Så lever Östen med resten-Östen Eriksson med frun Annelie i dag
Här berättar han om tiden med Östen med Resten, hur han träffade sin fru Annelie och olyckan på scenen som kunde ha ödelagt allt.
Läget, Östen?
– Finfint!
Det har gått sju år sedan du och jag snackade senast. Säg tre bra saker som hänt i din tillvaro sedan dess!
– Jag har börjat bygga musikinstrument: gitarrer, mandoliner och ukulele. Nu är jag uppe i ungefär 40 instrumentet! Och eftersom ”Östen med Resten” inte varit på speljobb under pandemin, har vi ägnat oss åt att göra en skivproduktion med egna låtar. En trilogi som går under arbetsnamnet ”Det glada 20-talet”. Tre Ep-skivor med fyra låtar på varje! Det roligaste av alltihop är att jag blivit farfar tre gånger om. Tre underbara ungar: Ina-Therese, 9, Ailo, 6, och Thedore, ett och ett halvt.
✔︎ Det här är Östen Eriksson
Ålder: 63.
Jobbar som: Musiker, underhållare och författare. Östen är grundare av ”Östen med Resten” – norrlandskvartetten som underhållit svenska folket i 36 års tid. Östen har varit medlem i ”Iggesundsgänget” och dragit vitsar i TV-programmet ”Har du hört den förut?”. Som dill på laxen har han författat romanen ”Änglamannen”.
Aktuell med: Iggesundsrevyn.
Stjärntecken: Fisk.
Bor: Enånger söder om Hudiksvall.
Familj: Hustrun Annelie, 59, sönerna Wille 35, Emil 31.
Det bästa med mig är att: Jag blir snyggare med åren!
Det sämsta med mig är att: Jag har så dålig självinsikt.
Äter gärna: I princip allt som ställs fram. Ända sedan jag varit liten har det funnits älgkött i frysboxen. Det är vanlig basföda, härikring, men för ett antal år sedan blev min yngste son och hans familj stockholmsvegetarianer. Med anledning av det har Annelies och mina matvanor också förändrats. Det går åt det vegetariska hållet.
Annorlunda kändismöte: Stått bakom ett skynke på Skansen och berättat roliga historier ihop med Anna-Greta Leijon och Hasse Alfredsson.
Framtidsplaner: Jag planerar inte så mycket. Det är skönast så, men jag vill fortsätta spela med mina kompisar, så länge vi tycker att det känns kul.
Du är född och uppvuxen i Enånger, en liten håla utanför Hudiksvall där du fortfarande bor. Där – utmed E4:an – finns det en fartkamera som gör livet surt för stressade stockholmare som är på väg till Åre. Finns det något mer att säga om Enånger, förutom fartkameran?
– Fartkameran ligger faktiskt i Iggesund, så det så! Annars består Enånger av en mycket vacker natur med stort djurliv och en fin skärgård med gamla fiskeläger. Människorna här är bra och rejäla, lättsamma och lättillgängliga. Läget är centralt, vi bor ungefär i mitten av Sverige och har 90 mil till Malmö och 100 till Kiruna.
Så träffade Östen sin fru Annelie
Vad är det värsta som hänt i Enånger på brottstema – om vi tänker på ställen såsom Malexander, Åmsele och Knutby?
– Den grova brottsligheten är väl mer eller mindre obefintlig, men det kan förekomma personrån i närområdet, främst Hudiksvall och Söderhamn. Annars, som på många andra mindre orter, har narkotikaproblemen blivit fler genom åren och med yngre människor inblandade. Vanliga fyllkörningar och narkotikapåverkade bilister är, för jävligt nog, inte alls ovanligt.
Hur gick det till när du mötte Annelie, din bättre hälft?
– En basist i ett band i Dalarna hade blivit sjuk. De skulle spela på en restaurang som hette Mon Cherie. Restaurangen ringde och frågade oss om vi kunde hoppa in och det kunde vi. Vi skulle spela i tre timmar, men efter en kvart var det en snygg tjej i publiken som stod och flirtade med mig. Jag blev så förvånad eftersom jag aldrig brukade uppleva något sådant. När jag insåg att det var mig hon tittade på blev jag jättegenerad, men jag tänkte också att jag ville komma i kontakt med människan eftersom hon hade ansträngt så mycket. Efter spelningen bytte vi telefonnummer. Jag skrev ned hennes på en tom cigarrettask som låg på golvet. Två veckor senare dejtade vi och sedan var det klart!
Vilken superstjärna liknar Annelie?
– Det har jag aldrig tänkt på. Hon är så fin i sig själv att hon toppar alla filmstjärnor.
Hade ni ett storslaget bröllop?
– För mig var det storslaget. Det var i kyrkan Enånger, 28:e maj 1988. Det var riktigt varmt och solen sken. Alla var där: familj, vänner och spelmän. Jag minns inte riktigt hur många vi var, men runt hundra skulle jag tro.
Vad brukar hon gnälla på när det gäller dig?
– Det finns en hel del att gnälla på när det gäller mig, men som tur är tillhör inte Annelie den gnällande sorten. I och för sig kan hon med all rätt säga till på skarpen ibland, men hon gnäller aldrig. Under alla år vi har varit tillsammans har vi aldrig någonsin grälat. Vi har varit oense och vi har surat på varandra, men aldrig grälat.
✔︎ Östen med resten i Melodifestivalen
2002: Hon kommer med solsken till mig (slutade tia).
2003: Maria (slutade åtta).
2006: Ge mig en kaka till kaffet (nådde inte final).
Du var bara sex år när du gjorde som scendebut – med självaste Jokkmokks-Jokke. Berätta alla detaljer, tack!
– Det var en man som hette KG Andersson som tog med mig på en karusellafton på bygdegården i Enånger. Han var programledare där och dagen till ära var jag iklädd vitskjorta och röd slips. Jag sjöng en läsarsång som jag hade lärt mig som treåring och en Sven Ingvars-låt, vill jag minnas. Jag var väldigt nyfiken på Jokke som var mycket snäll och hade stort tålamod med mig. Han visade sin silverkåsa som hängde i bältet och den fina samekniven. Jag fick en femma och en ask med choklad i gage, som jag glömde kvar – vilket grämt mig alla år!
Stämmer det att du jobbade som präst innan du blev artist?
– Nej, men jag började studera till det, men upptäckte efterhand att religionen sätter upp för mycket regler som exkluderar människor i stället för att inkludera dem. Nu kallar jag mig fritänkare. Jag kan predika vad jag vill – var jag vill.
Hade du något Svenssonjobb innan du blev artist?
– Efter gymnasiet hade jag planer på att söka in på journalisthögskolan, men fick sommarjobb på Iggesunds bruk där jag blev kvar i tre år innan jag bestämde mig för att bli underhållare.
Vilken artistupplevelse kan du blicka tillbaka på med stor belåtenhet?
– Oj, det finns flera. Caféprogrammen som vi fick göra på 90-talet… Melodifestivalerna naturligtvis, även om det mest var hysteriskt… En bygdegårdsturné som vi gjorde 1999. Otroligt roligt.
Vad är det värsta som hänt dig i ett scensammanhang?
– Jag ramlade av scenen en gång. Stod för nära scenkanten och stampade takten. Plötsligt fanns det ingen scen under min vänsterfot. Jag stampade i luften, föll och landade på en basfiol som gick i bitar!
Vad hör du när du öppnar dina vardagsrumsfönster?
– Fåglarna – eftersom jag bor i skogen. Inte bara på dagarna utan också på nätterna. Om det inte blåser mycket eller om regnar, förstås. Efter midsommar tystnar det mer och mer och i mitten av juli är det helt tyst och då saknar jag dem, faktiskt. Sedan är det lite ljud från motorcyklar och bilar från gamla E4:an också, då och då.
Det dåliga med lantislivet lär vara inavel, björnattacker, vådaskjutningar och olaglig spritförsäljning. Vad finns det fördelar – om vi är optimistiska nu för en stund?
– Man kan gå ut på gården och kissa utan att någon bryr sig eller att man blir tagen av polisen. Om det är mörkt, vill säga. Sedan kan man gå 50 meter från gården och plocka kantareller, hallon och blåbär. Det är Annelie som gör det. Själv står jag i snickarboden och knåpar på en gitarrhals. En annan sak, som jag tycker är underbar, är att bli omfamnad av mörkret en vinternatt.
Det sägs att du är besatt av stjärnor. Hur yttrar sig den besattheten?
– På olika sätt. När jag till exempel går ut med soporna en klar höstkväll så kan jag bli stående och bara titta uppåt. Jag står där tills min fru undrar vart jag tagit vägen.
Har du sett något rymdskepp?
– Det gör jag varje dag. Eftersom vi bor mitt i rymden måste alla flygplan, bilar och båtar vara en sorts rymdskepp. Och som barn såg mamma och jag en silverglänsande orb. Den svävade sakta framför oss. Det var sommar och varmt. Mor hade en svart och vitrutig kjol, eller om det var en klänning, på sig. Jag har för mig att mor och jag var på väg att hälsa på mormor, moster Märta och kusin Else-Marie vars hus låg ungefär 500 meter norr om vårt hem. När vi gått halvvägs, vid en viadukt, fick vi syn på en orb som långsamt kom fram över trädtopparna norrifrån. Den var silverglänsande och svävade ungefär 100 meter över marken och tre eller fyrahundra meter bort. Den kan ha varit någonstans mellan en halv och en meter i diameter. När jag blundar kan jag fortfarande se den framför mig och hur den svävade fram. Jag minns hur jag höll mor i handen när vi tittade på den. Vi sa inte ett ord till varandra under tiden den flög, men har i efterhand pratat om händelsen flera gånger. Jag var aldrig rädd. Det tror jag inte mamma heller var. När den försvunnit över bergen vände vi om och fortsatte vår promenad som om inget hade hänt.
Får du stressutslag när du vistas tillfälligt i Stockholm?
– Inte alls.
Vems gravplats besökte du senast?
– Jag minns inte, det var så länge sedan. Både mor, far, syster och bror ligger i minneslund.
Vem vill du stänga in i en burk och aldrig släppa ut?
– Alla dumma personer som vill göra livet sämre för sina medmänniskor. Samhället har blivit så hårt och vi människor är så fokuserade på vårt ego att vi glömmer bort varandra. Fram för mer medkänsla och empati.
Slutligen Östen, vilken är den bästa stunden på din dag?
– En speciell dag kan vara alldeles innan jag vaknar på morgonen och jag befinner mig i slutet på ett av mina drömäventyr. Sedan ligger jag där i sängen – mellan dröm och vakenhet – och funderar på vad jag ska börja dagen med. Jag kan känna en riktig längtan efter att få springa ut till verkstaden och kolla hur limningen blev på en gitarr eller mandolin som jag gjorde kvällen innan. Det låter som floskler, men det är sant. På riktigt.
Foto: TT, Privat & Carl-Johan Söder/SVT