Birgitte Söndergaard om kärlekslivet efter triangeldramat

Birgitte Söndergaard, 64 – känd från bland annat S.O.S – en segelsällskapsresa – har sadlat om från skådis till konstnär.

Hur står det till Birgitte?

– Du, den senaste tiden har jag varit jävligt rastlös.

På grund av vad?

– Säg det. Jag tror att det beror på en inre stress och otillräcklighet, den där coronaskiten och det varma vädret. Det finns säkert tusen förklaringar. Jag är ingen sommarmänniska. Kan allt inte bara vara som vanligt, att folk går till sina jobb och att man får tända ljus, läsa en bok och vara ifred?

Vilken leksak från din barndom minns du särskilt väl?

– En docka som hette Singoalla. Hon var väl kanske, du vet, 70 centimeter hög. Jag sydde kläder till henne.

Din pappa är dansk, din mamma dalslänning. Hur korsades deras vägar?

– Det ska jag skriva en bok om. På riktigt, alltså. Det är en kärlekshistoria som hette duga och som fick ett jävla snopet slut.

På vilket sätt?

– Mamma och pappa var passionerade...

Så relationen upphörde med buller och bång?

– Det vet jag inte, men antagligen.

Är dina föräldrar i livet?

– Nej.

Vems bortgång har tagit dig hårdast, din mammas eller din pappas?

– Jag skulle vilja säga att det är en omöjlig fråga att svara på, men det är klart att jag saknar min mamma mest eftersom vi var så nära. Jag har aldrig levt med min pappa. Inte alls.

Vem var din mamma?

– Hon var en otroligt stark, smart, vacker, intelligent person. Bokmal. Lite disträ ibland. Första tio åren var hon mitt allt, Astrid som hon hette. Sedan gifte hon sig och då fick jag en ny familj, liksom.

När drog Astrid på sig änglavingarna?

– Förra året, 2020.

I slutet av januari 2003 skrek Expressens löpsedel: ”TV3-stjärna övergav sin man för 11 år yngre telefonist. Är det den konstigaste rubriken du läst om dig själv?

– (Skratt). Kanske. Eller ”Mänskligt gjorde Birgitte Söndergaard till ett nervvrak”.

Vad är senaste nytt på kärleksfronten?

– Det är tråkigt att säga det, men jag har inte hittat det jag söker.

Hur länge har du letat?

– Länge, alldeles för länge! Jag fattar inte vad fan som… Ursäkta mig, men vad är det för fel på mig? Jag börjar faktiskt undra.

När hade du senast fjärilar i magen?

– Fjärilar i magen? Det är nästan så att jag helt glömt hur det är. Jag vet inte. Det kan komma över mig. Någon sekund kan jag känna den där känslan, men eftersom jag är känslomänniska borde jag få känna det oftare. Förr om åren hade jag en hel fjärilsfarm i magen.

Vilken typ av man skulle passa dig?

– Det kanske är det som är mitt stora problem. Jag har ingen aning om det, men plötsligt står han väl där. Kärlek låter sig inte beskrivas.

Vad saknar du när det gäller tvåsamheten?

– Någon att dela vardagen med, någon som bryr sig om mig det minsta lilla. Någon som vill veta vad jag håller på med på dagarna.

Vad är det första man slås av när man kommer hem till dig?

– Att det är högt i tak och fin struckatur.

På 80- och 90-talet jobbade du på Intiman, Göta Lejon och Vasateatern. Du var med i tv-serier och du var programledare för Mänskligt, Spårlöst försvunnen och Blåsningen. Men det var då. Numera är du konstnär. Du har haft utställningar i Paris och Milano och dina verk finns hos många samlare världen över. Inte illa! Vad fick dig att ta byta yrkesinriktning?

– Helt ärligt funderar jag fortfarande på den frågan: Vad fan hände? Men jag tror att jag hade en längtan att hitta tillbaka till mitt ursprungliga konstnärskap. Jag är ju konstnär i botten av allt, det är därför man vill hålla på med teater. Sedan kände jag väl att min persona tog en riktning som jag inte kunde styra över, jag kunde inte riktigt spegla mig i den. Så jag tog ett break och sökte mitt eget uttryck.

Och det gick ju bra!

– Ja, men det har inte varit en rak väg. Jag kämpar faktiskt med allt vad det innebär att vara människa – som mycket i min konst handlar om. Jag är skör och stark på samma gång.

Hur ser konstnärslivets baksida ut?

– Baksidan är väl att man aldrig är ledig.

Det brinner ständigt i hjärnan, menar du?

– Ja, och det är stressande.

Vad snubblade du senast på?

– Jag har snubblat något helt otroligt den senaste tiden, jag har snubblat in i allt möjligt och ramlat. Senast häromveckan. Jag skulle byta lakan och lyckades på något sätt vira in mig i påslakanet. Det låter säkert märkligt, men jag hade inget annat val än att kasta mig raklång på golvet!

Det här låter tokigare än Papphammar, Birgitte.

– Ja, och jag föll som en fura. Jag kunde ha slagit ihjäl mig för jag såg ju ingenting eftersom jag hade huvudet i påslakanet. Jag landade på sidan, ena bröstet blev helt mosat.

Vilket husdjur skulle du antagligen vara – om du vore ett djur?

– Då skulle jag nog vara en hund. Hundar har ett jävla gött liv. De får mat, de har inga som helst bekymmer. Någon tar hand om dig. Livet är en fest, liksom.

Vem är din bästa vän?

– Det låter väl konstigt, men det är faktiskt Mary, min hund. Du vet, en hund är alltid glad att se dig. En hund ger dig aldrig dåligt samvete för någonting.

Slutligen Birgitte, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag har två sådana stunder. Den ena är när jag vakar. Jag dricker kaffe en gång om dagen. Det gör jag på morgnarna. Den stunden är ganska härlig, tycker jag. Andra är när jag börjar bli sugen på någonting att äta och sätter igång med middagen. Det är också en himla härlig stund!

Foto: Ewamarie Rundqvist & TT