Hon gör humor av småbarnsårens kaos

Mamman ammar, städar, planerar och lagar mat – som barnen efter en tugga dömer ut som "jätteäcklig". Vardagen i "Diskbänkstecknaren" är en strid ström av akuta räddningsaktioner där tiden aldrig räcker till.

Ulrika Linder började göra teckningarna när hon fick veta att hon väntade sitt andra barn, då dottern var omkring tio månader. Första gången hade det tagit lång tid för dem att bli gravida, så nyheten kom som en chock. Men de ville ändå gärna ha ett syskon till dottern.

– För min del var det väldigt omtumlande, att gå igenom en graviditet när man har ett litet barn. Jag hade ett spädbarn och en 1,5-åring, båda hade blöja och det var väldigt mycket situationer som jag hade förträngt i dag om det inte vore för teckningarna.

Ulrika Linder tecknar i expressiv stil på kuvert och broschyrer hur man klär ett litet barn när bebisen samtidigt måste vara i famnen för att inte skrika. Och hur byter man blöja på två barn när man också förväntas laga mat, hinna duscha och dessutom leka?

TT: Vad betydde tecknandet för dig i den situationen?

– Jag har alltid identifierat mig som tecknare men det var först när jag började teckna moderskapet i realtid som jag verkligen upplevde att jag behövde det. Det fanns ingen tid till det överhuvudtaget så det blev ännu viktigare att stjäla åt mig tid.

TT: Vad har varit mest stressande i kaoset?

– Att mitt i alla skötsel räcka till och dessutom vara närvarande. Jag hade stora problem med att jag kände mig ofri och det är inte konstigt eftersom jag var gravid och ammade under tre års tid. Det var inte många veckor som min kropp var min egen innan det var dags igen. Det kämpade jag med. Och de känslorna har nog följt med, jag tycker inte om att leka vilket gör att jag har fått för mig att jag inte är en närvarande mamma.

TT: Får vi se för lite av den mer ansträngande delen av föräldraskapet?

– Något slags tomrum måste det ha funnits eftersom jag fick så mycket gensvar. Kanske mest för skildringen av mig själv som mamman som så ofta tappar tålamodet. Man pratar om 30- och 40-årskris, men handlar det inte mycket om att det stundtals suger att vara vuxen? Man ska vara på jobbet mer än man träffar sina barn och ändå vara pedagogisk, laga nyttig mat och så är det allt hushållsarbete på det.

Ulrika Linder understryker att hennes partner är en engagerad medförälder. Men det är mamman som är projektledare – en urgammal roll som hon tror flickor fostras in i.

– Mitt arv består i att om ingen går fram och axlar det som behöver göras så gör jag det. Det är alla barnkalas det ska svaras på, presenter, gympakläder att komma ihåg, och det är extremt otacksamt för det är väldigt osynligt, säger hon och pratar om hur tydligt det är att förväntningarna är olika på kvinnor och män.

– En man med barnvagn får guldmedalj men allt slit som kvinnor gör är många timmars arbetstid extra i veckan och handlar inte bara om att dammsuga eller sköta tvätten, utan att organisera hela Familjen AB. Det är superviktigt att det lyfts fram. Och att man får känna igen sig.

TT: I förra boken "Återvinningscentralen" tecknade du om att arbeta på en återvinningscentral. Tolkades den som mer politisk?

– Kanske. Den är politisk för att det är ett arbetarperspektiv, och det är otroligt sällan som man får uttala sig från golvet. Men den här boken är lika politisk eftersom den uttalar sig om moderskapet, men det blir en annan politisk krets som antas vara intresserad.