Gladys del Pilar om traumat: ”Plockade upp lik i 20 timmar”

I många år levde hon som singel – men så dök plötsligt Christer Bergh, 52, upp. För Hänt berättar Gladys del Pilar, 53, om äktenskaplyckan – men också om livets mörkaste stund.

Läget, Gladys?

– Jo, men det står bra till!

Som liten lämnades du och din tvillingsyrra Ann på en trappa utanför ett nunnekloster i Ecuador. Vet du varför?

– Nej, jag har ingen aning. Det är ett faktum att vi lämnades, men varför vet vi inte. Det kan ha funnits många orsaker. Vi kan ha varit oäktingar. På den tiden var det inte fint. Eller så hade vi en mamma som inte hade råd att ha oss, jag vet inte. När jag var yngre grubblade jag en del om det här och för ett par år sedan gav jag ut en bok om saken. ”Tro, hopp och kärlek” heter biografin.

Hur var det att växa upp i ett kloster?

– Nunnor är synonymt med godhet, men så var det inte för oss, vi blev illa behandlade och det gjorde att man blev väldigt rädd för vuxna. Lyckligtvis var vi två, min syster och jag, vi satt i armkrok. Det enda som kunde skilja oss var natten när vi skulle ligga i varsin säng. När det blev morgon letade vi upp varandra.

Vad hände sen?

– Vi var kvar i klostret tills vi fyllde sju, då blev vi adopterade av vår mamma Inga Werner i Örebro. Men det blev en lång process, en kamp. Nunnorna vägrade släppa oss.

Minns du första tiden på svensk mark?

– Ja, det gör jag. Något vitt och kallt på marken, ett nytt språk som lät konstigt... Det var som att landa på en annan planet.

Det är ingen barnlek att bli adopterad. Somliga känner sig tilltufsade och får depressiva symtom. Hur har du klarat dig?

– Vi hade mycket stöd i varandra, jag och min syster. Det är klart att vi inte kände oss som alla andra. Barn kan vara elaka, men vi klarade oss ändå bra. Vi var rätt kaxiga och blev inte mobbade.

Hade du något vanligt jobb innan du kom in i nöjesbranschen?

– Ja, jag jobbade på Gul&Blå, en klädaffär i Örebro. Sedan jobbade jag i centraltvätten på ett sjukhus där jag vek sjukhuskläder. Jag fick också hjälpa till i köket, där stortrivdes jag.

Gör vardagen lite enklare och mycket godare med upp till 925 kr rabatt på fyra kassar från HelloFresh! Använd koden HANT925

Plötsligt blev du upptäckt av Denniz Pop och du flyttade till Stockholm. Hur gammal var du när du mötte en miljonpublik första gången?

– Det var nog 1987 när jag blev svensk mästare i diskodans. Jag fick åka ner till Ibiza och representera Sverige. Tävlingen sändes i en del länder, dock inte i Sverige.

Hur gick det, då?

– Det gick bra, jag blev Europa-trea!

2002 vann du, Kayo och Blossom Tainton Melodifestivalen med Never Let it go. Vad gjorde segern med din tillvaro?

– Massor av nya dörrar öppnades, karriären gick rakt uppåt. Ordentligt. Det var enormt hektiskt. Känslan var paradoxal. Det var fantastiskt roligt samtidigt som det var enormt påfrestande att vara småbarnspappa med allt vad det innebar. Det blev lite för mycket barnvakter, tyvärr, eftersom jag inte hade en närvarande pappa till barnen…

Året efter Mello-segern var ni med igen, likaså 2004 och 2012. Är du sugen på att göra comeback?

– Ja, det är jag faktiskt! Nu vet jag vad som gäller – om man vinner.

När föraktar du ditt jobb så pass mycket att det känns som att blodet kokar i dina ådror?

– Jag föraktar aldrig mitt jobb, jag har aldrig utsatts för någon jobbig situation eller så. Jag gillar verkligen det här. Den ena dagen är inte den andra lik. Tänk så många möten och platser jag förmodligen inte skulle få se om jag haft ett annat yrke.

Visst var du singel i åratal innan du hittade Christer 2008?

– Ja, jag dejtade lite, men det klickade aldrig.

Men så träffade du Christer och en regnig majdag 2010 stod bröllopet på Skansen. Blev det en lyckad ceremoni?

– Ja, väldigt – med artistkollegor, underhållning och fina tal. Det blev verkligen precis som man hade önskat sig och lite till.

En av gästerna var stjärnskådespelaren Rolf Lassgård. Hur korsades era vägar en gång i tiden?

– Vi spelade tillsammans i Hairspray, musikalen. Han var Edna, huvudrollen, han spelade den stora kvinnan där. Själv var jag Big Mama. Vi hade fetthudsdräkter på oss båda två. Vi skulle vara stora, liksom, (skratt).

Och så klickade det?

– Precis. Det är lätt att gilla Rolf, han är verkligen schyst. Han har inte en massa grejer för sig. Du vet, bara härlig. Ödmjuk. Han ser alla runtomkring sig.

Du är djupt kristen. Christer likaså. Eftersom ni ville följa Bibeln rullade ni inte runt i sänghalmen förrän ni var äkta makar. Hade dina väninnor mycket roligt åt det?

– Nej, det fanns en respekt i det beslutet.

Vad sätter guldkant på din och Christers tillvaro?

– En gång i veckan försöker jag laga en riktigt god maträtt med goda tillbehör.

Ni bor bara något stenkast från ett ålderdomshem. Är det där ni ska bo på äldre dagar?

– Ja, det är ju nära, det ger en viss hemkänsla, så det är väl lika bra att boka en plats? (Skratt). Annars känns Spanien som ett bra alternativ. Man får se till att börja träna så att man får vara pigg och kry om 20 år.

Vilken är den största nyhetshändelsen du kommit nära?

– Estoniakatastrofen. Vi var andra båten som kom till olycksplatsen för att plocka upp överlevare och lik, vi låg där i ovädret i 20 timmar. Det var otroligt gungigt. Folk mådde dåligt, folk grät. Vetskapen om att det hade dött hundratals personer där ute... Det var svårt att ta in. Efteråt skulle vi hem igen med denna spökbåt. Det var tufft, jättetufft. Många bara söp.

Slutligen Gladys, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Min morgonbön när jag lägger min dag i Guds händer. Den stunden känns väldigt meningsfull.

Foto: Karin Törnblom/TT