Släktens psykiska ohälsa inspirerade till roman

"Pojken kan inte gå till skolan mer. Han kan inte komma nära den och inte åka förbi den, inte nämna den eller låta den nämnas. Han har fastnat i kraftfältet mellan jorden och månen".

Det händer plötsligt – i Tyra von Zweigbergks debutroman orkar en ung pojke inte längre gå till skolan, utan att det finns några tydliga tecken i förväg. Hon hymlar inte med att berättelsen bygger på egna erfarenheter: hon vet hur det känns att stå bredvid.

– Det är vidrigt. Det enda man vill är att ha ordnat ett bra liv för sina barn, det är ju det som är jobbet som mamma. Och man vill kunna lösa problem som uppstår och ha så bra närvaro att man möter problemen innan de blir stora. Men det sade bara pang, säger hon men vill inte gå djupare in på några detaljer.

Vanligtvis är det med bilder som Tyra von Zweigbergk bearbetar sin omvärld – hon är konstnär, har regelbundet undervisat på Konstfack och varit ordförande för Svenska Tecknare. Först tänkte hon göra en ironisk bildberättelse om hur en familj med ett hemmasittande barn bollas mellan skolan och BUP.

– Men hela den cirkusen, eller vad jag ska säga, var så absurd och man kände sig så maktlös. Så jag började skriva av ilska.

Redan från början förstod Tyra von Zweigbergk att det skulle bli svårt att skriva om verkliga personer. Men sonens situation ledde henne in på sin släkts historia. Hon började reflektera kring att sonens skolbyggnad förr i tiden var ett mentalsjukhus – där hennes farfarsfar Otto von Zweigbergk var patient en period. Han var huvudredaktör för Dagens Nyheter, med ett rikt och aktivt liv.

– Otto var ingen släkting som vi pratade om egentligen. 
Men jag tyckte det var så märkligt att de två hade rört sig i samma lokaler. Båda hade mått dåligt, men i helt olika institutioner. En var där för att läkas och en var där och blev sjuk, säger Tyra von Zweigbergk.

Hon har länge tänkt skriva om sin familj och i arkiv och på bibliotek började hon nu inse att släktingar i flera generationer hade kämpat med periodvisa depressioner. Tyra von Zweigbergk läste sjukvårdsjournaler, gamla brev och skildringar av deras liv.

– Jag fann något slags tröst i att inte vara ensam om att vara lite skörare och lite... inte så himla okomplicerad, säger hon.

Men Tyra von Zweigbergk hade inte kunnat skriva romanen om inte så många i släkten haft spännande och rika öden. Den befolkas av feministiska pionjärer, chefredaktörer och kulturpersonligheter.

– Det var lyckosamt att flera av de andra sjuka personerna i min släkt hade haft sådana fantastiska liv, trots sjukdomen. Det var också den balansen jag ville skildra.

Alla verkade de ha haft en stark känsla för plikt, något även Tyra von Zweigbergk har. Romanens titel signalerar hur pliktkänslor kan vara en bra drivkraft men också bli ett ok. Många av hennes släktingar verkar ha drivit sig själva för hårt, framhåller hon.

Själv minns hon en barndom där vissa saker i skolan var svåra – till exempel skolresor, och sådant som bröt mot rutinerna. Hon beskriver sig som ett "känsligt barn", som upplevde skam när hon inte lyckades vara avslappnad och glad.

– Vuxna tycker att det är roligt med barn som pratar och tar för sig och skojar och berättar om sig själva. De tycker inte att det är roligt med någon som inte vill kliva ur bilen när man hälsar på, säger Tyra von Zweigbergk.

I hennes eget liv ljusnade situationen – vilket var en förutsättning för romanen. Att skriva om människor som mår dåligt är svårt men hon har försökt att göra det med omsorg och värdighet.

– Det finns ju ingenting som är värre än att inte prata om det. Och att liksom låtsas som att alla är normala – "de som inte är det kan väl bara gå och gömma sig".

Tyra von Zweigbergk tror att det är lätt att som familj känna skuld när ett barn stannar hemma, för att man inte klarar det som andra verkar klara. Själv kan hon inte ge några svar på varför så många unga drabbas men hon är kritisk mot vad skolan kräver. Hon tycker att det borde gå att skapa en skola där man kan vara på många olika vis.

Med romanen vill hon också ge barnen som mår dåligt ett slags upprättelse.

– Man har det automatiskt i sig, att gud vad pinsamt när någon inte mår bra.
 Men man måste påminna sig om att det är inte pinsamt. Att Sverige har en skola som gör att en massa barn knuffas ut, det är pinsamt.