Nanos tuffa liv före succén – kärleken räddade honom

När artisten Nano, 30, hade sjungit halva sin låt “Hold On” i Melodifestivalens första deltävling hade jag redan skickat en förfrågan på hans privata Instagram: “Jag vill träffa dig för en intervju, vill och kan du?”.

Några veckor senare sitter vi en studio i Stockholm. Nano är på bra humör och berättar över en kopp kaffe om sin brokiga uppväxt.

– Jag är från Botkyrka, Tumba, min mamma är åländska, min pappa palestinier, det var rätt stökigt hemma, funkade inte riktigt. Pappa var spelberoende och hade mycket att ta tag i, en av mina bröder började internatskola när han var sju, de andra tre syskonen hamnade på olika fosterhem, någon drog till London och jag bodde hemma tills jag var tolv, sedan gick det inte längre. Det var mest slavarbete eller för att familjerna ville ha cash för att ha mig, men när jag hamnade på Gotland var det hos en familj med mycket kärlek. Mamma kom och hälsade på mig ofta, första gången hade hon med sig en synth. Det fanns inte så mycket att göra där i Klintehamn och jag, som hade uppträtt i ettan med en Michael Jackson-låt och fått känna på hur det var att bli sedd, fick värsta kicken av det, började spela mycket på synthen, berättar han och lutar sig tillbaka i soffan.

Han stannade på Gotland i ett år och flyttade sedan tillbaka hem. Men det funkade inte, han var bara hemma ett halvår innan det var dags för nästa flytt.

Nano hamnade på Älgeredskollektivet i Bergsjö, Hälsingland, ett HVB-hem för unga killar eftersom han ansågs ha såväl familje- som skolproblem. Där stannade han i tre år.

– Det var rätt hårt. Kollektiva bestraffningar och sådant, ändå minns jag det som en bra tid. Man fick inte ha med sig datorer, men jag övertalade dem att få ta med min synth och fortsatte att hålla på med musik, skriva och sjunga.

När han flyttade därifrån var han 17 och hade redan provat droger och alkohol. Det blev inte bättre av att han flyttade tillbaka till ett hem som fortfarande inte var stabilt.

– Jag hade så många frågor, men inga svar. Drogerna tog över, ingenting förändrades hemma. Jag drabbades av skuldkänslor som i sin tur ledde till kriminalitet. Jag åkte in för bland annat butiksrån och olovlig körning. Men det var rätt skönt att sitta inne, bli av med alla problem och ångest. Så fort jag kom ut från fängelset ville jag förändra mitt liv, men efter två veckor var jag tillbaka i häktet igen. Jag åkte ut och in tre, fyra gånger. Men innan dess hade jag verkligen försökt söka hjälp, var i kontakt med socialtjänsten, men de sa bara att jag skulle byta telefonnummer och umgänge och så lätt är det ju inte.

När han träffade sin livskamrat och numera sambo Frida, 28, föll äntligen alla bitar på plats. Hon var kompis till Nanos bror och upptagen, men senare blev de väldigt nära som vänner, den bästa förutsättningen för kärlek.

– Vi hade mycket gemensamt, hon bodde hemma hos mina föräldrar när jag åkte ut och in i fängelse, styrde upp saker, fanns alltid där för mig och var min allra bästa vän och såg det bästa i mig. Sedan blev vi kära, ett par, och när hon efter tre år blev gravid med i dag 9-åriga Elvira sa jag till Frida “det här kommer att bli min räddning”.

Men att vara pappa blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Det var en stor förändring att leva som en vanlig snubbe, jobba, betala räkningar, vara familjefar.

– Jag slutade med kriminaliteten, men fortsatte att dricka, tyckte det var uppoffring nog, men det räckte ju förstås inte. Frida tvingades vara ensam mycket, jag kom och gick som jag ville men hon krigade för mig, för oss. Visste att det fanns en annan Nano och väntade ut mig, fanns alltid där. Jag kan känna att nu är det hennes tur efter allt hon gjort för mig.

När sonen William, 7, föddes började Nano lugna ner sig och slutade så småningom helt med alkoholen, någon han tycker varit skönt och inte saknat.

– Jag insåg att många barn kommer rädda mig, en stor familj. Jag blir lugn av barnen. Frida och jag sätter dem alltid först och när Älva, 4, kom var jag nykterist, jag har haft något återfall men inget farligt som inte gått att klara av. Och det funkar inte att gå runt och må dåligt och ha ångest nu, det kan man ha någon dag, en timme men inte veckor i sträck när barnen finns där.

Det viktigaste för Nano är familjen och att vara en bra förebild, men även att inspirera andra ungdomar med hjälp av musiken. Han har berättat för sin äldsta dotter om sitt förflutna.

– Det är viktigt att texterna och låtarna är sanna, att det finns ett budskap. Det har varit tufft, men jag har aldrig gett upp musiken. Många gånger svårt ekonomiskt, ibland har jag inte ens haft råd att pröjsa elen, Frida är visserligen lärare, men hon har ju varit mycket mammaledig.

Kaffet är kallt. Nano drar handen över huvudet. Numera är han pappa till ytterligare en son på fyra månader men vill ha ännu fler barn.

– Vi funderar på att adoptera, inte nu men om ett par år. Två barn till, vi pratade om det härom dagen, att vi redan har fyra biologiska, men om man kan hjälpa till vill vi gärna det.

Nu är Nano aktuell i finalen av Melodifestivalen i Friends Arena i Stockholm. Han är laddad och trygg i det han gör. Att vara tippad som segrare verkar inte bekomma honom så mycket. Det var barnen som gärna ville se honom medverka.

– Det är klart att det kommer öppna dörrar om jag vinner, men jag har siktet inställt på att hela världen ska veta vem jag är.

Nano har talat. Och sjungit, för när han öppnar strupen är det rent guld som strömmar.

Foto: IBL Instagram