Carina och Erik Bergs gravidkamp – så höll de det hemligt
I nya serie Var fan är storken? berättar hon nu hur de gjorde för att hålla det hemligt för allmänheten.
– Vi hade panik, säger hon.
Carina Berg är just nu aktuell med sitt nya program Var fan är storken? där tittarna får följa olika par som kämpar med att bli gravida. Men i programmet delar även hon och maken Erik Berg med sig av sin egna kamp.
Nu berättar hon om rädslorna hon kände när hon trodde att det inte var möjligt, och hur hon och Erik gjorde för att hålla allt hemligt.
Carinas rädsla över att bli lämnad
– Min största rädsla i allt det här var att det inte skulle gå och att Erik skulle känna att det var så mycket som saknades för honom. Att ett barn fattades honom och att han inte skulle vilja vara med mig av den anledningen, förklarar Carina i programmet innan Erik berättar sin sida av det hela:
– Det var så absurt för mig för just då kände jag såklart en längtan efter att få barn, men jag kände mig så himla glad över att vara bonuspappa till din son och det kände jag att jag var tillfreds med och att jag jättegärna hade velat leva det livet. Så för mig var det ganska lätt att stå där vid sidan och säga att jag aldrig skulle lämna dig. För det finns ingen 23-årig tjej som kommer att ändra det, för jag älskar dig, och allt annat är en bonus.
Så höll Carina och Erik sin kamp hemlig
Men under den jobbiga tiden fanns det ännu en aspekt de var tvungna att ta hänsyn till. Nämligen det att de är offentliga personer. De var därför tvungna att ligga väldigt lågt med sina IVF-besök och gjorde under tiden allt i sin makt för att det inte skulle komma ut till allmänheten att de var där.
I programmet är Carina tillbaka på IVF-kliniken när hon berättar:
– Här gick liksom jag och Erik och det kändes som vi var här typ fem gånger i veckan. Och vi skulle alltid försöka gömma oss då vi inte ville inte att alla skulle veta att vi höll på med IVF. Så vi pratade jättehögt och låtsades att vi skulle till Handelsbanken och bara "ja, men det var väl en bra ränta?". För att vi hade panik. Och så gick jag alltid bakom Erik i den här trappen och hade keps på mig och ofta var jag jätteledsen.
Hon fortsätter:
– Det är en så konstig miljö som är så himla förknippad med allt man varit med om. Bara den här trappen är så jobbig.