"Genom gängkrigen har barriärer raserats"

Dagen före den här intervjun har han träffat två vänner, en som bor på Södermalm i Stockholm, en annan som jobbar på Svenska Dagbladet. Den ene konstaterade att det hade skett en sprängning 150 meter från där han bor, den andre hade haft en dödsskjutning under balkongen.

– De är två etniskt svenska killar. För sju åtta år sedan fanns det ingen möjlighet i världen att de skulle ha berättat om något sådant. Att det skulle eskalera med den här farten tror jag inte någon kunde föreställa sig. Det här har gått ifrån att vara en socioekonomisk fråga till att handla om hela Sverige. På ett sätt kan man säga att genom våldet, genom gängkrigen, har också barriärer raserats, säger Duraid Al-Khamisi.

Våldets spridning visar hur olika områden hänger samman, fortsätter han – som en enda människokropp är den liknelse som han låter berättarjaget använda i den nya romanen.

"Lejon och lamm" handlar om Far och Mor, den ene krigsskadad sjukpensionär, den andra utan fast jobb. För att bättra på ekonomin bestämmer de sig för att köpa en kiosk i förorten där de bor, dock utan att veta att den gistna "hundkojan", med ett efterlämnat lager av snusstockar och halvmögliga rizzlapapper, ligger i gängkriminalitetens epicentrum.

Kiosken har haft en verklig förebild i Västerort, tillstår Duraid Al-Khamisi som inte vill skymma "sagan" genom att säga var. Inte heller vill han säga om han känt romanens kioskägare vars historia och bakgrund har en del gemensamt med hans egen familjs.

– Jag kan inte gå in på detaljer, jag får hänvisa till min författarintegritet.

Journalisten i honom är en van och nyfiken utfrågare. Som författare däremot skulle han helst vilja låta sin roman tala för sig själv.

Men berättelsen landar mitt i samtiden och Al-Khamisi ser också till att bottna i det han skriver om.

Gängvåld har varit ett av hans ämnen sedan 2015. Han första bok, "Regnet luktar inte här" är numera kurslitteratur på universitet. I den skrev han självbiografiskt om rasifiering och "andrefiering", om hur familjens klassmässiga nedgradering och svårigheter efter flykten från krigets Irak gjorde att hatet växte hos pojken Duraid.

– Det är naturligt att känna ilska, men det är inte naturligt att spränga eller åka till IS eller att skjuta någon på gatan, det är inte naturligt, men att vara arg är naturligt, det går över, säger han i ett senare skede av intervjun som sker på konst- och hantverksföreningen Husby gård, ett kulturellt nav beläget i gamla trähus strax nedanför förortens centrum.

Duraid Al-Khamisi tycks känna alla och har suttit i styrelsen. Han tillbringade stora delar av uppväxten i Husby och bor där även nu.

– Var skulle jag annars bo? Det är så otroligt vackert här och det är en fantastisk miljö, men i dag är jag exakt lika präglad av Strandvägen och av Nybrokajen. Jag har fått en stor del av mitt förverkligande som människa på svenska kulturinstitutioner.

I "Lejon och lamm" blir gängens dödsskjutningar – precis som i verkligheten – oräkneliga. Sedan han började skriva på romanen 2018 har minst tio av hans vänner dött i gänguppgörelserna. Våldet skapar trauman som drabbar hela stadsdelar, förklarar Duraid Al-Khamisi som inte ville profitera på verkliga händelser i sin roman. Mer än själva skjutningarna och våldet har han velat skriva om livet däremellan.

– Jag ville skildra dubbelheten i ett försök att leva ett anständigt liv utifrån en ganska liten plats. Sedan fick jag idén om en kiosk, som ändå rymmer den här dynamiken, människoöden, roliga karaktärer, udda människor, farliga, giriga och snåla. Men också de val som vissa tvingas till, för att möjligheterna är få och desperationen stor.

Far, en på djupet krigsskadad före detta arkeolog och flykting från Irak, vill helst vara på kolonilotten hos sin ros. Han förstår sin nya omgivning lika dåligt som den moderna teknik som han tvingas hantera. "De morallösa", gängen av unga kriminella, besöker hans kiosk eller hänger utanför. Far bemödar sig om att vara artig även mot dem. Han försöker se och lyssna på ungdomarna, enligt övertygelsen om att "alla är lika mycket värda", men nästa dag skäller han på dem ändå.

– Han vill ju avråda dem, men han märker att det inte går att bryta igenom, de är så starka. Men kanske har hans humanism någonstans ändå gjort ett intryck, säger Duraid Al-Khamisi.

I en scen bestämmer sig Far för att aktivt söka upp ett bråk då en gangsterkille kommer emot honom, beväpnad med en sten. Men killen känner igen gubben i kiosken och i stället för att slå ner honom säger han till honom att gå hem.

– Vem vet, om några år kanske han slutar att vara kriminell och minns den här gubben?

Duraid Al-Khamisi tystnar kort och ler lite lurigt. I sin roman vill han varken förklara eller försvara, säger han. "Saker ska bara få vara vad de är." Men i en intervju som denna är det svårt att ducka för de politiska frågorna. Han tar en klunk kaffe, suckar lite snabbt och tar sats:

– Man kan säkert sätta in många fler poliser och fylla fängelser, men frågan är om det är så man bygger ett samhälle? Är det så man stärker ungdomars tilltro till sin förmåga? Till att drömma, hoppas, att tro?

– Det är så många unga i dag som vare sig de befinner sig i kriminalitet eller inte, inte ser hopp eller mening med sina liv. Vad säger det om vår tid? Vad har vi gjort av vårt gemensamma samhälle?

Rättad: I en tidigare version av texten hade en av huvudpersonerna i boken fel yrkestitel.