Arne Hegerfors om familjetraumat, frun Kerstin och sjukdomarna

Arne Hegerfors, 79, har överlevt stroke, hjärntumör och hjärtinfarkt. Men ett trauma gäckar honom.

Läget, Arne?

– Det står ganska bra till, tack!

Trots ett minfält av elände – stroke, hjärntumör och hjärtinfarkt – låter du pigg som en mört. Jag är imponerad! Är du också det?

– Nej, jag är nog mer imponerad av läkarkåren som har lyckats hålla mig vid liv. Tack vare den och min fantastiska familj kan jag fortfarande bo hemma. Jag slipper vara inlåst på ett sjukhus eller ett rehabiliteringshem. Jag känner faktiskt inte av mina begränsningar och det är helt fantastiskt.

Sitter du i rullstol, numera?

– Nej, inte alls! Jag rör mig relativt bra. Hemma i lägenheten kan jag röra mig utan att gå in i saker, men jag kan inte gå ut ensam eftersom jag inte har någon vidvinkelsyn. Jag skulle helt enkelt gå in i saker.

Är du den nostalgiska typen?

– Ja, delvis. Jag lyssnar gärna på musik som var inne när jag var i 25-årsåldern. Du vet, Frank Sinatra och Elvis.

Hur var du som liten grabb?

– Väldigt livlig och pigg, jag spelade fotboll hela dagarna. Jag tyckte om att vara i rörelse.

Vad var det mest traumatiska du var med om?

– Pappas bortgång, han fick hjärtinfarkt och dog. Jag var oerhört ledsen. Jag gick ensam ut på Göteborgs gator och promenerade utan mål. Jag bara gick och gick.

Vem stod du närmast, din mamma eller pappa?

– Oftast mamma. Det föll sig naturligt eftersom hon var hemmafru och tog hand om mig. Jag saknar bägge kolossalt mycket. Sedan var min bror väldigt viktig under min uppväxt, jag såg upp till honom och ville göra allt som han gjorde. Han uppmuntrade mig att sporta. Det var också han som fick mig att gå in på den journalistiska banan.

Hur gammal var du när du mötte din hustru?

– Jag har varit gift två gånger, först med Gunilla. Sedan hände det en mycket märklig sak. På den tiden umgicks jag mycket med Frank Ström, handbollsmålvakten. Vi var bästa kompisar. En tjej som hette Mickan hade hittat en tjej åt honom. Frank hade blivit kolossalt förälskad och gift sig. Så på skoj sa jag till Mickan: ”Nu får du skaffa en tjej till mig också!” Hon tog mig på orden och gjorde det, (skratt). Kerstin var gymnastiklärare precis som Mickan, de var kollegor. Mickan tyckte att Kerstin var en pigg och trevlig tjej så hon sammanförde oss. Det blev hundra procent lyckat. Vi gifte oss, Kerstin och jag, 1983. Då var jag 41 år.

Gifte ni er med pompa och ståt?

– Ja, visst! Vi gifte oss i Ulriksdals slottskapell. Det var verkligen jättefint.

Vilken skådespelerska borde göra rollen som Kerstin – om någon fick för sig att göra en film om era liv?

– Svår fråga, men varför inte skådespelerskan Audrey Hepburn?

Kom du någon idrottsstjärna nära inpå livet under dina år i TV-rutan?

– Ja, ganska många.

Visst är Björn Borg, Ingemar Stenmark och den typen av storheter jäkligt hyggliga?

– Ja, verkligen. Ingemar Stenmark är väldigt behaglig på alla möjliga sätt och vis. Vi spelade fotboll ihop i kändislag och så där. Han var väldigt prestigelös, han har alltid varit jättetrevlig och fin att ha att göra med. Även Björn Borg. Han och jag umgicks inte som Stenmark och jag gjorde, men jag har bara bra minnen av Björn. Han har alltid varit jätteschyst mot mig.

Tänker du ofta på dagen D – dödsdagen?

– Nja, jag har varit nära den dagen så många gånger att jag inte längre är särskilt rädd. En gång var jag faktiskt övertygad om att jag hade gått bort. Det var en underlig upplevelse, jag klev in i ett rum där allt var ljust. Den gången var jag över på andra sidan, trodde jag, men så kom jag tillbaka. Det var inte ett dugg skrämmande och den vetskapen har lugnat mig. Jag är inte rädd för att dö även om jag tycker om att leva.

Vaknar du med tuppen?

– Nej, tvärtom. Jag sover gärna länge och jag somnar gärna om igen – om jag vaknar och känner att ”det finns ingen anledning att vara vaken nu”. Tidigare var jag vädligt rädd för att somna för jag trodde att jag skulle dö, men successivt har den rädslan försvunnit.

Vad sätter guldkant på din vardag?

– Kerstin och barnen, naturligtvis. Tack vare dem känner jag mig inte särskilt handikappad.

Slutligen Arne, vad väntar runt hörnet?

– Döden.

Innan den, då?

– Ingenting som jag direkt kan komma på... Jag tycker att varje dag har blivit en välsignelse på något sätt. Jag är glad för varje dag som går, jag är glad så länge jag får vara med.

Foto: TT