Ulf Larssons änka Lillemor om sorgen efter sambons död

Ulf Larsson var en av våra mest folkkära underhållare. Med tv-produktioner som Söndagsöppet, Pratmakarna och Blåsningen och teateruppsättningar som Charleys Tant och Spanska flugan, var Ulf en av de stora elefanterna – älskad i både slott och koja.

Han brann för sitt jobb, men måndagen den 28 september 2009 tystnade publikens skratt.

Det var den dagen som fästmön Lillemor fann honom död. Tre år tidigare hade de blivit djupt förälskade i varandra.

– Allra första gången vi sågs var faktiskt 20 år tidigare – i Solna centrum. Min dotter steppade på en invigning som Uffe höll i. Jag stod en bit ut i publiken och när Ulf skulle dela ut en blomsterkorg till någon i publiken, gick han fram till mig, gav mig blommorna och en kram, minns Lillemor.

20 år senare – den andra augusti 2007 – träffades de alltså igen. Den här gången utanför Thelins kaffe på Sankt Eriksplan i Stockholm.

– Uffe höll en stor tidning framför sig. ”Här står du och ser butter ut”, sa jag. Och så började vi prata. ”Du och jag träffades faktiskt för 20 år sedan och jag fick en blomsterkorg av dig, men det kommer du inte ihåg”, sa jag. ”Det kommer jag visst ihåg, du hade beige kavaj och dräkt”, svarade Uffe.

Lillemor och Ulf bestämde sig för att ta en promenad. I Vasaparken slog de sig ner på en parkbänk med varsin glass. ”Jag ska visa dig någonting”, sa plötsligt Ulf och bad Lillemor att följa med.

Efter en stund var de framme vid Adolf Fredriks kyrkogård. Där gick Ulf fram till en av gravstenarna och tog till orda: ”Det här Thor Modéens grav”.

– ”Hallå, vad är det här?”, tänkte jag. Vi hade ju bara pratat med varandra någon timme – och så tog han mig till en gravplats! Det var jättekonstigt, tyckte jag, men också väldigt personligt. Sedan tog han av sig sin kavaj och hängde den över mig. Nu hade det blivit kallt ute. Vi promenerade hem till mig på Valhallavägen, hämtade min hund och så gick vi ut igen. Vi hängde ihop från halvt tre på eftermiddagen till tre på natten. Vi pratade och pratade och pratade, berättar Lillemor.

Dagen efter träffades de igen, den här gången i Sundbyberg där Ulf bodde. Han bjöd dock inte upp Lillemor till sin lägenhet. I stället träffades de som hastigast utanför ett konditori.

– Han hade med sig sina hundar och sträckte över en bok. ”Läs gärna den här, när du är klar får du känna efter om du verkligen vill träffa mig igen”, sa Ulf.

Boken som Lillemor fick var Kvartingen som sprängdes, Ulfs självutlämnande verk som beskrev hans tidigare tillvaro som djupt olycklig alkoholist.

Lillemor sträckläste boken.

– När vi pratade nästa gång, Uffe och jag, frågade han vad jag tyckte om boken. ”Det kan jag berätta när vi ses”, svarade jag. Genast föreslog han att skulle gå på Allsång på Skansen. Så fick det också bli. Vad jag inte hade räknat med var att SE&HÖR var där och gjorde världens reportage. ”Ulf Larsson har hittat kärleken”, skrek rubriken. Då hade Uffe och jag känt varandra i fem dagar! Uffe var stolt som en tupp. ”Men vi är ju inget par”, protesterade jag. ”Det är vi visst”, sa han. Det gick verkligen undan!

Även om både Ulf och Lillemor gick på rosa kärleksmoln, var alltsammans inte en dans på rosor. Visst hade de mycket gemensamt, men på andra sätt var de varandras motpoler.

Lillemor hade ett välordnat privatliv; stabil yrkeskarriär och tjusig Östermalmsvåning. Ulfs ekonomi var körd i botten, han var jagad av kronofogden och bodde med sina hundar i en enrummare ute i förorten.

Ulf drömde om att sätta upp en revy i Vadstena och Lillemor hjälpte honom ekonomiskt. Snart gick flytten till nämnda stad – och båda stortrivdes.

– Vi hyrde ett fantastiskt hus med sjötomt och brygga, vi hade det verkligen jättemysigt där, sammanfattar Lillemor.

På nyårsafton 2008 växlade paret förlovningsringar hemma hos Gertie och Bosse Parnevik. ”Äntligen har Ulf hittat rätt kvinna som bryr sig om honom”, berömde Bosse och höjde champagneglaset.

Vid det laget brottades dock Ulf med vissa hälsoproblem. Han hade drabbats av en mindre hjärnblödning. Dessutom hade han påbörjat en bantning som kom att ta alltför stora proportioner.

Kilo efter kilo hade lämnat hans kropp. Snart hade han tappat ofattbara 58 kilon.

– När han blev så där mager så förlorade han sin popularitet, berättar Lillemor. Han var inte längre en uppskattad skådespelare, folk trodde att han hade aids och cancer. Ibland fick han höra att hans fina, runda ansikte var borta. Uffe var jätteledsen. ”Du är jättesnygg”, sa jag. Jag minns en gång när vi gick förbi ett skyltfönster. Då backade han några steg, tittade på sin egen spegelbild och sa: ”Ja, jag är ganska snygg ändå!”

Lillemor gjorde allt hon kunde för att Ulf skulle gå upp en del i vikt.

– Jag lagade riktig mat, jag duttade i lite grädde här och där. Han tyckte att det var gott att äta, han var lycklig. Han kände att han fick livet tillbaka. Och jag sa till honom: ”Jag lovar, inom två år är du aktiv igen, då kommer du att få en massa förfrågningar”. Men det gick fortare än så, alltsammans vände när folk såg hur fräsch Uffe var. När vi var på Allsång på Skansen kom det fram folk och sa: ”Du är Hollywoodsnygg!” Då var Uffe brunbränd, han hade snygga jeans och vit skjorta, han blev ett namn att räkna med, fortsätter Lillemor.

Vid tiden för Ulfs livscomeback mötte undertecknad honom i en park för en fotografering. Lillemor var förstås med. ”Hon är helt rätt för mig, jag tror på ödet, det var meningen att vi skulle träffas igen”, berättade Ulf som sprudlade av glädje.

Kort därpå, i slutet av september, hände det obegripliga.

Lillemor kastas motvilligt tillbaka till 28 september 2009 – Ulfs sista dag i livet.

– Jag hade blivit sjuk dagen innan, jag kände mig febrig. ”Du ska inte gå till jobbet i morgon”, sa Uffe, men jag var tvungen att åka, jag hade ett viktigt möte. Så vi pussades på morgonen och sa hej då till varandra.

När Lillemor gick ner till bilen fick hon ett sms-meddelande. Det var från Ulf: ”Älskling, kom hem tidigt, jag gör lunch!”

När Lillemors arbetsdag var över och hon klev in i hissen, kände hon instinktivt att något var fel.

I vanliga fall brukade nämligen Ulf sätta upp en lapp i hissen – en lapp med ett hjärta på.

Den här dagen satt det ingen lapp i hissen.

– Jag ringde min dotter och sa att det hade hänt Uffe något. Och så bad jag henne att vara kvar i telefonen. Sedan tog jag hissen upp till fjärde våningen och öppnade dörren. Där, en bit in, såg jag Uffe på golvet. Han låg raklång på magen och vår hund låg liksom över honom, som för att skydda honom. Varken hunden eller Uffe rörde sig ur fläcken. ”Uffe är död!”, skrek jag till min dotter i telefonen. ”Ring ambulansen!”

Lillemor vände på Ulfs kropp och påbörjade hjärt- och lungräddning.

– Jag kämpade med hjärtkompressioner. Plötsligt kom det upp slem. ”Nu får jag tillbaka honom”, tänkte jag, berättar Lillemor.

Räddningstjänsten kom snart fram till adressen och tog över återupplivningsförsöket. Lillemor la en filt över Ulf. Då hade Lillemors dotter kommit fram till platsen.

– Vi satte oss i vardagsrummet med hundarna. Genom glasdörren såg vi hur de jobbade med Ulf. Vi grät och jag skakade. Det var så fruktansvärt, det går inte att med ord beskriva. Jag kände bara: ”Varför? Varför just nu?” Ulf var ju så lycklig, vi var så lyckliga ihop. Vi skulle till och med gifta oss på nyårsafton!

Till slut gav ambulanspersonalen upp. Den 53-årige skådespelaren var besegrad av det obegripliga slutet.

Räddningstjänsten hjälpte Lillemor att bära upp Ulfs kropp i en säng och åkte därifrån. Kvar blev Lillemor med sin bortgångne fästman.

Huvudet var fullt av tankar.

– Jag drog på Uffe raggsockar och la ett täcke över honom. Jag la mig bredvid, hundarna också. Min dotter var med hela tiden. Tio på kvällen kom den svarta bilen och hämtade Uffe. Jag kunde inte begripa att han var död.

Den natten återförenades Lillemor med Ulf – i en dröm.

– ”Du vet vad du ska göra med kläderna, med pianot, med allting”, sa han i drömmen. Dagen efter ringde jag AA, Anonyma alkoholister, som kom och hämtade sakerna. Snart blev jag uppringd av en uteliggare, en man som hade fått Uffes dunjacka. Han var så glad och ville säga tack!

Den första tiden efter Ulfs död plågades Lillemor inte bara av sorg utan också av ångest. Hade hon inte åkt iväg till jobbet den där ödesdigra morgonen så hade hon kanske kunnat rädda hans liv, tänkte hon. När obduktionen var klar kunde dock Lillemor släppa alla sådana tankar. Ulfs kroppspulsåder hade brustit. Lillemor hade omöjligtvis kunnat rädda hans liv.

Snart ägde jordfästningen rum på Norra kyrkogården i Stockholm.

Hur var Ulf som person?

– Fantastiskt kärleksfull – både mot människor och djur. Jag är också djurvän, ser jag en myra på marken så kan jag inte trampa på den. Uffe var likadan. Jag minns när vi promenerade och han såg en mask på asfalten. Den plockade han upp och la i gräset. Den skulle inte ligga där och torka, tyckte han. Han var verkligen kärleksfull. Såg han en uteliggare så sträckte han fram en hundring – trots att han själv nästan vara pank. Och han älskade mig, han lyfte mig något otroligt. När vi spelade revy ihop så inledde han föreställningen med att säga vilken fantastisk kvinna jag var och hur lycklig han var. För honom var det viktigt att säga det till publiken.

Hur ser din saknad ut idag, elva år efter Ulfs död?

– Saknaden är fortfarande jättestor. Jag har inte inlett någon ny relation även om jag vet att Uffe hade tyckt att jag skulle få ge min kärlek till någon annan. Men det har varit svårt, jag var så otroligt förälskad i Uffe. Kärleken var så stark när det här hände. Jag känner fortfarande att Ulf är nära mig. Jag älskar honom väldigt mycket för den fina människa han var och jag saknar honom oerhört mycket.

Så du tänker på honom varje dag?

– Ja, det gör jag. På öppna spisen har jag en bild på honom. Ibland tänder jag ett ljus och pratar med honom. Och även fast jag vet att han inte kunde hjälpa att det blev så här, så kan jag bli så arg. Arg på livet. Vad fasen, varför skulle livet tas ifrån honom när han äntligen var så lycklig?

Har Ulf en vacker gravplats?

– Ja, väldigt. När han var i livet, sa han: ”Om det skulle hända mig något så vill jag ligga på en solig plats i en allé”. Han fick den önskan uppfylld.

Efter begravningen märkte Lillemor att många vänner gick in i den berömda tystnaden.

– Många blev rädda, många sa till mig: ”Du får inte vara så här ledsen”. Vissa tog nästan avstånd.

När folk såg mig gick de över på andra sidan gatan. Fruktansvärt! Varför inte bara passera och ge en liten vink? Det hade betytt mycket.

Ulf hade varit 64 år nu – om han levt. Brukar du tänka på tiden som ni inte fick ihop?

– Ja, ofta. Hur hade våra liv sett ut? Visst prövar jag sådana tankar. Då blir jag ledsen. Vi brukade prata om framtiden, om att vi skulle gå hand i hand som gamla. Han älskade trädalléer. Där skulle vi gå, där skulle han pussa mig och visa sin kärlek. Han gav mig så oerhört mycket kärlek. Då ska man komma ihåg att det fanns en mörk sida hos Uffe. Han hade haft det tufft som barn med en alkoholiserad mamma. Och så blev han själv alkoholist – och matmissbrukare. Han bantade heltokigt. Ändå var han aldrig bitter. Tvärtom, han hade så mycket kärlek att ge. Att få den gåvan, Uffes kärlek, var fantastiskt!

Hur mår du efter allt som hänt, Lillemor?

– Jag mår fint, jag är glad över att jag får vara med. Jag har min hund, jag har min dotter och mitt barnbarn. 2015 fick jag cancer. Då sa jag så här till Uffe: ”Låt mig få stanna här, jag har mycket kvar att leva för”. Efter det kom krafterna tillbaka. Nu har jag kommit till ett stadium där jag känner mig lycklig. Jag har ett bra liv – och Uffe är med mig.

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Lillemor Torsslow

Ålder: 66

Bor: Östermalm i Stockholm

Familj: Barn och barnbarn och pudeln Shady

Yrke: Speciallärare

God egenskap: Empatisk

Dålig egenskap: Dålig på teknik

Äter helst: Grönt, har varit vegetarian i 30 år

Dricker helst: Vatten. Mycket sällan ett glas vin

Livsmotto: Lev gott och ge andra glädje