LÄS MER:Pernilla WahlgrenGift vid första ögonkastetSå bor kändisarnaExklusivt på HäntAllsång på SkansenSommar i P1
Festis marknadsföring banner

Svensk kulturkanon: Metaforer som fundament

11 jul, 2023 
TT Nyheter
Tomas Tranströmer beskrivs ibland som "metaforernas mästare". Här har han just fått veta att han utsetts till Nobelpristagare 2011.
Edith Södergran förstärker livskänslan med hjälp av honung och stjärnor. Hos Tranströmer får döden ett exakt mått: två decimeter, skriver författaren Niklas Schiöler.
I vår sommarserie om en svensk kulturkanon presenterar Schiöler en svensk metaforkanon.
Annons

Ladda ner Hänts nya app här - nöje och nyheter utan betalväggar!

Den språkliga bilden – metaforen – kan i vissa fall vara enskild och blixtrande men byggs kanske ännu oftare upp genom hela dikten, framhåller Niklas Schiöler. Han har blivit ombedd att välja fem svenska poeter som skrivit högklassig bildspråkskonst:

1. Esaias Tegnér

I Esaias Tegnérs dikt ”Mjeltsjukan” (1825) upplever jaget livseufori bara för att senare kastas ner i avgrunden, konstaterar Niklas Schiöler. Genom alla verserna tvinnar Tegnér ihop naturbilderna med det existentiella i en dikt som inleds med följande rader:

"Jag stod på höjden af min lefnads branter / der vattendragen dela sig, och gå / med skummig bölja hän åt skilda kanter, / klart var deruppe, der var skönt att stå."

2. Edith Södergran

Även hos Edith Södergran genomsyrar bilderna dikten framhåller Niklas Schiöler. I "Triumf att finnas till" (1916) strider livsextasen mot förtvivlan över förgängligheten. Men det som sker i slutraderna nedan beskriver Schiöler som något stort, både mänskligt och poetiskt. Här övergår ruset och rädslan i en tredje och helt annorlunda ton som Schiöler kallar "den behärskande, mogna stämman".

Annons

"Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen / och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid / utan skräck."

– Döden förnyar livskänslan som i sin tur lika säkert förstärker dödstanken, men att bildspråkligt kunna säga detta med så nedslitna följeslagare som stjärnor och mörker, ljus och skräck, är sublimt, säger Niklas Schiöler.

3. Tomas Tranströmer

Tranströmer beskrivs ofta som metaforernas mästare och i sak är det inte fel, enligt Niklas Schiöler – även fristående är Nobelpristagarens metaforer ofta djupt imponerande. Samtidigt är det först i sitt fulla sammanhang som denna "bildspråkliga högspänningskonst" når sin styrka.

I den långa dikten ”Carillon” (1983) finns en bildpassage som uttryckligen talar om liv och död.

"Jag har låga stränder. Om döden stiger två decimeter / översvämmas jag."

– Än sen, kanske någon menar förstrött. Men betänk att här förenas på knappt utrymme jaget, döden och en landskapsbild där ebb och flod får existentiella betydelser. Diktjaget befinner sig vid eller är den uttunnade gränsen mellan land och vatten, mellan liv och död, och döden som kommer som det stigande vattnet konkretiseras än mer genom det exakta måttet: två decimeter. Det är en synnerligen sammanflätad rad. Och likafullt är den fullständigt naturlig grammatiskt sett, säger Niklas Schiöler.

Annons

– Ändå tror jag verkan ligger i att raden har uttryckts så okonstlat. Den är inte krystad, inte bara en fyndig formulering. Och däri ligger märkvärdigheten: att det inte görs märkvärdigt.

4. Harry Martinson

Harry Martinson kombinerar närgången skarpsynthet med både utblick och blick uppåt, skriver Schiöler som konstaterar att Martinsons diktning har en närmast ofantlig spännvidd.

"Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot / och solen stodo motpols" skriver Martinson i diktsamlingen "Nomad" (1931).

– Likheten mellan solen, sedd från långt håll, och blomman, studerad på nära håll, är uppenbar, men här dras de till varandra, attraherar varandra; de står motpols, men hör ihop: mikrosolen och makroblomman. Sugarfoten suger så att säga till sig solen och solljuset, de lånar av varandras fägring, säger Niklas Schiöler.

5. Erik Lindegren

Niklas Schiöler beskriver den metaforrika diktsamlingen "mannen utan väg" (1942) som banbrytande men också ångestfylld. Här finns bilder som "sanningen åldras och lägger sin patience" och "förintelsen sågar snuvigt en kropp i lika delar", enligt Niklas Schiöler "lika minnesvärda som obehagliga".

Diktsamlingen publicerades under andra världskriget som också präglade Lindegrens känsla för livet och människan. Bilder som dessa kan nog bara framskrivas i en tid då "människovärdet pulveriserats" framhåller Schiöler som menar att metaforerna inte ska uppfattas som en snårig översättning av något enkelt. "De är fundament, inte ornament."

Fotnot: Texten bygger på en skriftlig intervju.

Annons