Mona Tumba avslöjar – Lill-Babs förutsåg Sven Tumbas död

Miljonpublik följde i våras SVT:s dokumentär Tumba – en släktsaga. Hur har Mona Tumbas liv förändrats sedan dess?

Hur står det till Mona?

– Det är jättebra! Jag är i Sverige och det känns underbart att vara här igen. Jag åker inte tillbaka till USA förrän i slutet av september.

Senaste tiden har du varit i hetluften – med SVT-dokumentär och boken Min sanning – författad av Anna von Koch. Hur känns det att vara tillbaka i hetluften?

– Väldigt positivt, jag har fått så oerhört positiva reaktioner!

Du är 79 men låter inte som en dag över 50. Tänker du ofta på det obegripliga slutet?

– Nej, faktiskt inte. Jag brukar tänka att döden kommer när jag är färdig. När det är dags att gå vidare, då gör jag det. Jag vaknar varje morgon och känner mig tacksam över att jag har huvudet upp och fötterna ner.

Tror du på en fortsättning efter jordelivet?

– På sätt och vis, ja. Jag tror att jag haft ett liv före detta.

På 60- och 70-talet var du och Sven Tumba den tidens motsvarighet till Helena Seger och Zlatan Ibrahimovic. Hysterin var total. Fick du och Sven psykbryt ibland på grund av allt ståhej?

– Nej, aldrig. Vi var alltid så tacksamma så fort det skrevs om oss. Ibland hände det att någon journalist skrev att Sven var urusel och jättedålig. Då ringde Sven och sa: ”Tack för att du skrev det, jag var faktiskt inte bra men jag ska skärpa mig nästa gång”. Sven var sådan, han ringde och tackade! Han var otroligt varm och kärleksfull. Han brydde sig om alla. Även journalisterna. Enda gången det kunde bli lite jobbigt var när Sven och jag gick ut och åt middag, bara vi för att fira någonting. Vi kunde aldrig sitta på en restaurang utan att det kom fram folk. Därför gick vi väldigt sällan ut. Men jag visste ju vem jag gifte mig med, så jag klagade inte!

Fick ni många knäppskallar på halsen, du och Sven?

– Ja, knäppskallarna växte på träd. Det var massor! En kille jagade mig, han ville köpa mina trosor. Han ringde mig i två, tre år. Till slut svarade jag att ”det här kan du lägga av med för jag använder inte trosor”. Då blev det tyst på honom, (skratt).

Hade ni folk som sökte upp er hemma i bostaden också?

– Ja, en hel del människor gick förbi och ville komma in och hälsa, det var när vi bodde i Viggbyholm. Det var inga problem, Sven skrev gärna autografer.

Hur gick det till när du och Sven träffades en gång i tiden?

– Vi träffades när jag var 14. Han hade öppnat en ridskola i Saltsjöbaden. Jag hade vuxit upp där. Alla mina kompisar var alldeles galna i Sven, de ringde och sa att ”Sven Tumba Johansson är på badet”. Jag förstod ingenting, jag visste inte vem det var. När jag cyklade dit var Bildjournalen där, de skulle göra ett reportage. Det behövdes en tjej som kunde åka vattenskidor, och någon pekade på mig och sa att ”den där tjejen kan åka”. Då kom Sven fram till mig och sa: ”Tjena tjejen, om du kan sexa upp dig så kan du få vara med på bild!” Jag som var uppvuxen i franska skolan hade aldrig hört någon uttrycka sig på det viset, så jag sprang och gömde mig på damtoaletten. Mina kompisar sprang efter och sa: ”Sluta fjanta dig”. Och så kom Sven och bad om ursäkt – och jag cyklade hem och berättade att jag hade träffat värsta människan…

Du var 14 år. Hur gammal var Sven?

– Han var 24.

Hur utvecklades detta?

– Han kom hem nästa dag och träffade mina föräldrar. Pappa och Sven spelade tennis, de blev kompisar. Sedan träffade jag hans syster, världens underbaraste människa som tyvärr gick bort förra året.

På vilka sätt var det en fröjd att vara ihop med Sven?

– Vi hade det alltid roligt. Alltid. Han var väldigt omtänksam. Brydde sig mycket.

På vilka sätt var det smärtsamt?

– Som kändisishockeyspelare var ju alla tjejer som galna i honom…

Du och Sven fick 51 år ihop och den första oktober 2011 drog han på sig änglavingarna och lämnade jordelivet, 80 år gammal. Vad minns du från den dagen?

– Sven visste att han skulle dö, organen hade slutat jobba. Året innan hade han fått bakterier i samband med en höftoperation. Visserligen var jag beredd på att han skulle dö, men det kom ändå som en chock. Han låg på sjukhuset i tre månader. Varje gång jag gick därifrån sa jag adjö. Så kom dagen. En fredag. Jag var bjuden till Agneta von Schinkel, min väninna. När jag kom hem till våningen på Artillerigatan ringde Barbro, alltså Lill-Babs, och frågade: ”Kan jag komma upp och ta ett glas vin?” Sedan satt vi där och snackade till halv ett på natten. ”Tycker du att jag är tillräckligt nykter för att gå hem?”, frågade hon sedan. ”Nu är hon alldeles knäpp”, tänkte jag och sa att hon gärna fick sova över. Det gjorde hon. Du förstår, hon kände på sig att Sven skulle dö, hon ville inte att jag skulle vara ensam när… Tio över två på natten ringde sjukhuset. Barbro tände ett ljus och var där med mig.

Flydde dina andra vänner in i den berömda tystnaden när Sven dog?

– Inte de viktigaste. Bara vissa bekanta.

Hur ofta tänker du på Sven – nu tio år senare?

– Varje dag.

Finns det någon ny man i ditt liv?

– Jag har ju tillräckligt med pojkar…

Så du vill inte ha någon ny gubbe?

– Jag har inte kommit så långt. Vi får se. Den som lever får se.

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut just nu?

– Just nu sitter jag i ett garage i och packar upp allt vårt bohag.

Ditt och Svens bohag?

– Ja.

Hur känns det att rota i allt det gamla?

– Det är jobbigt. Minnen kommer upp. Många. Det jag har framför mig är saker som vi hade när vi gifte oss. Grejerna kan inte ligga i ett förråd i all evighet.

Förstår du hur mycket prylarna är värda – hos Tumba-fansen?

– Nej, jag har ingen aning. Mina barn ska få det de vill. Och barnbarnen. Sedan blir det loppis i morgon…

Slutligen Mona, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är morgonen. Jag vaknar, tar en kopp kaffe, tittar på nyheterna och ringer mina pojkar!

Foto: TT