Robinson-Gorm Halberg Lange om verkliga relationen till Angela

Vad slogs du av när du kom fram till inspelningsplatsen i Västindien, Gorm?

– Att själva produktionen var en sådan enorm apparat. Det var så mycket personal och så mycket av allt, det var en väldigt stor organisation. Innan vi kom fram var det svårt att föreställa sig hur det faktiskt skulle se ut, det fanns så många frågetecken. Detta var ingenting vi fick prata om med varandra, de första dygnen fick vi inte prata alls. När vi satt på lastbilen, på väg till inspelningsplatsen, kunde vi bara sitta och titta på varandra. Man undrade: ”Vad är det där för någon, kommer den där personen vara med i mitt lag?”

Vad tärde mest på dig: sömnen, vädret, matutbudet, hemlängtan eller den sociala samvaron?

– Det jag var räddast för var att bli utan mat. Värme fruktade jag också, men varken matbristen eller värmen blev egentligen stora problem. Det jobbiga var nätterna, det var väldigt mycket kryp överallt. Jag hade inga problem med att sova ute, men det var just krypen… Man blev biten hela tiden och försökte värja sig!

Så det blev inte många sömntimmar?

– Jo, det blev det. När mörkret föll fanns det ingenting att göra. Så fort mörkret slog till gällde det att lägga sig fort, annars hittade man inte sina grejer.

Vad saknade du mest hemifrån?

– Tandborsten.

Så ni fick inte ens borsta tänderna på ön?

– Nej, nej!

Hur kändes det att vara en lortgris i munnen?

– Första dygnen var skitjobbiga. Det blev beläggningar på tänderna. Man gick omkring och skrapade med olika saker. Sedan hände det märkliga… Den naturliga munhygienen tog över. Efter någon vecka vaknade man och så var tänderna rena! Det var väldigt märkligt.

Vad var det konstigaste du åt under din ö-vistelse?

– Sniglar – som vi kokade. Havssniglar, alltså. De var som broskbitar. Vi åt även sådana där parasitkrabbor. Jättesmå. Man stoppade in flera stycken i munnen och tuggade…

Vilken deltagare gillade du mest?

– Jessica. Vi synkade bäst, hon hade livserfarenhet.

Vem hade du svårast för?

– Angela och jag kom inte särskilt bra överens. Det sket sig redan efter ett par dagar. Annars hade jag inga superkonflikter med någon. Alla var helt okej. Angela också, faktiskt. Hon är en jättefin människa. Mellan varven hade vi våra irritationer, men vi blev aldrig riktiga ovänner.

Vad var det mest uppseendeväckande som hände när tv-kamerorna inte var påslagna?

– Jag hade en mycket märklig upplevelse, faktiskt. Jag vaknade mitt i natten och tittade ut över havet. Långgrunt. Så såg jag något som rörde sig där ute. Jag låg och tittade på det där i säkert femton minuter. Det kom närmare och närmare, ljuset. ”Vad fasiken är det här för någonting?”, frågade jag mig själv. Helt plötsligt kom det upp en människa! I det läget visste jag inte om jag drömde eller var vaken. Det visade sig att det var en bläckfiskdykare, en inhemsk kille som hade en ficklampa på huvudet. Till slut klev han upp på land. Han hade nog inte en aning om att vi sov där, så han blev nog lika chockad som jag blev. Men så vek han av, vi pratade aldrig. Att vara på en öde strand när det är kolsvart och se en sådan här ljusgrej, det var faktiskt mäktigt.

Vad var det första du gjorde när du kom hem?

– Jag hade mathallucinationer när jag åkte därifrån. Under hemresan hörde jag av mig till min son. Jag bad honom gå till saluhallen och köpa Wienerkorv. Det blev även Skagenröra från Melanders. När jag kom hem och åt allt detta… Det var som att komma till himlen!

I vilken svensk byhåla tog du dina tre första steg?

– Karlstad.

Hur var du som fjortis?

– Stökig. Jag skolkade i skolan. Jag var väl inte värsting i dagens mått mätt, men i den tidens mått mätt. En bråkstake.

Vad höll du på med för dumheter?

– Slagsmål. Lite droger, lite stölder. Socialen och polisen var involverade rätt mycket.

Vad blev vändningen?

– Faktiskt att jag kom in på juristlinjen. Jag hade väldigt lågt avgångsbetyg: 1,8. På den tiden – innan alla advokatserier kom och blev populära – var det buslätt att komma in på juristlinjen. Det var den enda utbildningen jag kunde komma in på, på bygg hade jag inte en chans! För första gången lärde jag mig saker, det var på juristlinjen som jag började plugga. Visst var det kämpigt, men jag tog mig igenom alltsammans.

När i ditt liv har du mått som bäst?

– När min första dotter föddes, 1988. Det var fantastiskt.

Du har ett väldigt coolt namn. Hur kommer sig att du fått just det?

– Det är mitt riktiga namn, det var faktiskt pappa som bestämde det. Jag föddes i Sverige men var dansk medborgare, pappa var dansk. Så det var ett släktnamn som jag fick som tredjenamn, faktiskt. Från början hette jag Ulf Mikael Gorm. Sedan var det så att alla frågade mig om det sista: Gorm. Med tiden blev Gorm mitt tilltalsnamn. Då tog jag bort Ulf och Mikael och så la jag till Kraka. Kraka är min mormors namn. Kraka fanns i den nordiska mytologin, det var Kraka som förförde Oden.

Har du medvind eller motvind på kärleksfronten?

– Medvind. Jag är älskad och har varit det i mitt vuxna liv. Jag tycker inte att kärlek är svårt.

Hur ska du förvalta ditt kändisskap?

– Jag har inte ens tänkt på det, jag tänker inte på mig själv som en kändis. Jag vet inte vad det innebär. Kommer jag bli intervjuad något mer förutom av dig? Det får framtiden utvisa.

Säg tre saker du vill hitta på inom en inte alltför avlägsen framtid!

– Jag vill åka till USA och vandra. Jag skulle även vilja köra en långtur med motorcykeln. Min dröm har varit att åka ner över Ryssland, ner mot Mongoliet och Kina. Närmaste tiden blir det nog inte av, men förhoppningsvis längre fram. Jag kör en tung motorcykel och tycker att det är jättekul. Sist men inte minst skulle jag vilja timra mitt eget hus. Gärna någonstans i Jämtland vid vattnet.

FOTO: Robinson/TV4