Tina Leijonbergs sambo Jonny räddade livet på henne

Hon plågades länge av nattsvarta tankar. Inget var roligt och hon klev in i ett kompakt mörker. Men det var då. Nu är hon tillbaka i matchen. Skådespelerskan Tina Leijonberg har hittat tillbaka till glädjen.

◼️ ◼️ ◼️

Det är en slutkörd skådespelerska som Hänt möter. Tina Leijonberg, 57, kommer direkt från repetitionen av Det syns inte – en teatermusikal på temat psykisk ohälsa som hon och ensemblen snart drar ut på turné med.

Tina spelar mormor till en 16-årig flicka som är ensam och långt under isen.

– Jag har dansat och sjungit hela dagen så jag är helt slut, förklarar Tina som glupskt trycker i sig pepparkaka efter pepparkaka.

– Det blev pepparkakor över från jul. Jag är galen i pepparkakor, fortsätter Tina.

Hon är trött men glad. Hon ser harmonisk ut. Det är svårt att tro att hon fram till bara för ett par år sedan var omhuldad av ett kompakt mörker. Tina som svenska folket lärt känna som käck programledare i familjeprogrammet Söndagsöppet och ”Pilla” i Tre Kronor var så deprimerad att hon inte kände igen sig själv.

Kraschlandade du?

– Ja, för jag hade samlat på mig så många trauman. Till slut gick det inte längre, jag rasade ihop. Det är det man kallar för utmattningssyndrom och att ”gå in i väggen”. Man skjuter ifrån sig allt så långt det går och till sist hamnar näsan under vattenytan. Du kommer inte upp!

Blev du sängliggande?

– Nej, men soffliggande. Jag fick social fobi, jag var hemma väldigt mycket. Jag försökte meditera, jag försökte yoga. Jag köpte en spikmatta som faktiskt var svinbra.

Tog du antidepressiv medicin?

– Nej, men det hände att jag tog en lugnande tablett.

Hade du funderingar på att hoppa från närmaste bro?

– Nej, men världen var verkligen svart. Inget var kul. Jag orkade liksom ingenting. Jag var bara hemma.

Och din sambo Jonny, då? Vad sa han?

– Gud, hade jag inte haft honom, så… Han räddade livet på mig. Han lagade mat, handlade, fixade med Theo. Han gjorde allt. Han stöttade mig. För det är jag honom evigt tacksam – även om han skulle lämna mig för en 25-åring i morgon.

Är Jonny fortfarande orolig för dig?

– Ja, det händer.

Är du orolig för dig själv, då?

– Ja, det händer det också. Ibland går jag ner i svackor. Men jag försöker verkligen att leva i nuet, numera. Man har bara ett liv, det vore löjligt att säga något annat. Ett uttryck som jag alltid tyckt varit så jävla löjligt, det är ”carpe diem”. Fånga dagen. Men det är ett så jävla sant. Man måste vara här och nu. Det finns liksom inget annat! Jag har insett det.

Sedan en tid tillbaka jobbar du inom vården.

– Det stämmer, jag jobbar på ett äldreboende. Brukarna, alltså personerna som bor där, är gamla och dementa och klarar sig inte själva. De är underbara! Arbetskamraterna också, även om det finns en orm i varje paradis.

Hur kom det sig att du fick det här jobbet?

– Jag hade gått hemma väldigt länge. Det var skittråkigt och jag kände att ”jag måste skaffa mig ett jobb”. Och var finns det jobb? Jo, inom vården. Jag såg en annons, sökte och fick komma på intervju – och så fick jag jobbet. Jag har ingen utbildning, men jag har en helvetets massa erfarenhet av livet. Precis som alla andra jobb har det här för– och nackdelar. Fördelen är att man får otroliga erfarenheter, man förstår att man ska leva när man lever. Tiden går. Rätt vad det är så är man 85. Nackdelen är att det är jättetungt, fysiskt.

Tittar de dementa åldringarna på dig och säger: ”Tre Kronor-Pilla – visst är det du?”

– (Skratt). Faktiskt inte. Däremot är mina arbetskamrater roade!

Undrar de vad fan du gör där?

– Ja, men då säger jag bara som det är: ”Jag jobbar precis son ni, jag har inget teaterjobb nu så jag måste försörja mig”.

Som 39-åring åkte du Finlandsbåt mellan Stockholm och Helsingborg. Där träffade du Jonny, en 25-årig tatuerare. Är det här en smutsig historia?

– Nej, jag tycker jag inte. Jag var på båten med en polare. Plötsligt stod Jonny framför mig. Han var där med några kompisar som min kompis kände till, så det blev ”hej, hej”. Och så presenterade han sig: ”Jonny”. ”Vad sa du att du hette?”, frågade jag. Jag menar, vem fan döper sitt barn till Jonny? Det var så jävla komiskt, tyckte jag. Du vet, det är ju sådana som Sonny och Ronny och Jonny och Conny som inte får lån på banken…

Men ni började prata med varandra, trots hans frånstötande förnamn?

– Ja, det var på den tiden som ölen åkte ner. Jag minns inte så mycket, faktiskt. Vi var i taxfreen och köpte öl. Sedan satt vi och drack öl och pratade i flera timmar. Då bestämde jag mig: ”Honom ska jag ha!”

När kärleken mellan Tina och Jonny blev känd blev hon kallad för ”Sveriges Demi Moore” i tidningarna, medan Jonny blev kallad för ”Tinas toyboy”. Tina försäkrar dock att hon och Jonny aldrig tänker på deras åldersskillnad. Med tiden har de vuxit ihop. Tina upplever att Jonny tagit några år av henne – och att hon gett honom några år.

– Så egentligen är jag bara 49, säger Tina och skrattar högt.

Vem flyttade hem till vem – när det blev dags att bli sambor?

– Han flyttade hem till mig. Han bodde i Falköping så han flyttade upp till Stockholm.

Vad sa vänner och bekanta när du hade fångat en ungtupp?

– De sa inte så mycket, jag tror mest att de var avundsjuka.

När jag pratade med dig för 13 år sedan så avslöjade du att Jonny hade friat till dig några år tidigare – på fyllan. Ni lever fortfarande i synd. Har frieriet fallit i glömska?

– Jo, hos honom i alla fall.

Känns det lumpet?

– Nej, för vi är förlovade. Det räcker. Vi ska inte gifta oss. Att gifta sig är bara trams. Religiöst trams!

Hur kommer det sig att ni hållit ihop alla dessa 18 år?

– Den som kunde svara på den frågan borde få Nobelpriset. Jag har inga svar. Sådant kan man inte veta. Och han kanske träffar en jävla donna i morgon. Då är det ju morsning och goodbye.

Har ni haft någon period där ni tillfälligt lämnat varandra?

– Nej, faktiskt inte. Däremot är det ju fan och helvete ibland. Så är det ju. Bråkar man inte i ett förhållande så är det något som är fel. Man måste ju för fan tjafsa! Man kan inte vara överens om allt, det måste vara det tråkigaste förhållandet i världen om man är överens om allt.

Jonny i all ära, men visst smäller din kompis Ylva också högt?

– Ja, absolut.

Vem är Ylva?

– Ylva är förskollärare, men nu har hon gått i pension. Hennes man gick i tidig pension. Då gjorde hon också det. Ylva är jättehäftig.

Är hon din bästa vän?

– Ja.

Hur korsades era vägar?

– Det är rätt intressant. Jag försökte byta lägenhet och kollade på allt möjligt. Vid ett tillfälle tog jag med mig Theo till en lägenhet vid Globen. När vi kom dit var det en kille som visade runt. Han hade en massa instrument, så jag frågade om han spelade musik. Och ja, det gjorde han. Och så berättade han att han hade en barnkör, ”Next Generation”. ”Jaha, min son sjunger”, sa jag. Då kom Theo med i den kören, han var åtta år. Som förälder gick man dit med sitt barn och så satt man där och väntade medan ungarna sjöng. Föräldrarna som var där envisades med att prata med mig om kändisar och tv-grejer. Det fanns bara en person som inte höll på så. Det var Ylva, hon som satt en bit bort. Jag tittade bort mot henne och tänkte: ”Fan, hon ser skön ut”. Och så gick jag fram och frågade: ”Kan inte du och jag gå iväg och fika när barnen sjunger?” Och så gjorde vi det. Veckan efter sågs vi igen – och gick på en premiär ihop.

Hur många kändispartyn har ni gått på ihop under årens lopp, egentligen? Visst är det tusentals?

– Nej, men hundratals.

Varför ogillar Jonny röda mattan?

– För att han är fullständigt ointresserad av den branschen.

Du har en förmåga att hamna i händelsernas centrum, inte sant?

– Ja.

Du har tagit på Richard Geres byxor. Du har skakat hand med Michael Jackson. Du har liftat med Bengt Magnusson mellan Gränna och Stockholm. Vad kändes coolast – där och då?

– Gud, alltså… Man kan tycka vad man vill om Michael Jackson, men det känns ju ändå rätt ballt att ha träffat honom!

Förutom dessa stjärnmöten har du kissat bakom en korvkiosk, haft sex i Falköpings urskogar och somnat i ett cykelställ. Blev det en orosanmälan efter någon av dessa incidenter?

– Nej, det tror jag inte.

Hur gammal är du i sinnet?

– Jag kastas mellan tre och 190.

Var i tiden vill du resa?

– Det vore intressant att resa tillbaka till barndomens dagar i Eslöv. Jag bodde där tills jag var nio. Jag glömmer aldrig när jag satt i pappas knä och han lärde mig att läsa. Jag var tre år. Ett minne för livet.

Törs du tro något om framtiden?

– Nej, och jag tycker inte att någon ska ge sig på det. Vi vet inget om morgondagen, i morgon kanske vi inte finns.

◼️ ◼️ ◼️

Ålder: 57

Stjärntecken: Vattuman

Familj: Sambon Jonny, 44, sonen Theo, 22, kungspytonormen Bella, 11

Bor: Hägersten söder om Stockholm

God egenskap: Snäll

Dålig egenskap: Lat

Äter gärna: Vegetariskt

Dricker gärna: Vatten

Fobi för: Idioter

Skrattar åt: Brittiske komikern Ricky Gervais som jag tycker är kaxigast i världen

Gråter när: Jag sjunger ”Mormors vals”

Motto: ”Ha civilkurage, ät inte gul snö och ge aldrig bort en lott”

◼️ ◼️ ◼️

1962. Föds i Eslöv.

1981. Förlorar sin tre år äldre syster Viveka i ett kraftigt epilepsianfall. Systern blir 22 år.

1989-1992. Jobbar på Stockholms stadsteater.

1994. Slår igenom som ”Pilla” i TV-såpan Tre Kronor.

1996. Är programledare för Söndagsöppet. Bryter fötterna under ”Fångarna på fortet”.

1998. Blir mamma.

2001. Träffar sambon Jonny.

2006. Drabbas av ett epileptiskt anfall under en tågresa och förs med ambulans till Eksjö sjukhus. Tre månader senare är det dags igen – den här gången på en biopremiär i Stockholm.

2007. Föder fram sin döde son – en bebis med gravt hjärtfel.

2010. En pedofil kontaktar hennes elvaårige son. Pedofilen döms till ett års fängelse.

2014. Tina får diagnosen utmattningssyndrom och blir sjukskriven.

2018. Tampas med en anhörigs missbruksproblem.

2019. Mår bra igen – och får jobb på ett äldreboende.