Ukrainska fotografer visar kriget inifrån

"Ser resten av världen det vi ser?", frågar sig den ukrainska fotografen Lisa Bukrejeva som arkiverar nyheter från krigets Ukraina i projektet "Do not look at pain of others". Hon är en av nio fotografer vars verk nu visas i utställningen "Invasion" på Centrum för fotografi i Stockholm. Samtliga av de medverkande verkar från Ukraina.

Den 28-åriga fotografen Jana Sidasj är en av dem. Från sitt hem i Lviv berättar hon att beslutet att stanna kvar efter invasionen kändes självklart. Hon ville bidra i kampen på det vis hon kunde.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle arbeta som krigsfotograf, och det är inget jag någonsin ville vara. Men det är min verklighet nu, konstaterar hon.

De första dagarna efter invasionen åkte hon till gränsen vid Polen där tusentals försökte lämna landet. Många barn och äldre hade tagit sig dit med enorma ansträngningar, berättar Jana Sidasj, som var chockad över det hon bevittnade.

– Jag bara grät och kunde inte fotografera, jag kunde inte göra något alls. Sedan insåg jag "Jana, dina tårar hjälper ingen, men din kamera kan hjälpa”. Så jag försökte skjuta mina känslor åt sidan och göra det jag kunde, berättar hon sammanbitet.

Fotografierna i utställningen ger sammantaget en god inblick i hur ukrainare upplever invasionen. Det anser Emine Zijatdinova, en av de fyra fotografer som grundade Ukrainian Warchive. Initiativet kom till för att sprida ukrainska perspektiv om kriget, eftersom minnet och historien spelar en avgörande roll i den ryska propagandan.

– Historien förvanskas vilket hände även under det sovjetiska styret och i det ryska imperiet. Så vi känner att det är väldigt viktigt att dokumentera vad som händer när det händer, säger Emine Zijatdinova från sitt nuvarande hem i England.

Hon tror att många börjar bli avtrubbade efter ett år av krigsnyheter.

– Men lidandet hos den civila befolkningen är enormt och det är viktigt att fortsätta prata om kriget på alla sätt och i alla format.

Det tycker också Jana Sidasj. Trots att hon har bevittnat många hemskheter under sina många resor runt i Ukraina försöker hon påminna sig om att det är hennes jobb.

– När jag kommer hem har jag svåra känslor, och vill inte prata med någon alls den första dagen. Det hjälper mig att förbli – inte positiv – men normal. Jag behöver ha en dag då jag bara tänker på det jag såg.

Jana Sidasj fokuserar på människorna som stannar kvar. Hon åker till byar som har varit ockuperade och ber dem hon möter att skriva ned ett tidigt minne från kriget. För vad kan vara viktigare än människor, undrar hon retoriskt.

– Det här är oskyldiga civila som inte har någon makt att försvara sig själva.

19-åriga Bogdan var en av dem hon mötte. Han berättade om när de ryska tanksen rullade in i hans by i Charkivregionen. En av hans vänner arbetade för den ukrainska säkerhetstjänsten och Bogdan kartlade varje morgon ryssarnas militära utrustning.

– Han gömde sig i ett fönster eftersom det var väldigt farligt. Sedan meddelade han sin vän, och varje kväll eldade han upp pappret så att det inte skulle finnas några bevis, säger Jana Sidasj och ler vid minnet av den 19-årige killen som först inte ville skriva ned sitt minne, eftersom han "hade så ful handstil".

Emine Zijatdinova påminner om att fotograferna riskerar sina liv för att berätta om kriget. Jana Sidasj hade många planer för framtiden, men det är inget hon kan kosta på sig längre. Hon lever i nuet och vill bara fortsätta att dokumentera det som pågår i Ukraina. Att tänka på framtiden är svårt för alla ukrainare, säger Emine Zijatdinova.

– Men det vi hoppas på är att den globala solidariteten kan hjälpa till att skapa fred i Ukraina. Jag är själv från Krim och väntar på dagen då Krim får komma hem, säger hon och tystnar av sinnesrörelsen.

En fotoutställning kanske bara är en droppe i havet, säger hon.

– Men det är en viktig droppe. Det är viktigt att nå olika typer av publik för att berätta vad som händer, för den ryska desinformationen är så stark. Förut sade vi ”det är bara propaganda”. Men den propagandan dödar människor.