Polarpristagare: Varje konsert är en protest

Först flydde skolans kvinnliga dirigent, därefter ytterligare 273 personer – elever och lärare – via Qatar till Portugal. I dag är de en grupp på 150 personer – varav 70 studenter, nu 15 till 22 år gamla – som bedriver verksamheten på musikkonservatoriet i Braga. Alla skolans tidigare ensembler är i gång, de till och med turnerar, berättar skolans grundare Ahmad Sarmast.

– Det viktigaste är att vi har möjlighet att vara det afghanska folkets röst. Jag kan säga att varje konsert är en protest, en protest mot musikförbudet, mot att musiken och utbildning i musik förnekas det afghanska folket, säger han.

I februari i år meddelade den portugisiska regeringen att man tar emot även de unga studenternas familjer om de lyckas fly talibanstyret, berättar en lättad Ahmad Sarmast som hoppas få hjälp av Qatar även denna gång.

Fortsatt kvar i Kabul är däremot skolans två bibliotek med instrument, även de tio pianon som fraktades dit från Sverige efter att Ahmad Sarmast tagit emot Polarpriset 2018. Afghanistan National Institute of Music var då den enda musikskolan i hela landet med 20 pianon. Ingen sköter om instrumentsamlingarna i dag.

– Kabuls damm tar sig in överallt. Nu måste vi betrakta dem som förstörda.

Inte ens den religiösa musiken är tillåten i Afghanistan efter att talibanerna återtog makten 2021, framhåller han.

– All musik är förbjuden utom talibanernas slagord, de kan vara musikaliska men de framförs alltid utan instrument.

Den som är försiktig kan lyssna på musik digitalt men absolut inte offentligt. Talibanernas poliser stoppar privata bilar för att kontrollera att ingen spelar musik, framhåller Ahmad Sarmast och berättar om en ung man som dödades efter att han hade lyssnat på musik i sin bil.

– Kan du föreställa dig ett helt land en hel dag utan musik? Talibanerna kan inte visa var i Koranen det står att musiken måste förbjudas. Ingen kan förbjuda musik om inte Koranen säger att det ska göras, och det är därför som man spelar musik i alla muslimska länder, till och med i Saudiarabien.

FN:s säkerhetsråd fördömde nyligen talibanernas agerande mot afghanska kvinnor som portats från nästan all gymnasie- och universitetsutbildning och de flesta statliga arbeten. Ahmad Sarmast vill inte förringa de övriga aspekterna av talibanregimens totalitära regim, men menar att även musiken måste upp på förhandlingsbordet såväl i FN som hos andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Musiken är lika viktig som yttrandefrihet, musik är en mänsklig rättighet, men den borde nämnas separat, säger Ahmad Sarmast.

I dag fokuserar FN på avsiktlig ödeläggelse av materiellt kulturarv, inte på det övriga konstaterar juristen Alexandra Xanthaki, FN:s speciella rapportör på området kulturella rättigheter, som också hon tycker att FN borde lägga större resurser även på andra typer av kulturarv.

Det var också vad Ahmad Sarmast framförde i ett möte med FN:s generalsekreterare i fjol.

– Musik ger oss alltid hopp, den är en zon av tröst. Den finns på sociala medier och på digitala plattformar, men till syvende och sist är vi (ensemblerna på Anim) inte tillgängliga för människor i Afghanistan, det är sorgligt, men det sorgligaste är att afghaner inte längre kan utbilda sig i musik.