Tomas von Brömssen om kärleken på ålderns höst: ”Helande”

I Lotta möter berättar Tomas von Brömssen om hur han funnit kärleken på nytt, sent i livet.

Det är någon form av rekord, den här intervjun. Jag har exakt 40 minuter på mig att intervjua en av våra mest folkkära skådisar, Tomas von Brömssen, 74. Platsen är Filmhuset i Stockholm. Tomas är här för att prata om sin medverkan i nya filmen ”Vilken jävla cirkus”, som har premiär i oktober.

Han har blå skjorta, sådär skrynkligt snygg, som matchar solbrännan och de isblå ögonen som är pigga. Ett wienerbröd ligger orört framför honom. Likaså en mugg kaffe och ett glas vatten. Han pratar mest och väntar med att äta, vilket jag är tacksam för just nu.

Berätta om din uppväxt med mamma Elvi och Birger i Lunden utanför Göteborg?

– Vi var fyra bröder, min mamma ville bli lärarinna men var hemmafru, hennes bror däremot studerade, min pappa målade tavlor hela sitt liv, han hankade sig fram och jag fattar inte hur han klarade sig faktiskt. Senare fick han plats på restaurang och han köpte även en konst-och inramningsaffär där han försökte sälja sina tavlor. Men jo, jag hade en väldigt harmonisk, trygg uppväxt.

Din farbror Emil gav dig skrattet.

– Han var vansinnigt rolig, en bekant till familjen. Han fick mig alltid att skratta, hade en humor som jag svalde och han var den förste som fick mig att upptäcka humorn.

Visste du från början vad du vill jobba med? 

– Nej inte alls, men man kunde alltid bli lärare på den tiden om man inte visste vad man skulle bli. Man kunde bli vikarie, det gav jättebra betalt per lektion för det behövdes alltid. Alla vännerna tog studenten och försvann till Uppsala och Lund och skulle bli läkare, advokater och präster och allt vad det var och jag gick latinlinjen för det var minst matte där. Jag hankade mig fram men matten var min mardröm, det var svårt och är fortfarande tyvärr. Det är så opraktiskt nu när det är bolag hit och dit och det ska redovisas och även om det är någon som sköter det vill jag gärna veta ”har jag inga pengar nu eller hur var det?” När läraren stod och förklarade så nickade jag bara och låtsades förstå fast jag inte fattade ett dugg och hjärtat slog i bröstet.

Läs också: Carolina Gynning: ”Jag minns ingenting av de första åren”

Men hur kom du in på den här banan då?

– Jag hade en kompis som köpte en bandspelare och intervjuade mig och fick en sådan respons, det var det första giftet. Och sedan blev det scenskolan i Malmö, roller på Malmö stadsteater, Göteborgs stadsteater och Folkteatern innan de ringde från tv om rollen som skrothandlarens son i ”Albert & Herbert”. När jag sökte till scenskolan sprack det på första provet, det var en replik som gick fel men när jag fick en andra chans på Malmö Stadsteater kunde de inte sluta skratta och då tänkte jag att, här finns något.

Vad är roligast? Teater eller film?

– Film är vansinnig roligt, blir det bra så sitter det ju där för alltid, på teatern händer det ju ibland att allt funkar men å andra sidan finns det ju en levande publik som inte finns när man filmar.

Nu är du snart aktuell med filmen ”Vilken jävla cirkus”. Vem spelar du där? 

– Jag spelar en lätt förvirrad cirkusdirektör, Casall, som tar hand om ungdomar som hamnat lite på glid. Men det var väldigt spännande för regissören Helena (Bergström reds anm) upptäckte något i mig som jag själv inte sett förrän jag såg några tagningar.

Hur var din relation till Sten-Åke Cederhök?

– Han bekräftade mig i allt jag gjorde, såg mig som sin son och hade en otrolig omsorg om mig och var generös med att dela scenen med mig.

Hur förhåller du dig till åldrandet?

– Jag är tacksam att jag får vara kvar i första hand, jag mår skitbra och det är klart att när “Brasse” gick bort slår det till, att döden blir allt närmare. Det är klart att jag kommer dö men jag är inte den grubblande typen, utan lever mycket i nuet.

Din första kärlek Eva som du levde med i 34 år dog hastigt. Hur hanterade du den förlusten?

– Som tur var hade jag en ledig period nära inpå och jag tyckte mycket om att prata om det, pratade med alla som stod mig nära och det var väldigt skönt minns jag.

Och så i all sorg fick du stöd av Evas vän och tidigare svägerska Dorte, som du sedan gifte dig med. Vad sa folk om det?

– Alla var väldigt glada för vår skull.

Ni håller ihop än idag, hur är det att hitta kärlek och gifta sig på ålderns höst?

– Väldigt annorlunda, skönt att slippa spela upp hela fyrverkeriet och gå ner i spagat och i brygga. Det är lugnt, avspänt, fylligare, rikare och helande.

Du har en dotter Johanna, hur var det att bli pappa?

– Man fattar det fortfarande inte. Den där första blicken när hon låg i den där plastbyttan, en evighetsblick, rakt in i mig och samtidigt såg hon rakt igenom mig, in i mänskligheten.

Hur är du som morfar?

– Jag är närvarande, nu har vi träffats i helgen och hade ett fint prat i bilen, Ida och jag.

Tiden är ute. Någon kommer och ber Tomas avsluta och jag hälsar och tackar för mig. En mycket fin och vänlig man, den där Brömssen.

Tomas von Brömssen på Berns scen 1989 med Jubel i buskenDia 5962

Läs också: Elisabet Höglund om affärerna med gifta män

Foto: IBL, Micael Engström

SENASTE NYTT!