Julia Dufvenius om maken Christopher, Heder och tuffa tiden

Julia Dufvenius, 45 syns i fler och fler populära filmer och tv-serier.

Hon har utsetts till Veckans kex i Aftonbladet Klick! som produceras av Hänt-redaktionen.

Grattis, du är veckans kex!

– Wow, som jag har längtat.

Har du varit kex tidigare?

– Ja. Om jag inte minns fel hade jag en röd klänning med vita prickar på, och det var väldigt stort då i slutet av 90-talet.

Du är aktuell med Heder. Vad är det bästa med att få göra serien?

– Att skapa innehåll, berätta historier som betyder något för mig och få ge underhållning är magiskt. Och att vara med och påverka berättelsen och att jag får hänga med mina polare.

Hur mycket av dig själv finns i din roll Elin?

– En del, men hon är mer laid back än jag, mer rutinbaserad, lyssnar mycket på andra, sen gå hon i väg och gör. Jag är pladdrigare tror jag.

Men du har sagt att du är väldigt introvert?

– Både och. Jag tankar energi i det tysta. När jag är i ett sammanhang vill jag vara med, men jag behöver också mycket tid för mig själv.

Du och flera av skådisarna är med och skapar serien. På vilket sätt?

– Vi är med och skapar premissen, situationen, notar på alla manus och lägger in mycket av hur det är att vara kvinna i serien.

Historiskt sett finns det inte många roller för medelålders kvinnor i klassiska draman. Håller det på att ändras?

– Ja, vi är ju en del av det, har snackat jättemycket om det där glappet som finns mellan 35 till tant, att kvinnor i den åldern är osynliggjorda i kulturen, framför allt i teatern, men också i film. Istället för att sitta och säga att det är för jävligt vill vi göra något, bredda arenan för kvinnor, och det är exklusivt med en serie med fyra kvinnor i vår ålder som tar mycket plats.

Under Metoo 2017 var du en av alla som berättade din historia. Du hamnade i fokus då du fick ha personliga vakter varje gång du gick upp på scenen på Dramaten för att skydda dig mot en skådis som kände sig utpekad. Hur kändes det?

– Jag vill inte riva upp något, men kan säga att Metoo-perioden var som en torktumlare. Det var oerhört tungt och jag tror att alla vi som jobbade med det gick in i väggen, så jag känner en ömhet inför alla kollegor som var så modiga, ägnade sin tid åt att gratisarbeta och fortfarande gör det, för att undervisa och berätta. Idag tror jag alla vill förändring, även männen, men jag efterlyser dialog. Hur gör vi? Och jag saknar männens röst, för det här är inte en kvinnofråga utan en samhällsfråga.

Om du träffade en ung tjej som råkade ut för samma trakasserier du själv råkat ut för, vad skulle du ge henne för råd?

– Jag skulle be om att få hjälpa till så klart, prata med ledningen, med ansvariga och frånta henne ansvaret, hålla henne utanför så mycket jag bara kan. För det är inte hos henne problemet ligger, utan hos arbetsplatsen eller förövaren, och det är skämmigt att bli utsatt. Det handlar inte bara om sexuella trakasserier, utan om maktmissbruk. För att få ordning på såna personer får man göra som när man dresserar hundar, vara tydlig. I början är det skitjobbigt. Till sist ger det förhoppningsvis resultat.

Du har HSP, är högkänslig, hur yttrar sig det?

– Starkt ljus, höga ljud och stimmiga miljöer tar enormt mycket på mig. Jag är jättekänslig i huden också, kan inte ha på mig något som har ull eller nylon i sig, är känslig på alla sätt.

Är det en för- eller nackdel som skådis?

– Både och. Fördelen är att jag förstår känslor väldigt fort och kan identifiera dom. Det jobbiga är att jag blir väldigt trött om det är mycket folk och man ska repetera en hel dag med människor runt omkring sig.

Du har varit ihop med din man i 22 år. Jag såg i Tillsammans hos Strömstedts att ni hade en kris och gjorde intimitetsövningar för att ta er igenom den. Gjorde ni det varje dag?

– Nej. Man gör det när man behöver det, framför allt när man är arga på varandra. Ofta handlar det om en själv, att man inte är i balans. Istället för att bara kasta en paj kan jag säga att nu behöver jag prata och ventilera. Då får inte den andra snacka, utan måste lyssna, och därför blir man mer omtänksam och försiktig med vad man säger. För det är jävligt illa att sitta och spy skit över någon som inte får prata, så man väljer sina ord med mer omsorg. Det handlar om att vara mån om den andre och lära sig uttrycka sin egna behov, att hitta balansen.

Blev ni bättre på att prata med varandra tack vare det?

– Vi har framför allt ett verktyg. Jag ska inte hänga ut min man, men han hade väldigt svårt att uttrycka vad han behövde, och det är också en förolämpning. Behöver du inte mig? Medan han tänkte: inte behöver väl du göra det? Jag fixar det själv. Men nu är vi ju två, så behov och balans är bra att eftersträva.

Slipper ni onödiga bråk numera?

– Vi har ju varit ett par i 22 år och har haft våra puckar med barnen. Vem får sova, vem får inte sova? Det är jättemånga steg det har gått i, men en sak vi bråkade mycket om var städning, och när vi bestämde oss för att ta in städhjälp minskade det våra bråk med 80 procent. Mycket låg i den vardagsgrejen, för jag är som sagt högkänslig, behöver struktur och ordning, annars bli jag jättestressad, medan det inte alls är viktigt för honom. Jag blir provocerad av folk som gått i parterapi och pratar om att jag ska sänka mina krav. Kan inte han höja sina krav istället? Höj kraven för fan!

Blir det inte jobbigt om man höjer kraven på varandra för mycket?

– Jo, men att återställa tycker jag är ett bra ord. Jag har jobbat mycket med mina barn med det. Om man tar fram mat ur kylskåpet, då ställer man tillbaka den, och man kan torka av bordet efter sig.

Vissa säger att ens stora kärlek speglas av vem ens första ungdomsförälskelse var. Stämmer det och vem var din första förälskelse?

– Andreas på gården när jag var fyra år gammal, så jag kan inte svara på det eftersom jag inte känner honom längre.

Har du någon udda hobby folk inte skulle förvänta sig av dig?

– Jag tycker mest om såna mjuka saker som folk väntar sig av mig, känner mig förutsägbar… Det är inte så originellt heller kanske, men jag har varit eldslukare.

Det är väl knappast som att titta på Bingolotto varje lördag? När började du med det?

– När jag var 16. Jag var med i en varité på Kiviks marknad, inte en porr-varité, utan en teater-varité. Där hade vi en ascool eldslukare som hette Rolf Sossna. Jag frågade om han kunde lära mig och han gav mig lektioner. Sen skulle jag överraska min mamma med det när hon fyllde 50 och hade fest på Stora teatern i Göteborg. Det är en k-märkt byggnad med brandvarnare överallt, så hon fick 10 000 kronor i böter och där slutade min karriär som eldslukare.

Hur ser du på andlighet, är du ateist eller troende?

– Jag är inte religiös, men tror absolut på… Hur ska jag förklara det? Det är det mest privata du kan fråga mig, för det är så skirt, men jag är övertygad om att det finns energier vi inte kan se, som kan förmedla sig, och att vi går vidare efter det här livet på något sätt, till något större eller någon annan form av existens. Det finns något mer än detta. De gånger jag blir ateistisk i mitt förhållningssätt till världen så tycker jag att mitt liv tappar glitter och skönhet.

Vad vill du uppnå innan du dör?

– Jag lever mitt drömliv nu. Det har varit min dröm att få skapa berättelser och gestalta dom. Jag älskar det och att få njuta av vänner och familj. Så jag vill bara göra mer av det jag redan gör.

Foto: TT