Camilla Henemark: ”Jag har fått en bebis på äldre dagar”

Hur mås det, Camilla?

– Nu är du jobbig, (skratt). Jag är så dum så att jag jämt måste svara ärligt, jag kan inte bara kvittra. Jag mår bra men är rätt stressad. Det känns som att jag har massor av saker att göra, men att jag inte riktigt har koll på livet. Samtidigt är det en bra stress. Spännande saker kommer hända, men jag kan inte prata om dessa förrän allt är klart…

Under din karriär har du gett upphov till hundratals löpsedlar. Vissa har handlat om sprit- och knarkskandaler, andra om hemlöshet och nattliga äventyr med självaste konungen. Vad blir nästa löpsedel? Inte ”Camilla Henemark död”, väl?

– Det får vi hoppas att det inte blir. Har jag tagit mig så här långt så ska jag nog kunna ta mig lite till.

Vad säger magkänslan om hur gammal du kommer bli?

– Du, jag trodde inte ens att jag skulle bli 50 år! När jag var ung så kändes 50 väldigt avlägset. ”År 2000 kommer nog jorden inte finnas kvar”, tänkte jag då. Nu känner jag likadant när det gäller framtiden. Allt framöver är en bonus. Någonstans har det med att göra att jag var död en gång. Sedan dess har jag delat upp mitt liv i två delar. Ett före och ett efter...

När var du död?

– Efter ett av mina självmordsförsök. Jag får svårt att andas om jag pratar om det, jag får ett tryck över bröstet just nu.

Vad behöver du för att du ska må stabilt på lång sikt?

– Precis som för alla andra så tror jag att det först och främst handlar om att ha basen i livet. Det är tak över huvudet och familj eller vänner. Någonting att bry sig om. Någonting som får en att känna ett existensberättigande. Tappar man den känslan så försvinner viljan att leva.

Vad har du att leva för just nu?

– Säg det, du, men jag har min mamma som jag måste tulta runt med. Hon har alzheimer och skulle inte klara sig utan mig. Jag har fått en bebis på äldre dagar.

Vad kan det vara för saker som rör till det i huvudet på dig?

– På grund av min aspberger så har jag väldigt lätt för att falla in i starka känslor och känsloupplevelser.

Vad kan hända dig sådana gånger?

– Jag kan tappa det man kallar för sunt förnuft. Mina instinkter kan ta överhanden, men nu har jag faktiskt utarbetat en suicidplan. En sådan borde alla som svävar i livsfara utforma. Jag har ett antal personer runtomkring mig. Dessa säkerhetslinor finns där hela vägen. De ringer mig regelbundet och märker av mina signaler...

Vad kan det vara för signaler?

– Det är väldigt privat, men det är en serie saker som jag kan göra. Jag har svurit löften till dessa personer att jag ska kontakta dem när jag själv känner att det dåliga sätter igång.

Sedan några år tillbaka bor du i en träningslägenhet, inte sant?

– Ja, det stämmer, en försökslägenhet som jag hyr i andra hand. Jag bor själv, men det finns personal i huset som ser till att man inte missköter sig. Jag har kontakt med psykiatrin och jag har ett stöd i min vardag. Jag kan behöva hjälp att hålla ordning på papper och sådant. När man har aspberger, som jag har, så kan det bli ganska rörigt. Man tänker inte alltid på att hyran måste in varje månad – även fast det finns pengar på bankkontot. Jag kan inte hålla i pengar och är på vippen att få en god man. För att få saker och ting att funka så skriver jag en hel del listor.

Jag antar att du funderat på varför just du blivit tilltufsad i själen.

– Ja, jag har tänkt jättemycket på det. Framför allt tänker jag på hur oförsiktig och orädd jag varit. Jag har verkligen gett mig själv tuffa svängar. Det blev tydligt när Carina Nunstedt skrev min bok ”Adjö det ljuva livet”. Vi hade varit på Rockbjörnsgalan, Carina och jag, fast inte tillsammans. Våra kvällar hade tett sig fullständigt olika. Hennes kväll hade varit normal, hon hade ätit och pratat. Själv hade jag haft en fucking rock´n´roll-kväll som fortsatte i två dygn och slutade i ett annat land! Det är klart man blir tilltufsad när man håller på så i två decennier. Jag ska vara glad för att jag ens lever. Nu har jag i stället blivit extremt försiktig. Jag har blivit så mesig att det är fånigt! Jag kliver aldrig in i ”fel taxi” och jag håller i handväskan hårdare än någonsin, (skratt).

Är Army of Lovers ett avslutat kapitel för din del?

– Jag har sagt ”ja” så många gånger att jag vore en idiot om jag sa det igen. För en tid sedan var jag en sväng på QX-galan. Det pirrade till i kroppen. ”Shit vad jag saknar att stå på scenen”, tänkte jag då. Det är verkligen en kick att uppträda, det är en känsla som inte går att förklara. Man är gud! För många är det som en drog.

Hur har du det med vänskapsrelationer?

– Jag har det bra, men mina vänner upplever nog att jag inte har tid att träffas. Jag känner själv att jag inte har samma energi som förr om åren. Det är hemskt att säga, men vi hörs mest över telefon. Från min sida är det en självvald ensamhet. Min tid är så dyrbar idag. Jag har inte tid för andra än mig själv. Det blir en allt mindre krets. Högst fem personer. Jonny i Jämtland är en av dessa. Han finns alltid där. Sedan har jag Johan.

Stakka-Bo?

– Ja, precis. Vi har ett fysiskt avstånd, men det har ingen betydelse. Jag vet att Johan inte pratar med andra människor i telefonen. Att prata i telefonen är nämligen det värsta han vet, men med mig gör han det.

Hur har du det med kärleken, då?

– Herregud! I december kastade jag mig ut på en liten tur på Södermalm och ”hånglade upp någonting”. Pang sa det, så blev jag förkyld. Jag hostar fortfarande! Nu stannar jag nog hemma ett tag till.

Slutligen Camilla, vad gör din dag?

– Mina måltider. Numera ser jag fram emot dessa mer än någonsin. Det hörde jag aldrig mig själv säga när jag var ung. Nu för tiden investerar jag i njutning. Mat är en stor del av det. Imorgon ska jag göra en speciell rätt med rökta musslor. Jag ser redan fram emot det!

FOTO: Magnus Sandberg/Aftonbladet/TT, TV4