Alexandrova: Militär propaganda största hotet

Nationalismen, imperialismen och den militära propagandan – det är några av de största hoten mot konstnärlig frihet i dag, anser författaren Liza Alexandrova-Zorina. Under en stor internationell konferens om den konstnärliga friheten i världen ger hon en bild av situationen för kulturarbetare i Ryssland.

– Där ser nationalismen annorlunda ut, den statliga nationalismen blandas med den imperialistiska, även om de två borde stå i motsats till varandra. Så när man pratar om nationalismen i Ryssland pratar man mer om imperialismen och kriget i Ukraina, säger hon.

I dag vet alla vad som hänt med den konstnärliga friheten i landet, konstaterar Liza Alexandrova-Zorina: den existerar inte. Själv tvingades hon att lämna Ryssland på grund av sitt ställningstagande mot kriget i Ukraina och lever nu i exil i Sverige. Hon tycker att kulturarbetare har ett ansvar.

– En del av mina kollegor har valt att tystna om de ”komplicerade frågorna”, som de kallar det. Det var populärt att säga att det var viktigare att göra konst för konstens skull. Och det var inte så lätt för de som gjorde andra val.

Efter 2014 blev Liza Alexandrova-Zorina svartlistad. Före kriget åkte hon till europeiska bokmässor med den officiella ryska gruppen, men allt förändrades abrupt.

– I Paris på bokmässan sade jag något om kriget och mot Putin, sedan var det slut.

Hon förlorade sitt yrkesliv medan andras karriär flöt på som vanligt. Liza Alexandrova-Zorina anser att de som inte protesterade av rädsla för att mista sina privilegier har bidragit till krigspropagandan. På frågan om hon kan förstå att man tystnar av rädsla säger hon att de som är tysta har varit det länge.

– Kriget började för nio år sedan och de sade ingenting. De riskerade inte sitt liv och inte långa fängelsestraff då. Det var inte så farligt som i dag så därför förstår jag inte dem som inte protesterade, säger hon.

I Sverige har Liza Alexandrova-Zorina fortsatt att skriva – i boken "Imperiets barn" skildrar hon ett ryskspråkigt parallellsamhälle i Sverige, där människor lever under närmast rättslösa förhållanden. Hon blev positivt överraskad av all uppmärksamhet.

– I Ryssland kan man skriva och berätta hemska saker — men inget händer, det finns ingen debatt.

Liza Alexandrova-Zorina beskrev först i en artikelserie i Expressen hur människor utnyttjas på arbetsplatser med hemska förhållanden. Det krävdes en ryskspråkig för att få tillgång till deras berättelser. Hon och Johanna Karlsson gjorde en intervju med en kvinna som arbetade svart, som berättade hur hon ständigt blev lurad och angripen.

– Sedan frågade Johanna något och då plötsligt sade hon: ”Jag har det så bra, jag är så tacksam till Sverige.” Många av de postsovjetiska människorna är inte vana vid att vara kritiska mot myndigheterna, det kanske bara är ukrainare som vågar, säger hon.

Själv vet hon att det inte går att återvända till Ryssland på många år.

TT: Vad kan konstnärer göra i en sådan situation?

– Gå i exil, fundera på hur vi kan skriva om kriget och för vem. Hur kan vi försöka få kontakt med vårt folk som är hjärntvättat? Att många offrade sin yttrandefrihet för sina privilegier måste bli ett exempel för alla andra. Man måste kämpa och inte sälja sig, man ska inte tystna och låtsas att konst kan vara opolitisk.