Tony Irving om ryktet – påstods vara hemlig älskare till Idol-profil

I 16 år har Tony Irving synts i rutan på bästa sändningstid. Men bakom kulisserna har juryveteranen från Let's dance tvingats genomlida ett helvete kantat av missbruk.

Läget, Tony?

– Läget är fantastiskt! Att underhålla och sprida glädje, det gör att mitt jobb känns meningsfullt. Det känns coolt att bidra till att människor mår bra.

Vad är det första du gör när du slår upp ögonen på morgnarna?

– Bäddar sängen. Sedan går jag ut i vardagsrummet och kör ett träningsprogram som är en korsning av klassisk balett och Tai chi. Det gör jag varje morgon – naken och framför fönstret!

Vem är värst pratkvarn på morgnarna, du eller Alexander?

– Tyvärr är det jag. Det är som att jag har en rykande motor i munnen. Jag är aldrig tyst, jag pratar till och med i sömnen.

Vad uppskattar du mest när det gäller tillvaron som du och Alexander har?

– Att den här relationen är baserad på två hela människor som har varsitt liv och varsin identitet. Vi har skapat ett tredje liv tillsammans, men vi har ändå inte offrat något för att vara ihop. Vi har bara vunnit något extra.

När man pratade dig förr om åren var du något av en dysterkvist. Du hade otur på kärleksfronten och du pratade mycket om att du kände dig vilsen. Vad fick dig att må dåligt?

– Det är en lång historia, men alla människor är skapade att tillhöra en gruppering. Att vara ensam i ett främmande land och sakna den där samhörigheten, det är tufft. Även det att inte hitta någon att leva med. För mig fanns det en stor sorg i det. ”Är detta meningen med livet och kommer jag vara själv tills jag kliver ner i graven?”, tänkte jag.

Visst tog du amfetamin fram till för ett femtontal år sedan?

– Ja, det gjorde jag.

Minns du första tillfället du tog det?

– Du, först testade jag det som bantningspiller för att gå ner i vikt, snart upptäckte jag att jag blev pigg och alert. Några år senare började jag umgås med vissa personer och föll in i deras sociala mönster. Då började jag köpa amfetamin. I början var det roligt och spännande, sedan kom skammen. I stunden är det positivt och glädjefullt. En energi. Men i slutändan var det en livsstil som jag upptäckte att jag inte ville ha. Sättet att umgås på… Nattklubbar. Äckliga människor. Dåliga beteenden. Det blev väldigt mörkt, allt. Den här olyckliga livsstilen trasade sönder mig. Det går att rymma från verkligheten en kort stund, för en kväll, men när det blir dag igen så finns skiten kvar…

Vad fick dig att bryta med drogerna?

– Mitt företag gick i konkurs. Det var som en uppenbarelse. Jag insåg att jag hade misskött saker och ting, att felet var mitt! Det här var mitt ansvar, jag kunde inte längre skylla på andra. I det läget förstod jag att det var dags att bli vuxen.

Var det svårt att komma tillbaka till det normala livet?

– Jag trodde att det skulle vara svårt, men det var det inte. Det var bara ett mentalt beslut. Så jag lämnade Stockholm. Flyttade till Nyköping. Jag skaffade mig en ny umgängeskrets och ett nytt liv.

Du är uppvuxen i England. Hur var du som barn?

– Nyfiken. Delvis hyperaktiv. Hade det varit idag så hade jag antagligen fått bokstavskombinationen ADHD. Jag var nyfiken men kunde inte ha fokus på något mer än tio minuter, sedan sprang jag vidare till nästa grej.

Berätta om dina föräldrar!

– Fantastiska. Vi har haft våra olikheter genom livet – som alla barn har med sina föräldrar – men när jag tittar tillbaka så inser jag att de alltid älskat mig. Det här med min sexuella läggning, att komma ut i början, det var svårt för dem, men i slutändan bryr de sig inte ett skit, (skratt). Första gången jag försökte komma ut var jag 16. Jag gick tillbaka in i garderoben ut kom ut nästan gång när jag var 24.

1993 satte du fötterna på svensk mark första gången. Var du här över en helg, eller?

– Jag var här för att döma svenska mästerskapet i dans. 26 november 1993. När jag kom fram till Stockholm var det knädjup snö. För mig var det en fantastisk upplevelse. Vilket underbart vinterland! För mig som bott i Kalifornien och London var det som att komma till Alperna! Vinter på riktigt. Så jag pendlade hit fram till 1996. Sedan flyttade jag hit permanent.

Vad har du svårt att förstå dig på när det gäller svenskar?

– Att alla är så lagom. Att ingen sticker ut. Alla har samma hårfärg, glasögon och kläder.

Engelsmän, då?

–Att de alltid är så himla bråkiga och hamnar i slagsmål. Och att de inte kan leva utan fotboll.

Hur ofta är du på besök i England?

– Innan pandemin var jag där minst tre gånger om året. Nu är det i stället familjen som kommer hit! Alex och jag känner att vi bedriver ”Pensionat Irving”.

Länge gick det rykten om att du var Kishti Tomitas hemliga älskare. Fanns det någon sanning i ryktena?

– Nej, men det var en period då vi ”hängde” med varandra hela tiden. Då pratade folk så klart, men faktum är att vi aldrig sovit i samma säng eller haft närkontakt.

Visst hade du flickvänner förr om åren?

– Ja, när jag var yngre. Jag har varit gift två gånger.

Kors i taket!

– Ja, eller hur! Men på 80-talet var det många homosexuella som försökte dölja eller springa ifrån sin läggning. Samhället såg ut som det gjorde. Jag var inte heller stark som jag är idag.

Vilka kungligheter har du kommit närmast?

– William och Kate. Du, nu ska jag vara ärlig. Jag var så nervös att jag nästan svimmade! Jag är rojalist uti fingerspetsarna. Jag verkligen respekterar kungligheter.

Vad tycker du är mums?

– Fruktkaka. En masa russin och körsbär. Tjock glasyr på utsidan. Cocktail och en whisky. Den kombinationen skickar mig till himlen och tillbaka.

Slutligen Tony, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Jag har två. Den ena är när jag kliver upp på morgonen. Den andra är när jag kommer hem på kvällen och Alex och jag äter middag tillsammans. Då snackar vi skit om allting som hänt under dagen. Rensar luften, liksom. Sedan har vi en underbar kväll tillsammans och är varandras terapeuter.

FOTO: TT