Tarik Kiswanson gör rotlösheten universell

Det är strax efter lunch och Tarik Kiswanson har redan hunnit tala arabiska, engelska, franska och svenska. Ständigt i rörelse visar han runt i utställningen "Becoming" på Bonniers konsthall i Stockholm som inleds med en av hans spektakulära kokonger, som påminner om vita och avlånga myrägg i jättestorlek. "The cradle" kallar han just detta vilket kan översättas med "vagga" eller "ursprung". Rent visuellt ett slags stiliserad fjärilspuppa i människostorlek.

– Men "cradle" kan också vara något som omsluter kroppen, just den här var faktiskt den första jag gjorde och jag använde mina egna kroppsmått.

Hans "cradle"-kokong svävar under ett upphöjt rum där han har placerat stora arkivskåp.

– Som i ett väntrum, säger Tarik Kiswanson och i utställningsfoldern finns en referens till filosofen Jacques Derridas bild av arkivet som ett skydd, en hemvist vilket också är betydelsen av ordets grekiska ursprung, "arkheion".

– Det här är ju föremål som man har i banker och på myndigheter, som flykting vill man finnas i dem. Men det är också ett föremål som används mindre och mindre, som går mot sin egna död.

I början av året blev Tarik Kiswanson nominerad till Prix Marcel Duchamp, den franska motsvarigheten till det brittiska Turnerpriset. I höst ställer han ut tillsammans med de andra nominerade på Centre Pompidou i Paris, där han bor sedan 13 år tillbaka.

– Jag har fått fransk nationalitet, jag är svensk, palestinsk, jordansk och fransk nu, berättar han.

Hans palestinska föräldrar flydde från Jerusalem via Nordafrika till Jordanien innan de i början av 1980-talet anlände till Halmstad. Där skrevs familjenamnet Al Kiswani om till det mer svenskklingande Kiswanson.

Tarik Kiswanson föddes 1986 och växte upp i Halmstad tills han redan som 17-åring blev antagen till konstskolan Central Saint Martins i London.

– Jag är formad av flera kulturer som en andra generationens invandrare. Jag har också flyttat väldigt mycket i mitt liv, och har bott både i Rom och New York. Jag flyter runt i världen, och utställningen handlar mycket om att befinna sig i mellanförskap.

När han började göra kokongerna eller "nests" – bon – som han kallar skulpturerna var det med inspiration från naturen men formen kom också inifrån honom själv. Tillverkningstekniken påminner om att göra en båt, förklarar han. Den överjordiskt lena ytan är resultatet också av hårt jobb, slipningar och 16 lager färg.

– Det är ju något i mina verk som härstammar från en plats som är väldigt kopplad till min egna erfarenhet. Verket "Nest" är abstraherad, medans andra verk tydligare kopplar till "mina familjearkiv".

I "Grandfather blazer" har han med hjälp av en lungröntgen som han lånat på kvällar och nätter av en konstintresserad läkare grundligt undersökt den kavaj som hans morfar bar under flykten från Jerusalem. Men det genomlysta familjearvet utgår från ett vardagligt föremål och blir samtidigt universellt.

I videon "The fall" ("Fallet") syns i stället en liten marockansk pojke, Mehdi, som gungar på stolen i ett förortsklassrum och faller bakåt. Men vad som sker på en sekund har dragits ut till en tio minuter lång och meditativ film.

– Han svävar mellan golv och tak, många av mina verk pratar om ett rotlöst tillstånd. Här finns en frigörande känsla men att falla är också våldsamt, de två idéerna är paradoxala.

När verket premiärvisades 2020 var det många betraktare som associerade till covid, berättar han.

– Man tänker på världen i dag, vart är vi på väg? Framtiden är osäker. Det handlar om mer än migration, det handlar om det mänskliga tillståndet. Mehdi är i det tillståndet, vi är alla i det tillståndet.