Tommy Ekman om sonen Willgoths traumatiska födsel – föddes för tidigt

Tommy Ekman, 61, och Freestyle var namnet på allas läppar när de slog igenom på 80-talet med dunderhiten Vill ha dig. I en intervju med Hänt berättar han om relationen till gamla bandkollegan Christer Sandelin idag – och händelsen då han var nära att förlora sin älskade familj.

Läget, Tommy?

– Läget är alldeles utmärkt, det är jättebra! Pandemin har öppnat upp sig och man kan komma igång med spelningar och att möta publik igen. Det är jätteroligt. Däremot är världsläget otroligt skrämmande, men man måste försöka se saker i ljusa färger.

Vad gör du när du inte lever artist- och familjeliv?

– Jag har många saker som varit lite vilande. Jag har alltid tyckt om naturen. Det var länge sedan jag dök och spelade golf. Det kommer jag snart plocka upp igen. Tidigare bodde vi precis vid en golfbana, men jag gick inte dit en enda gång på tre år, (skratt).

Visst har du och hustrun brutit upp från Linköpingstrakten och bosatt er i Valdemarsvik?

– Ja, nära kusten. Vi var inte säkra på om vi skulle vara kvar i Åtvidaberg eller flytta, men plötsligt så hade vi sålt huset. ”Vad ska vi göra nu då?”, tänkte vi. Vi hade en otroligt stor cirkel på vår karta, vi åkte runt halva Sverige och tittade på hus. Vi var långt ute i Göteborgs skärgård, vi var långt uppe i Bergslagen. Vi var i Skåne, vi var i Norrtälje...

Har ni hittat hem nu?

– Ja, vi trivs jättebra. Det är lantligt men ändå inte ödsligt.

Hur länge har Madelene och du kilat stadigt?

– Vi satt och pratade om det igår. Det beror lite på hur man räknar, men det är många år nu och det blir bättre för varje dag.

Sommaren 2018 knöt ni hymens band. Vilka artistvänner fanns bland bröllopsgästerna?

– Mina bestmen förstås, Christer och Niclas. Nanne och Peter var där. Likaså Patrik Isaksson, Jonas och Mark, Gigi, Jocke, Suzzie Tapper och Dag Finn, Gladys och familj och vänner, förstås. Det var ett fantastiskt bröllop. Mycket musik och kärlek. Vi kom in med en hjulångare under saxofonspel av min bror Jörgen.

Vem av ovan nämnda artister står du närmast?

– Jag tycker allihop är fantastiska, men Christer, Niclas och jag kommer vara kompisar tills vi dör. Så är det ju. Niclas är också gudfar till Willgoth.

När Willgoth föddes var det drama på hög nivå. Han kom ut tolv veckor för tidigt och vägde bara 1495 gram. Madelene förlorade stora mängder blod och var nära att dö. Det ordnade sig till slut, men vägen dit låter påfrestande…

– Ja, det var verkligen en fruktansvärd resa, men den gjorde oss också väldigt tajta. Vi gick igenom det här tillsammans och vi kom ut på andra sidan. Men det var tufft och jag har fått andra värderingar. Det som var viktigast förut var att vara artist och popstjärna. Allt kretsade kring det. Hela centrumet ändrades. Det blev ett helt annat fokus helt enkelt.

Vilken händelse i ditt liv har satt tydligast spår i dig?

– När mina barn föddes så klart. Det var som det var, man kastades in i det. Jag kommer ihåg första tiden efter Willgoths födsel när vi flyttades mellan olika IVA-avdelningar, vi flyttades från det ena stället till det andra. Jag satt och körde efter ambulanser, man var som en målsökande robot. Man blev en krigare.

Hur är du som pappa?

– Kärleksfull. Jag hoppas att jag är ganska rolig, jag försöker busa och ha kul med mina barn. Sedan försöker jag också vara en förebild. Jag försöker lära dem saker som jag tror att de kan få nytta av när jag inte är där.

Berätta om din egen barndom!

– Trygg. Förort till Stockholm. Väldigt lugnt.

Schysta föräldrar?

– Ja, absolut.

Hade du siktet inställt på artisteriet redan när du gick i småskolan?

– Inte direkt. Jag var musikalisk, spelade fiol och tyckte att det var kul att ta ut ackord och så där, men det närmaste artisteriet jag kom var sångaren i Tages. Jag minns när jag såg Tommy Blom i tv. Han hade skjorta med jättehög krage, det tyckte jag var coolt. Jag var väl sju år då.

På 80- och 90-talet var du stor stjärna i Style och Freestyle Fantasy. Hur gick det till när du och Christer Sandelin möttes en gång i tiden?

– Vi började skriva låtar ihop redan i sjuan. Vi hade ett hobbyband ihop med Christers granne. Sedan blev vi ovänner, Christer och jag. När vi var 16, 17 jobbade vi i samma skivaffär i Stockholm och i gymnasiet hade jag börjat spela med en klasskompis. Christer hade pratat in sig hos en säljare på Mariann, skivbolaget som Bert Karlsson hade. Christer sa att han hade ett band, vilket han inte hade. ”Det låter jätteintressant, kan ni komma in och göra en demo?”, undrade säljaren på Mariann. I det läget frågade Christer mig om jag vill sjunga på demon. Jag fick vara med på demon, men inte i bandet, (skratt).

Det ena ledde till det andra och plötsligt var ni några av Sveriges största artister, men allt har ett slut och till slut upplöstes bandet. Hur märks det på inredningen hemma hos dig att en tidigare popstjärna bor där?

– Jag har en del guldskivor uppsatta. De sitter utspridda lite här och där. Jag har en som jag är jätterädd om, ”Jag vill ha dig”, platina. Den sitter på väggen utanför min studio.

Numera är du framgångsrik låtskrivare till andra artister. Tycker dina söner att du har ett konstigt jobb?

– Nej, de är ganska coola med det, och de har ett ganska skönt förhållande till mina låtar också.

Har du förklarat för grabbarna att ”en gång i tiden, långt innan ni kom till världen, var jag superkänd artist i det här landet?”

– Den diskussionen har vi nog inte haft. Det är snarare det jag gör nu som de ska känna sig glada och stolta över. Och det är trots allt bara ett vanligt jobb.

Vad har du för klädstil?

– Jag har väl två stilar. Den ena är strikt svart. Till vardags, hemma, är det mycket myskläder. Jag gillar att gå ledigt klädd.

Vad kan du bli tokig på när det gäller dig själv?

– Jag älskar att ha ordning, men jag är så jävla slarvig, (skratt). Det är en otroligt jobbig motsättning.

Vilket klockslag tar du helst en tupplur?

– Runt två.

Vilket djur är smarrigast på tallriken?

– Bläckfisk.

Slutligen Tommy, vilken är den bästa stunden på din dag?

– På kvällen kan jag sitta med någon sak som jag tycker är hur jobbig som helst. ”Hur ska det här lösa sig?” kan jag fråga mig. Det kan gälla hälsa, vardagsproblem, jobb eller vad som helst. Det kan kännas nattsvart, men så sover jag – och vaknar och ser plötsligt lösningar och möjligheter. Därför älskar jag morgnarna. Då ser jag alltid på svårigheterna från ett annat håll. Jag har aldrig vaknat och tyckt att det känts värre än när jag gått och lagt mig.