Hasse ”Kvinnaböske” Andersson om krisen med frun Monica

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, 73, är en av Sveriges mest folkkära artister. För Hänt öppnar han upp sig om obotliga sjukdomen, kärleksbekymmer och att han tror på ett liv efter döden.

Hur står det till Hasse?

– Det är mycket bra med mig. Om man betänker att jag är 73 år så är jag i ganska bra form. Jag har varit lite trött en tid, men jag tycker att jag är på g nu. Jag tror att det beror på att jag börjat spela igen och fått träffa publiken. Då är det precis som att man vaknar till...

Hur ser en helt vanlig dag ut i ditt liv just nu?

– Just nu befinner jag mig i Brevens bruk mellan Örebro och Vingåker. Monica och jag ska spela här med Peter Flack och Marie Kühler. Vi har hyrt ett hus på ett ställe som heter Djup. Dagen börjar med frukost: yoghurt och havregrynsgröt, smörgåsar och kaffe. Sedan försöker vi fiska så mycket vi kan. Vi går i skogen, plockar svamp och tar långa promenader.

Vem tillbringar mest tid i hängmattan, du eller Monica?

– Ingen av oss! Vi har liksom inte ro till det.

Vad uppskattar du mest med er nästan 30-åriga relation?

– Att vi är så lika varandra. Eftersom vi är artister båda två så behöver vi inte lägga en massa tid på förklaringar och sådant.

Har ni haft några äktenskapliga motgångar?

– Inte vad jag vet. Jag var lite gnällig ett tag när hon jobbade med Disney, jag tyckte att hon la för mycket tid på Musse Pigg och för lite tid på mig. Det var väl det mest krisiga… Hon var nämligen svensk producent för Disney, hon gjorde de svenska versionerna av Lejonkungen, till exempel. Hon hade ansvaret för att ta in skådisar till figurernas röster. Sedan har hon dubbat en hel del själv. Det är hon som är Piff och Puff och Knatte, Fnatte och Tjatte!

När i livet har du trivts som bäst?

– Jag har liksom trivts, i stort sett, i hela mitt vuxna liv. Varje dag säger jag till Monica: ”Vad vi har det bra!” Vi är två arbetarbarn som skapat oss en väldigt fin tillvaro. Vi har det bra, vi behöver inte jaga mat för dagen. Vi lever drägligt. Det är inget överdåd, men vi uppskattar allt vi har.

Du har diabetes, pacemaker och du har gått igenom en gastric bypass-operation. Vilken hälsobörda har gett upphov till flest tårar och värst ångest?

– Min diabetes. När man får diabetes så förändras ens liv. Det blir en stor förändring i ens liv, men jag ska inte klaga. Jag har barnbarn som har diabetes som har det mycket tuffare än mig. Även min bror och svärson. Diabetes är en riktig farsot. Det är tradigt, men det kommer hela tiden nya mediciner och nya behandlingar.

Tänker du mycket på det obegripliga slutet?

– Nej, och jag är inte rädd för att dö. Den dagen det är slut, då är det slut. Ska man vara ärlig så är det lika naturligt att dö som det är att födas. Den som dör lider inte. Det är värre för alla runtomkring.

Finns det en fortsättning efter jordelivet?

– Jag tror det. Jag är troende på mitt eget sätt. Jag är inte aktivt religiös, men jag har en gud som jag pratar med. Jag behöver inte ta omvägen via en kyrka. Med min gud kan jag prata om vad som helst – när som helst. Så har det funkat i hela mitt liv.

En av dina mest älskade låtar är ”Änglahund” – och i den ställer du dig frågan om man får ta hunden med sig in i himlen. Är det en riktig hund du sjunger om?

– Ja, jag var på en marknad och såg en gubbe som pratade med sin hund. Han var inte riktigt nykter, den här mannen, och han satt där bakom scenen. Då tänkte jag på deras relation. Vad händer med hunden om gubben dör och vad händer med gubben om hunden dör? Jag hade en egen hund, en chow-chow som hette Bess. Hon var en väldigt fin och trogen vän. Jag hade länge försökt skriva en låt till henne men aldrig lyckats, det var väl för känslosamt. Men så kom jag på den här sången – och tillägnade den till Bess.

Vilken sida hos dig har inte kommit fram i medias blixtljus?

– Kanske att jag gått lärarhögskolan i Malmö och jobbat med förståndshandikappade barn. Jag trivdes väldigt bra med det jobbet.

Vad unnar du dig i matväg när du vill sätta guldkant på tillvaron?

– Kräftor – som jag fångar själv. Monica är en fena på att koka kräftor. Hälleflundra är också en favorit med smält smör och pepparrot. Det brukar vi bjuda grannarna på i Florida. De blir alldeles saliga!

Är du en badkruka?

– Faktiskt inte, men jag vill helst inte bada där det är långgrunt. Jag vill snabbt i – där det är djupt. Sedan kan jag ligga där och plumsa.

Vilken fobi blir du aldrig kvitt?

– Höga höjder. Finns det något värre än att stå på en balkong på 26:e våningen? Jag tror inte det. Däremot har jag inga problem med att flyga.

Vilken insekt invaderade senast ditt hem?

– En bålgeting. Men de är ganska fridfulla, egentligen.

Slutligen Hasse, viken är den bästa stunden på din dag?

– Morgnarna när vi äter frukost tillsammans, Monica och jag. Man sitter där och tittar ut över vattnet. Det är fantastiskt mysigt!

Foto: TT