få hinna dödsstäda. När jag dör ska allt vara dammsuget och klart. Det ska bara finnas två lådor kvar med saker i: en låda till min son och en låda till min dotter.

Foto: TT