Trädgården – från paradis till potatisland

Det var inte förrän på 1980-talet som forskare började att intressera sig för trädgårdar i konsten. Märkligt, tycker kuratorn Magnus Olausson – eftersom konsthistorien är full av dem. Själv inledde han också sin karriär med att studera element i trädgården och 46 år senare sluter han cirkeln med en av sina sista utställningar på Nationalmuseum: "Trädgården – konst och natur under sex sekler".

– Det många tänker på spontant är den egna täppan, det praktiska att odla och se något växa. Men det har också en existentiell dimension: trädgården växer, frodas, vissnar och dör. Därför tror jag att det här berör människor på ett djupare plan, säger Magnus Olausson, sittandes i en stor sal med målningar av paradiset runt omkring sig.

Paradiset kan anses vara den första trädgården och i konstträdgårdar från medeltiden och framåt försökte man att återskapa det som gått förlorat vid syndafallet.

– Se på renässansträdgårdar i Italien eller franska trädgårdar, där har det handlat mycket om att domesticera den vilda naturen som man såg som ofullkomlig. Det skulle man med passare och linjal ordna upp, säger Magnus Olausson.

I 300 objekt på Nationalmuseum visas historien som trädgårdsprogrammen sällan fördjupar sig i. Här syns försöken att tukta naturen i exakta skisser – som Étienne Dupéracs tidiga fågelperspektiv över Villa d'Este i Tivoli från 1573. Det finns också urnor och statyer, till exempel en 185 kilo tung påfågel från slottsträdgården i Versailles.

Så småningom kom dock en reaktion mot det välordnade, och en verklig revolution skedde på 1700-talet med insikten att människan själv var ett hot mot naturen.

– Det är första gången det händer i historien. Det är den moraliska och ideologiska bakgrunden till den engelska parken. Då börjar man uppskatta Guds fria natur igen, från att den skulle rätas ut och fixas till på ett geometriskt sätt blir det ett värde i sig att den hade en naturlik och vild form, säger Magnus Olausson.

Att vi ser samma tendenser att låta naturen växa fritt i dag tror han beror på att rovdriften återigen är för stor. Under 1700-talets krisår började man också vända sig mot de stora lustträdgårdarna av moraliska och ekonomiska skäl.

– Nyttan kommer in och spränger sönder barockträdgården innehållsmässigt och moraliskt. I Sverige blir trädgårdsmästarna som återplanterar skog den nya hjälten.

När fler bostäder byggdes från 1800-talets mitt fick också fler tillgång till trädgårdar. Välutbildade trädgårdsmästare tog hit exotiska växter som kolonialismen fört till Europa. Trädgården har alltid varit en statusmarkör, understryker Magnus Olausson.

– Från den kungliga sfären på 1500–1600-talen till svensk medelklass. I dag tävlar man ju också om vem har finast trädgård, kan man se i villaträdgårdarna, säger han.

Den mer personliga prägeln representeras här av konstnärer som Claude Monet och Carl Larsson, som båda gjorde allkonstverk av sina trädgårdar. Giverny och Sundborn fungerade som stilleben och var anlagda för att passa målningarna.

– Monet var noga med periodiseringen av växterna för sina motiv. Han hade dels en trädgård som var ganska strikt formbunden och så anlade han en ny, mer fri trädgård där den berömda näckrosdammen fanns, säger Magnus Olausson och pekar på "Konstnärens trädgård i Giverny", ett inlån från Musée d’Orsay.

– Det är en trofé, den visas vanligtvis i deras basutställning.

Carl Larsson speglade också hur idealet skiftade från mer ömtåliga växter till vildvuxna rabatter med pioner och vallmo. I spåren av den engelska "Arts & crafts"-rörelsen suddades gränsen mellan skönhet och nytta dessutom ut och fruktträd och bärbuskar fick ta plats.

Även under 1900-talet återges privata trädgårdar med stor detaljrikedom, som i Hilding Linnqvists naivistiska "Liten trädgård i Chinon". Det är den lilla världen som lyfts fram. Men i Sven X:et Erixsons "Målarens trädgård" från 1942 hotas familjeidyllen av tre militära flygplan i skyn.

Under 1900-talets kristider betonades också nyttan allt mer. Koloniträdgårdarna blev en folkrörelse och under världskrigen odlade man både i folkskolan och i statsparkerna, påpekar Magnus Olausson. Då liksom nu ser han också att folk dras till hemmet och trädgården som en trygghet.

– Det har existentiella drag och det är ännu tydligare i vår tid när vi hotas av yttre faror, som krig i Europa.