109-åriga Dagny Carlsson om skräckförhållandet med ex-maken
Den andre gav henne villkorslös kärlek, men dog i cancer.
Här berättar Dagny Carlsson om sina ex-makar.
Dagny Carlsson, 109, har minst sagt levt ett långt och innehållsrikt liv.
✔︎ Det här är Dagny Carlsson
Ålder: 109 (född 8 maj 1912).
Familj: Syster och syskonbarn
God egenskap: Envis
Dålig egenskap: Försöker vara så duktig jag kan men misslyckas ibland.
Motto: Ge inte upp utan ta nya tag!
Samma år som du kom till världen föddes Hitlers hustru Eva Braun. August Strindberg dog och Titanic sjönk i Atlanten. Totalt inträffade 15 dödsolyckor i den svenska motortrafiken. Blir du alldeles matt när du tänker på alla år som flytt? Jag menar, du har upplevt det mesta, alltifrån två världskrig till 21 amerikanske presidenter och den första månlandningen…
– Nej, matt blir jag inte. Det har lunkat på och jag har följt med i utvecklingen ganska bra. Däremot är jag född i en värld men lever i en annan. När jag föddes fanns det varken dammsugare eller bilar. Man körde med häst och vagn.
Vilken värld är bäst?
– Båda världarna har sina fördelar. I den här världen tycker jag att folk har för bråttom och inte bryr sig om varandra. Förr hade man tid för sin omgivning. Man brydde sig om grannar och närstående. Nu rusar folk iväg och gömmer sig bakom sina mobiltelefoner. Det finns nyttigare saker att ägna sig åt, tycker jag.
När har du haft det roligast?
– Nu får jag lov att säga! Det händer så mycket. Tack vare bloggen har jag nästan blivit folkkär. Folk stannar mig på gatan, vill prata och ta en selfie. Alla är så snälla. Ingen har betett sig illa.
Dagny om depressionen
När har du haft det som jobbigast?
– När jag var ung och skulle ut i förvärvslivet. Det var depression då. Det fanns inga jobb i Kristianstad och ingen annanstans heller. Jag hade läshuvud och ville bli något, men utbildning kostade pengar och pengar hade vi inga. Pappa dog och lämnade oss oförsörjda. Det fanns ingen välfärd. Jag fick hjälpa mamma att försörja mina syskon. En kamrat till mig, som satt lika illa till som jag gjorde, sa: ”Det enda vi kan göra nu är att gå till skjortfabriken och sy skjortkragar”. ”Jag som hatar att sy”, svarade jag. Men så fick det bli!
Varför tror du att just du har blivit så gammal?
– Jag vet inte. Är själv förvånad. Men antagligen är jag begåvad med goda gener. Och så har jag jobbat och rört på mig mycket. Sitter man och degar i en soffa så blir man inte gammal. Den som slöar får ingen kondis. Det gäller att gå mycket!
Hur ser dina alkoholvanor ut?
– Jag kan ta ett glas vin, men inte mer. Snaps tycker jag inte är ett dugg gott. Jag har alltid varit försiktig med alkohol. Pappa var lite väl oförsiktig. Jag blev näst intill hatisk mot den drycken. Däremot har jag druckit mjölk i mängder! Jag har absolut inte levt extremt hälsosamt utan har syndat på nåden flera gånger.
Är du lycklig?
– Inte så där översvallande. Jag är inte direkt olycklig men jag tycker att det är jobbigt att tänka framåt och jag undviker att tänka på döden. Det är inget roligt ämne. Döden får komma när den kommer...
Hur är det att bo själv?
– Rätt trist om jag ska säga sanningen.
När du var 93 år avled Harry, din livskamrat. Hur tog du den förlusten?
– Jag blev alldeles tillintetgjord och tänkte att jag själv skulle gå samma väg inom något år. Jag trodde verkligen att livet var slut, men när jag inte dog så jag var tvungen att börja leva!
Var Harry en förträfflig man?
– Ja, jag tyckte om hela människan. Harry var tystlåten men hade fantastisk humor. När han sa någonting så var det mestadels något roligt.
I tidningen Junia har Dagny avslöjat att hon hade en annan man – innan Harry kom in i bilden 1949 och förgyllde hennes liv.
Den första maken var dock värsta sortens skitstövel.
– Jag var 30 år när vi gifte oss och han drack för mycket. Ibland när han blev arg stängde han in mig i garderoben. Han ville inte skiljas, men vid ett tillfälle hade jag skrapat ihop pengar och rymde från honom. Jag tvingades fly.
Hur gick det till när du och Harry träffades?
– Det var så banalt. Jag var 39 år, kom till Stockholm och kände inte en kotte. Däremot hade jag hört talas om Gröna Lund. Jag gick dit och ställde mig vid dansbanan. Harry bjöd upp. Sedan bjöd han på kaffe och frågade om jag ville träffa honom dagen efter. Därmed var stenen satt i rullning. Vi fick många fina år ihop som vi fyllde med givande samtal och spännande resor. Vi hade det så roligt!
Foto: Ola Lagerström & TT