Josefine Sundström och maken Klas Lindberg i dödsdrama

Hur står det till Josefine?

– Det är bra. Jag tycker att det varit jättejobbigt att vänta på vaccinet, så nu när jag fått det så känner jag en stor lättnad som sitter kvar. Pandemin har varit fruktansvärt jobbig, tycker jag, på många plan. Jag har multisjuka föräldrar som levt väldigt isolerat. Sedan är en stor del av mina jobb att träffa folk. Man träffar läsare, man står på bokmässan. Allt sådant har varit avbokat ett år, men nu har allt kommit igång igen. Det är en fin känsla, det känns som en pånyttfödelse.

Vad är bland det första du ser när du slår upp ögonen på morgnarna?

– Svart krull tillhörande Doris, vår pudel. Hon sover väldigt nära.

Vad består din frukost av?

– En smörgås, en kopp te och några vitamintabletter.

På vilket BB såg du dagens ljus?

– Löwenströmska som ligger i Upplands Väsby.

Hur var du som fjortis?

– Ganska rekorderlig. Jag var på väg att bli balettdansös, jag elittränade sex dagar i veckan. Hela min uppväxt handlade om dans och hård träning. Jag blev fjortis när jag var 22 istället, när jag slutade dansa och bestämde mig för att bestämma själv över mitt liv. Det är väl det man brukar göra i tonåren – någon typ av revolt.

Vad blev ditt livs första stora motgång?

– Känslomässigt var det när min mormor gick bort. Jag hade tidigare förlorat andra närstående, men hon var en person som hade funnits med mig dagligen.

Som journalist har du inte legat på latsidan. Du har varit programledare för alltifrån Voxpopp till Melodifestivalen, du har hållit låda i radio och du har skrivit en rad böcker. Men mest imponerande av allt: mellan 1997 och 1999 var du självaste ”Bingo-Berra” i Bingolotto! Det kändes stort, va?

– Absolut, (skratt). Framför allt var jag större än någonsin då. Rent bokstavligt talat… Jag hade storlek 50 i skor, bara en sådan sak.

Fick du aldrig panik i Berra-dräkten?

– Oftast var det lugnt och fint i studion i Göteborg, men ibland åkte man på Bingolottoturné. När jag var på Gröna Lund och roade barn dök det plötsligt upp ett tonårsgäng varpå jag hörde: ”Kom, vi spöar Bingo-Berra!” Jag har aldrig accelererat så snabbt i hela mitt liv, jag kastade mig bakom ett kravallstaket. Sedan tog jag mig vidare i livet…

När tycker du att ditt jobb suger big time?

– Nästan aldrig, faktiskt. Jag har liksom valt att bestämma själv och jag har ett arbete där jag inte blir uttråkad. Jag tycker att alla element är väldigt roliga. Med det sagt är jag ganska petig och noga både som författare och journalist. Saker kommer faktiskt inte jättelätt till mig, men även det är ju roligt. Man får förkovra sig i livet. Det är kul, tycker jag.

Nu, hösten 2021, är du aktuell med två barnböcker och även i privatlivet går det bra. För visst kilar du fortfarande stadigt med Klas Lindberg, mediaprofilen?

– Yes.

Hur gick det till när ni träffades en gång i tiden?

– Klas intervjuade mig för Aftonbladet. Han blev förtjust, har han berättat. Sedan, genom gemensamma vänner och flitigt uppvaktande från hans sida, blev jag förtjust i honom också. Det tog några år. Intervjun gjorde han på 90-talet, men vi blev inte tillsammans förrän 2002, kanske.

Vad gör ditt äktenskap till fina fisken?

– Det är nog att vi pratar ganska mycket och ser till att ha roligt. Sedan är vi ganska lika och olika, Klas och jag. Han är inte lika nojig som jag är, inte lika orolig.

Vad oroar du dig för?

– Fråga istället vad jag inte oroar mig för… Det är diverse, alltså. Sjukdomar, olyckor. Världens problem. Krig. Att kristallvasen ska trilla ner i huvudet när jag öppnar skåpsluckan. Så det är på alla nivåer…

Berätta om tre otäcka saker som du och Klas varit med om, tack!

– Flera gånger har vi trott att vi varit nära döden. En gång, någonstans över Irak, råkade vi ut för klarluftsturbulens. Planet föll fritt i nästan tio sekunder. De första sekunderna trodde vi bara att det var en enorm luftgrop, men efter kanske fem sekunder började vi tar farväl av varandra. Plötsligt smällde det till och vingarna fann luft igen, det var otroligt läbbigt. En annan gång, i Thailand, vaknade vi av att det låg en grön giftorm på Klas mage. Lyckligtvis lyckades han sprätta bort den. Vi har även varit med om att brandlarmet gått när vi sovit på hotell. Det har hänt flera gånger, faktiskt.

Inom vilket område har du sjukt stora kunskapsluckor?

– Fotboll, kanske.

Vilken kändis såg du senast på gatan – utan att heja på?

– Nu jobbar jag i radiohuset, så det kanske inte räknas… Annars är jag den som gör ”kändishej”, jag brukar heja på folk eftersom det är så stor sannolikhet att man intervjuat personen någon gång. Så jag hejar för säkerhets skull – även om personen ifråga kanske inte vet vem jag är. Han jag hälsade på senast är en god vän…

Nämligen?

– Alexander Schulman. Han är också gudfar till Maj-Lis, min dotter.

Vem borde spela dig i filmen om ditt liv?

– Det finns ju bara en och det är Alicia Vikander. Hon är utbildad balettdansös. Dessutom har jag hört att hon fått en Oscar, så hon skulle säkert göra det bra, (skratt).

Slutligen Josefine, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är om jag får en liten stund för mig själv i en solsäng med en bok som är så där lagom tjock. Det är det bästa jag vet förutom mina barn, det är verkligen det.

LÄS OCKSÅ: Så gick det sen för Rederiet-skådisarna