"Mefisto" synar allas ansvar för nazismen

På den revolutionära teatern Stormfågeln parodieras vapenhandlare och generalstabschefer. Klaus Manns "Mefisto" gavs ut 1936 och kretsar kring en grupp skådespelare, med Hendrik Höfgen i centrum. När pjäsen nu spelas på Dramaten gestaltar Danilo Bejarano skådespelaren som desperat längtar efter sitt stora genombrott och är en övertygad motståndare till nationalsocialisterna.

Men just som Höfgens karriär börjar lyfta tar Hitler makten.

– En tankegång som jag fastnade i var: vad skulle jag ha gjort? säger regissören Natalie Ringler.

Det är de små kompromisserna i en kaotisk och hotfull tid som intresserar henne. När andra slutar i protest håller Hendrik Höfgen fast vid sin anställning på teatern och utbrister "Vad kan jag göra, jag vill bara spela teater". Plötsligt befinner han sig på nazisternas sida.

På scenen inför ett av de sista genomdragen blir Natalie Ringler grattad av kollegorna: hennes uppsättning "Strandad" på Kungliga operan har blivit uttagen till scenkonstbiennalen. Tidigare har hon haft stora framgångar med pjäser som "Irakisk kristus" på Teater Galeasen. Och när "Mefisto" drar i gång på en gigantisk roterande scen är det återigen med Ringlers typiska myller av parallella händelser.

– Jag tror att det handlar om att jag är väldigt intresserad av ensemblen, det är otroligt spännande med det kollektiva berättandet, säger hon.

Natalie Ringler påminner om att förändringarna i Nazityskland först skedde i små glidningar. Sedan tog det bara sex veckor från det att Hitler blev rikskansler till dess att demokratin sköts i sank.

– Länge var situationen mer "normal". Det har varit spännande här, att bygga det normala. För det andra vet vi så mycket om, säger hon.

På scenen syns både heilande nazister och Adolf Hitler som pappfigur. Men Natalie Ringler sökte en personlig ingång till de historiska händelserna, och fann den i gruppens kärlek till teatern. Vad händer på en arbetsplats när man har så olika politiska ståndpunkter men ska arbeta tillsammans, undrar hon.

– Och vad händer i ett läge när det ställs på sin spets?

Pjäsens frågor är högaktuella. Natalie Ringler fick idén till uppsättningen när Ryssland gick in i Ukraina. Hon tycker att det är lätt att säga om Hendrik att "han borde ha lämnat", men gör en parallell till ryssar som uppmanas att protestera mot Putin. Hon vet av egen erfarenhet att den som lämnar sitt land också kan förlora sin identitet: hennes polska föräldrars vänner var konstnärer som istället fick börja köra taxi när de kom till Sverige. Samtidigt är det dubbelt, poängterar hon.

– För å andra sidan: vad är det att sälja sin själ till djävulen? Det finns också något väldigt lockande i att säga "vad begär ni av mig?". Djävulen kanske är just den rösten som säger "det är inte ditt ansvar".

Natalie Ringler ser skrämmande många paralleller mellan 30-talets Tyskland och nu. Handlingen utspelas under en tid av ekonomisk kollaps med skyhög inflation. Liksom då tycker hon att vi delar upp oss allt mer i "vi" och "dem".

– Och vi tror som då att svaret ligger i styrkan och upphöjer den, istället för att se styrkan i sårbarheten eller komplexiteten. Vi vill ha svart-vita svar, enkla sanningar och starka ledare.

Pjäsen undersöker också kulturens roll i nationalistiska tider. Natalie Ringler befann sig i Polen när det nationalkonservativa partiet PIS tog makten och ser likheter i Sveriges nuvarande debatt. Till exempel kring vilken kultur som ska få synas. När hon återvände till Polen dominerades teaterns repertoar plötsligt av patriotiska verk.

Hon menar att det är i de små förskjutningarna som förändringarna sker.

– Det kommer inte att stå folk med k-pist och tvinga oss att spela Selma Lagerlöf, säger Natalie Ringler som undrar vilka de små valen är och när vi gör dem.

Särskilt aktuell blir också pjäsen eftersom det i Sveriges riksdag sitter ett parti med nazistiskt förflutet, påpekar Ringler och varnar: "Nazister är nazister, det är så här det slutar". Samtidigt är hon helt överens med en replik i pjäsen:

– Det verkliga problemet är sveket från Socialdemokraterna, som inte har gett ett bättre alternativ. Så ansvaret är på vår sida.