Så tycker Christina Schollin om Bianca Ingrossos frispråkighet

Hänts Lotta Gray tar planet till Spanien och möter en livsbejakande och levnadsglad Christina Schollin – som fyller 80 år på annandagen. Här berättar hon om med- och motgångarna i livet, allt med glimten i ögat.

När planet landar i Málaga har jag sovit hela vägen och blinkar yrvaket mot palmer och solsken. Taxin tar mig på drygt 45 minuter till den lilla staden Nerja, som klättrar med sina vita hus på grönskande sluttningar, omgivna av Medelhavet. Här bor sedan många år tillbaka Christina Schollin, 79, med sin Hans Wahlgren, 80, och de har hunnit få både vänner och egna smultronställen i svenskkolonin. Taxin stannar utanför det vita trevåningshuset där det står ”Casa Angel”, änglarnas hus, på dörren. Christina välkomnar i solgul tunika, ett stort leende och tar med mig på rundtur. Överallt finns mängder av bilder på barn och barnbarn samt maken Hans som nu lydigt parkerat sig i den ena fåtöljen.

Ni var sex barn i familjen när du växte upp men du var en riktig sladdis. Hur har det påverkat dig?

– Det var 12 år till nästa syskon, så jag växte upp som ensambarn kan man säga. Jag fick aldrig vara med riktigt, var alltid yngst och blev nog varken riktigt lyssnad på eller tagen på allvar. Jag var väldigt blyg och tillbakadragen, var ofta i min egen värld.

Blyg, det låter konstigt?

– Det var jag, jag tror däremot att det blev min revansch senare. Jag var så frustrerad som barn, det jag sa var inte så viktigt och det har nog styrt mig i många år. Jag drogs till skådisyrket för jag ville vara någon annan, och idag kan det bli jobbigt om jag inte tas på allvar i vissa sammanhang.

Du började sjunga när du var elva år, var med i Radiotjänsts flickkör och spelade in din första skiva vid tolv.

– Jag ville egentligen hålla på med teater, men sedan kunde jag betala mina teaterstudier själv och fick sedan min första filmroll – 56, och kom så småningom in på Dramaten. Det var himmelriket att få bli antagen där, och jag gjorde en massa stora roller även som elev.

Och så träffade du Hans i samma veva?

– Vi träffades via min kusin Helena Brodin. Han var en riktig spelevink med gott självförtroende. Jag var blyg och tråkig men minns att vi drack te vid första mötet. Han satte min kopp bredvid hans, han charmade mig och sedan dess har vi varit oskiljaktig. Vi  bestämde oss för att gifta oss inom fem år. Har man en gång känt en fullständig, självklar, kärlek och samhörighet då allt känns helt rätt, då klarar man vilka kriser som helst.

Så ni har haft era med- och motgångar?

– Vi har inte undgått några kriser, det har varit väldigt krisartat stundtals. Vi har utvecklats åt olika håll. Jag var mycket ensam med barnen i perioder då Hans jobbade i Göteborg, och så var jag iväg utomlands så vi fick pussla ihop det, men vi var alltid varit överens om att familjen har varit viktigast.

Familjelivet sätter du högt. Finns det en sorg i att ingen av dina fyra barn lyckats hålla ihop sina äktenskap?

– Det är klart det har varit en sorg i det. Pernilla har fått med sig mycket grundtrygghet hemifrån som har hjälpt henne när det varit tufft. Det är viktigt att uppmuntra barnen och ge dem frihet under ansvar. De har varit viktigast för mig. Jag gick in till Ingmar Bergman på Dramaten när jag hade fått mitt första barn och sa: ”Jag vill vara tjänstledig”. ”Nej men du får natten på dig att fundera – du får sluta eller stanna kvar”, sa han då. Och då sa jag upp mig. Jag ville vara hemma och njuta av barnen. Det tog mig lång tid att komma tillbaka, men det var det värt.

Nu gör du en ny karriär i realityprogrammet ”Wahlgrens värld”. Hur känns det?

– Ja, det är ju roligt men jag är ju rädd om mina barn och vill inte att de ska utmålas på något annat sätt än som dem de är. Det gäller mig också förstås och det där är en balans. Bianca är väldigt öppen och frispråkig och skulle nog må bra av att värna mer om sig själv, men å andra sidan – det är sådan hon är. Jag älskar henne och är fascinerat förtjust i alla mina barnbarn med sina olika personligheter.

Du är ju en av våra mest kända skådespelare och har setts i bland annat ”Änglar, finns dom?” , ”Käre John”, ”Fanny och Alexander”, ”Varuhuset” och ”Tre kronor”. Känner du att det är dags att dra dig tillbaka?

– Nej, jag har fullt upp. Skriver på mina memoarer, har precis öppnat en lokal, en ”må bra”-oas, Studio 17 mitt i Nerja, tillsammans med några andra. Där tar jag emot kunder för att introducera dem för ”Nu skin” som världsledande inom anti-aging och har flera maskiner för huden. Jag har använt det i flera år. Överhuvudtaget är jag väldigt intresserad av välbefinnande och hälsa och att vi måste ta hand om oss. Här i Nerja umgås vi med mycket vänner, vi har ett större umgänge här än hemma i Stockholm. Varje dag simmar jag i jacuzzin här i trädgården och barnbarnen älskar ju att vara här.

Och så fyller du 80 år på annandag jul. Hur firar du?

– Vi åker till Stockholm den 22 december, Pernilla fyller ju 50 på julafton och ja, de har lovat att styra upp något, barnen. Vi kommer nog gå ut och äta på någon restaurang för att fira mig. Det är ju alltid jag som får vara festfixare, men jag gillar ju det.

Jo, men nu är det väl du som ska bli överraskad?

– Det blir nog bra, säger Christina med ett stort skratt och ger mig en kram. Nästa gång får du stanna längre så jag hinner visa dig hela Nerja!

LÄS OCKSÅ: Pernillas oväntade likhet med mamman – i nakenbilden: ”Lite äckligt”

LÄS OCKSÅ: Robinson-Robbans specifika pensionsplan – därför lämnar han Sverige

Foto: David Carlson, IBL

SENASTE NYTT!