Så lever Robinson-Robban idag - självmordsförsök, smärta och kärlek

Robinson-Robban
NU GRATIS

Hur lever Robinson-Robban i dag? Hänt åkte hem till honom och tog reda på det.
Möt Robert Andersson, 44, i en lång öppenhjärtig intervju om:
✔︎ Självmordsförsöket: ”Jag körde i 175 km/h och ville ta livet av mig”
✔︎ Vilda festandet: ”Jag har legat i alla Sveriges landskap utom ett...”
✔︎ Sanningen bakom kuppen i tv: ”SVT hade anställt två vakter på grund av mig”
✔︎ Nya vardagen: ”Ungarna får hjälpa mig på med sockorna – nettoförlusten för samhället är 30 000 kronor i månaden”
✔︎ Nya kärleken: ”Hon är den första kvinnan jag kan pussas och kramas med oändligt”

Hänt åkte hem till den mytomspunne dokusåpaprofilen för att försöka förstå honom på djupet, se den riktiga mannen som alltid funnits där bakom de grisiga och skämtsamma fasaderna.

Folk kommer ju ihåg honom som den dryga galningen, han som målade sig blå och stal statyetten under en direktsänd Robinson-final, killen som åkte runt och svinade på barturnéer och gjorde allt för att synas. I kvällspressen kallades han tidvis för så extrema saker som Sveriges mest hatade man och dokusåpornas Usama bin Ladin. Men vem är egentligen Robert ”Robinson-Robban” Andersson, 44, och vad gör han idag, tolv år efter att strålkastarna slocknade och han klev ur rampljuset?

Jan Robert Andersson föddes i Gällivare 1974. Han har två bröder och en syster och familjen bodde i villa. Som liten var han hyperaktiv. För att få utlopp för all överskottsenergi började han intressera sig för längdskidåkning och redan vid 10 års ålder var han Norrbottens mest lovande skidåkare. Fem år i rad vann han distriktsmästerskapen. Lars-Gunnar Pettersson, tränare på skidgymnasiet i Gällivare och före detta förbundskapten för skidlandslaget, berättade för Expressen i en intervju 2004:

– Han kunde ha blivit landslagsåkare om han inte fått problem med ryggen. Han var jätteduktig och seriös. Och orädd, totalt orädd. Vi skulle bestiga Kebnekaise och hade gått en hel dag i snö när jag tvingades fatta beslutet att vända bara 15 minuter från toppen på grund av svår snöstorm. Robban vägrade acceptera det. Han skulle bara vidare. Han hade inte alltid de spärrar som man bör ha. Det var allt eller inget.

Robinson-Robban I skidbacken.

Robban på väg upp för Kebnekaise, 18 år gammal.

Skidkarriären

Det var inga små problem Robban hade med sin rygg. Och värst av allt var att ingen visste vad felet var. Hemma i vardagsrumssoffan i hans nybyggda välstädade lägenhet på Kvarnholmen i Nacka slår vi oss ner med en kopp rykande hett kaffe från kaffemaskinen som är inbyggd i köket och Robban börjar berätta:

– Från det att jag var 9 år till att jag var 14 förlorade jag inte en enda tävling mot jämnåriga i Norrbotten, men när jag var 14, i den första tävlingen den hösten, fick jag ont i ryggen. Sen var det så att vartenda stavtag från 14 års ålder till att jag var 20 så hade jag kramp. Jag åkte tävlingarna, men vart knappt andfådd för att jag hade så jävla ont.

Den ständiga värken plågade honom, men han var totalt fokuserad på att trots det bli bäst. Som ung tonåring var Robban en blyg kille som inte alls tog särskilt mycket plats. Han försökte pressa sig själv till att bli mer social och framåt, bland annat genom att vara med i en revy i skolan, men det kändes allt annat än naturligt. Under hela högstadiet hade han heller aldrig någon flickvän. Allt fokus låg på skidåkningen.

– Jag fortsatte tävla, gick skidgymnasium, gick till sjukgymnaster och läkare som inte visste nånting om vad de skulle göra. Jag ville bara få ryggen fixad och bli bäst igen. För jag trodde verkligen att jag skulle bli det eftersom jag åkte med ett sånt jävla handikapp och kramp, men ändå fixade det något sånär. Jag tänkte att får jag bara ryggen fixad blir jag inte bara bäst i Sverige, då blir jag bäst i världen, förklarar Robban.

Att han alltid haft vinnarskalle råder det ingen tvekan om. Men en sak han ofta i efterhand funderat på är varför ingen runt honom sa till honom att sluta med tanke på hans ständiga värk. Var det för att han var en så stor talang att de vuxna, de som borde varit ansvarstagande, blundade för problemen?

– Det är ingen som vet vad som var mitt ryggproblem från början, men det sjuka är att ingen, under alla de där åren, sa att du kanske borde lägga av att åka skidor. Sju säsonger, men ingen ledare eller läkare på skidgymnasiet, inte min tränare, inte min far, ingen i min klubb, ingen sa till mig att ”Kanske du ska lägga ner för du har kramp?”Och jag i den åldern, jag var en sann tävlingsmänniska. Jag ville bli bäst, vägrade gnälla i onödan… En orsak att ingen sa åt mig att sluta var nog att jag var så duktig.

Efter ett tag på skidgymnasiet var Robban så dålig att han var tvungen att sluta åka intervaller, sluta pressa hjärta och lungor till max, eftersom han fick kramp varje gång han gjorde det. Ju hårdare han ansträngde sig, desto mer kramp fick han i ryggen. Han började simma intervaller istället för att hålla konditionen uppe.

– Så en gång i veckan matade jag i simhallen i Gällivare för att få upp flåset. Det var från 18 års ålder. Jag tävlade i skidor, men tränade simning. Det var helt absurt, men ingen reagerade. Ingen sa fortfarande till mig att sluta, konstaterar han.

Vid 20 års ålder hände sedan något som skulle göra allting ännu mycket värre. En läkare han träffade fick för sig att han led av kompartment syndrom. Läkaren sa att han kunde hjälpa Robert genom att snitta upp hinnorna runt muskulaturen i korsryggen.

– Det är något man annars bara gör vid kraftiga benbrott, till exempel om man får blödningar i benet. Det skulle handla om att hinnorna runt musklerna är trånga så att det inte kommer syre in i musklerna. Då snittar de hinnorna för att du inte ska förlora lemmar vid kraftiga olyckor. Men detta gjorde de i min rygg, och det vet jag ju idag, att man opererar inte ryggen för kompartment. Ingen läkare jag träffat efteråt har förstått varför han ens fick för sig att operera min rygg för kompartment, förklarar Robban.

Robinson-Robbans ärr efter operationen.

Ärret efter kompartment-operationen Robban gjorde i ryggen då han var 20.

Han fortsätter:

– Så den här läkaren, han sabbade mitt liv. Jag har en vårdskada sedan jag var 20, och efter det var jag tvungen att lägga ner skidorna direkt. Jag försökte i någon månad, men det gick inte. Ryggen var sämre än innan operationen. Från den dagen har jag haft konstant ryggskott. Och nåt som var helt nytt var att min bröstrygg pajade, så jag kan fan inte hålla armarna framför mig. Jag pajar direkt om jag står upp en hel dag.

Robban hade gått ut gymnasiet och kunde inte längre åka skidor. Han började jobba, men inte heller det var någon enkel sak på grund av hans grava ryggproblem. Han testade massvis med olika jobba, men klarade dem oftast inte:

– Servitör, hålla tallrikar framför mig. Det gick inte. Jag jobbade som dealer på casino, händerna framför mig, fick lika ont då. Jag kan inte diska, hålla tallrikar och diskborsten framför mig, så jag står så här och diskar än idag.

Robban ställer sig på en stol och lutar huvudet mot köksskåpet framför sig för att demonstrera hur han måste göra när han ska diska och konstaterar sedan sarkastiskt:

– Tacka gudarna för att jag har diskmaskin!

Depression och självmordstankar

Jag ser hur killen som svenska folket känner som den galna, totalt orädda och burdusa Robinson-Robban har svårt att hålla tårarna tillbaka när han tänker på de tuffa åren då hela hans liv rasade samman första gången. För faktum är att det har hänt fler gånger genom åren. Ingenting med Robbans fysik har någonsin blivit bättre. Det har bara blivit värre. Men nu befinner vi oss i mitten av 90-talet:

– Jag hade ett par år när jag var riktigt jävla deppig, inte kunde hantera smärtan och var självmordsbenägen och halvt kriminell faktiskt. Att landa i att vara handikappad och inte kunna ta ett enda jobb. Det var inte lätt.

Han hade planer på att eventuellt utbilda sig till gympalärare, vikarierade ett år, men kunde ibland inte ens stå upp i idrottshallen. Han hade konstant ont och ryggskott, gick fram och tillbaka till kiropraktorn fast han bara var 21 år gammal. Till sist började han plugga media på en folkhögskola i Kiruna och nära vaga drömmar om att göra egna humoristiska filmer med fysisk humor där han drev med sig själv. Men han mådde inte bra och hade svårt att fokusera.

– Under den tiden var jag självmordsbenägen varje dag, tänkte kriminella handlingar och begick en del kriminella handlingar. Jag sket i allt. Ett exempel var att jag snodde en cykel ur en sportaffär i ett köpcentrum, kamouflerade mig och cyklade helt enkelt ut med den eftersom jag hade dålig ekonomi. Livet var ändå slut.

Han förklarar:

– Jag kunde inte ens plugga ordentligt på folkhögskolan för ryggen gjorde så ont. Jag hade ingen så nära relation med någon att jag kunde prata om hur det kändes med alla mina förluster. Det var ett totalt mörker. Så jag bearbetade det själv genom att begå konstiga små brott. Jag hade inga hämningar alls.

Robban berättar hur han vid ett tillfälle lånade sin mammas bil och körde från Gällivare till folkhögskolan i Kiruna. Det var smällkallt och 25 minusgrader ute. Mitt emellan orterna ligger Svappavarabacken, en lång raksträcka på en och en halv kilometers brant nedförsbacke. När han började köra nedför den växte sig tankarna på att ta livet av sig allt starkare. Det gjorde att han just då inte kände värken utan bara var helt närvarande i nuet:

– Morsans bil var en Ford Escort och jag minns att jag tryckte gasen i botten och kom upp i 175 kilometer i timmen i nedförsbacken på vinterväglag. Där satt jag i full plugg, lyssnade på punkrock och tänkte ta livet av mig, funderade på att när som helst svänga av och köra rätt in i den täta skogen. Men jag gjorde det inte och när jag väl kom fram till Kiruna var det bara att försöka ta sig samman, göra det bästa av situationen, plugga, festa och försöka ha kul.

Det är inte lätt för någon att förklara hur man tänker och resonerar i sina allra mörkaste stunder, men Robban gör ett nytt försök:

– Jag körde all in på allt på den tiden. Jag hade även planer på att göra inbrott och råna banker upp i Norrland. En kompis som gjort lumpen kunde skaffa fram vapen via en hälare i Uppsala, men jag kände inget sånt folk annars. Jag hade varit en duktig seriös skidåkare hela tonåren och kände inga kriminella. Det var tur att ingen nappade på mina idéer, men jag hade två år där jag inte kunde hantera smärtan och ångesten.

Snowboard, Robinson och nya krämpor

Lite av en slump provade han på att åka snowboard och livsgnistan kom tillbaka. Han hittade något nytt att ägna sin tid åt, som han snabbt märkte att han hade talang för:

– Från att jag ställde mig på snowboarden första gången tog det bara ett år innan jag satte en  720 snurr i big jumpen och flög 15 meter. Jag var fysisk, hade bra kondition och syreupptagning. Och jag kunde valla brädan till skillnad från de andra haschtomtarna som ställde upp med sina gamla repiga brädor när de skulle tävla. Det var bara att glida ifrån dem tänkte jag och hittade en ny morot i mitt liv, att tävla i bordercross.

Robinson-Robban var duktig både i skidor och snowboard.

Robban gör ett snowboardtrick i backen 1997.

Robban åkte till Norge på snowboardläger 1997. Där köpte han också en studsmatta eftersom han insåg att det var ett förträffligt sätt att träna luftakrobatik. Den sommaren tog han jobb i LKAB-gruvan i Gällivare, en plats han beskriver som oerhört deprimerande, eller som han själv utrycker det ”platsen som Gud glömde”.

Allt han längtade efter var att snowboardsäsongen skulle dra igång igen. Men plötsligt tändes ytterligare ett hopp inom honom:

– Jag såg en trailer på tv. Vill du vara en av deltagarna som tävlar i söderhavet? Jag såg palmer svepa förbi. Tävla i Söderhavet. Det var bara att skicka in en ansökan. Jag tänkte jajamen, och skickade in min ansökan. Jag beskrev mig som en förträfflig kille.

Gruvan i Gällivare var ingen munter plats enligt Robban.

Ingen hörde av sig. Han tittade på första säsongen av Robinson, den första riktiga dokusåpan i Sverige, och insåg att han var tvungen att skriva något mer intressant för att komma till intervju, vara en intressant karaktär för att komma fram bland alla tusentals sökande. Så 1998 skrev Robban istället vad han kallar för ”ett anti-CV” där han ljög om sin tillvaro:

– Sen sa det bara Baam! Jag kom inte med som mig själv, men jag kom med som den halvkriminelle snubben från Gällivare, som nyttjade systemet, gick på A-kassa, garvade, söp, raggade brudar och bara ville åka snowboard. Som någon slags Breaking Bad-karaktär.

Men hur var du egentligen?

– Jag var jäkligt driven. Det har jag alltid varit. Och jag påstod att jag nyttjade systemet. Det har jag aldrig gjort, utan jag har jobbat och stått i, varit jävligt arbetsam.

Inför castingen i Umeå hade Robban förberett sig i flera dagar, övat gester framför spegeln och repliker på kompisar. Han hade köpt två bananer och en Ramlösa, tryckte in en hel banan i munnen när han skulle presentera sig för produktionsbolaget Strix, satte sig på en stol och placerade fötterna på bordet. När han hade smaskat i sig hela den andra bananen sa han kaxigt att han inte hade något över för arroganta gamla tanter som knaprade upp mitt ris i ett framtida scenario på ön.

–  Jag fick sitta på händerna för att inte slå till honom, har Ylva Hultén som var ansvarig för castingen på Strix berättat i Expressen.

Hon förklarade i samma artikel:

–  Han var fruktansvärt dryg och provocerande. Jag kunde då aldrig föreställa mig hur långt han var beredd att gå för att synas. Men han är en fantastisk människa, smart och reflekterande. Det är synd att han inte visar de sidorna av sig själv.

Att Robert är smart och reflekterande då man sitter tillbakalutad i en soffa och pratar med honom är helt sant idag, och var det säkert även då. Han var tyvärr mindre smart och väldigt mycket mer våghalsig då det kom till att imponera på tittarna framför tv-kamerorna. Andra säsongen av Robinson 1998 kom han nämligen med, men sen lyckades han förstöra för sig själv, omöjliggöra sin egen medverkan och dessutom dra på sig nya ännu värre hälsoproblem.

Det var under Hemma hos-reportaget som Strix gjorde inför Robinson allt gick åt helvete. Robban och de andra deltagarna skulle åka tre veckor senare. Han bestämde sig för att imponera på tittarna genom att göra akrobatiska trick på sin studsmatta. Detta trots att han var i alla annat än bra form:

– Jag var förkyld, risig, hade åkt på en riktig influensa och ringde och frågade om vi inte kunde skjuta upp det, men det gick inte. Det var bråttom. Den dagen var första dagen jag mådde lite bättre, men jag var hängig, käkade Alvedon, var ofokuserad och hamnade snett i luften då jag gjorde en trippelaxel om vi snackar konståkningstermer. Jag landade snett och sulan sögs fast i mattan under rotationen. Så jag snurrade av benet med 80 kilos tyngd. Sen kom rekylen upp från det där, och där fick jag kompartment på riktigt. Jag fick såna jävla blödningar i benet att det liknade ingenting.

Robinson-Robbans ärr på benet syns tydligt.

Robbans ärr syns tydligt än idag.

Han opererades först på Gällivare lasarett, men där klarade man inte av den svåra skadan. Faktum är att om inte Robban hade flugits till Umeå med ambulansflyg så hade han varit tvungen att amputera benet. Nu lyckades läkarna rädda det, men någon medverkan i Robinson var det inte tal om. Istället väntade en ny lång sjukskrivning:

– Jag var sjukskriven i ett helt år, men fick usel läkarvård. Första läkaren sa att ”Du har förlorat en muskel, så man måste antagligen skära av senorna under tårna för att räta på dem.” Sen gick det ett år. Jag åkte till Umeå, till specialister som sa att de inte kunde göra nånting. Det var ett sånt jävla mörker. Jag fick ingen hjälp. Jag var lite halvbitter, sjukskriven, gick på kryckor på hälarna. Är det så här livet slutar?

Tredje gången gillt – äntligen Robinson!

Robert sökte inte till Robinson 1999 och Strix ringde inte upp honom. Men några veckor efter sista ansökningsdagen tänkte han ändå att det inte var mer än rätt att han skulle få något för alla lidanden. Så han ringde, sa att han skulle ha varit med året innan och därför borde få en fribiljett. Svaret blev bara att han var tvungen att söka in som alla andra. Då kontrade Robban med att han hade brutit benet och fått men för livet för Strix skull. Lite schyssta kunde de väl ändå vara, tyckte han. Nej. De kunde omöjligt ta med honom så där utan vidare, men de kunde ordna så att han fick komma ner på en alldeles för sen casting om han nu var så angelägen att vara med i programmet.

– Jag åkte ner till Stockholm. Tårna såg ut som en klo och man skulle springa på löpband i fystestet. Jag hade varken gått eller sprungit på ett år, så jag tog sporttejp och drog upp tårna, band upp tejpen bakom vaden så tårna blev lite rakare, försökte halta så lite som möjligt och simulera trots att det gjorde så jävla ont i foten. De där löpbanden hade jag året innan fått springa på i en kvart och det höjdes en grad för varje minut. Jag visste att det var omöjligt för mig och sa till läkaren: ”Men skärp dig. Jag kan inte springa en kvart. Jag har brutit benet.” För att övertyga honom hoppade jag upp och började sparka omkring mig, göra snabba kickar, och sa ”Kolla. Det är inget fel på min fot och mitt ben”. ”Jaja. Du kan ju röra dig”, konstaterade han, men det kunde jag inte. Jag fick godkänt på fystestet och kom med i Robinson, men tårna var helt fucked. Jag kunde ju inte gå en meter utan kryckor om inte tårna var upptejpade, berättar mannen som snart skulle bli Robinson-Robban med hela Sverige.

Han ringde till läkaren i Gällivare som först opererat honom för benbrottet, han som sagt att han borde kapa senorna under tårna. Robban förklarade att han inte hade fått nån hjälp av specialisterna han remitterats till, och att nu hade han kommit med i Robinson igen, programmet som sabbade hans liv förra året. Han hade sex veckor på sig och tårna fungerade inte. Till sist sa läkaren:

– Jag gör det. Jag fixar det åt dig.

Läkaren snittade de två tårna som var värst på en omgående drop in tid. Tre veckor innan Robban skulle åka gjordes operationen. Då hade han inte gått normalt på över ett år. Men veckan innan det var dags att åka kastade han kryckorna och började belasta foten. Det gjorde förbannat ont, men han gjorde allt för att få upp rörligheten. Trots det kunde han knappt gå då han kom till Arlanda.

– Så jag kom till Robinson utan att kunna gå. Jag hoppade över hinderbanan, var helt oduglig, men det har Strix mörkat. De har mörkat att jag aldrig var ute i djungeln och samlade kokosnötter, att jag inte ens kunde ta mig upp för en backe med mina böjda tår. Och ändå vann jag faktiskt en balanshinderbana över de andra efter sammanslagningen, med mina tår. Var fan hade dom varit de senaste åren, dom som hade bra fötter men så dålig balans?

Robinson-Robban var vältränad i Robinson 1999.

Robban på Robinson-ön 1999.

Han beskriver sin medverkan 1999 som ren tortyr. Det var bara smärta och ångest från morgon till kväll. Men då och där hittade Robban en ny överlevnadsstrategi:

– Den sista pusselbiten i försoningen med mig själv kom när jag satt på Robinson-stranden, svalt och tyckte synd om mig själv. Jag var halt, kunde inte prestera in tävlingarna, hade ont som fan i både ryggen och fötterna, var hungrig och jävlig, hade gått ner 20 kilo på sex veckor och tyckte bara livet var ruttet. Jag kunde inte njuta av att jag var med i Robinson heller. Och mitt ben. Vad skulle göra jag när jag kom hem? Livet var ju förstört.

Han förklarar:

– Men då plötsligt insåg jag att jag ändå hade det bra hemma jämfört med många andra mindre lyckligt lottade runt om i världen. Jag började jämföra mig med offer för trampminor i Kambodja. Dom har det riktigt jävligt och inget socialt skyddsnät alls. Så det krävdes alltså benbrott, depression och svält i Robinson så det bara snurrade i skallen för att poletten skulle falla ner och jag skulle acceptera hur livet är, att döden kan komma när som helst. Jag började relatera till döden och då kändes det mycket bättre. Det har jag sedan gjort hela mitt liv. Det kan vara värre och jag kan vara död.

Barturnéerna

Väl hemma i Sverige flyttade Robban ner till Stockholm. Han trivdes inte längre i Gällivare:

– Idrott och friluftsliv. Det var alltid där jag hittade kraft. Men då jag bröt benet försvann allt det. Jag kunde inte åka snowboard längre, inte fjällvandra heller, så då dog också Gällivare. Sen jag bröt benet har jag inte trivts där eller velat vara där. Det är så förknippat med vinteridrott. Vad ska jag åka dit och frysa för?

Robinson-Robban, som han nu höll på att bli, hade sett att Martin Melin som vann Robinson det första året 1997 hade åkt på barturnéer. Han bestämde sig för att göra samma sak. Genomslaget i tv hade varit enormt och alla drog i honom.

– 1999 var det helt overkligt. Jag jämförde mig med Backstreet Boys, vilka var som störst då, och tänkte att det är så här dom känner. Veckan innan finalen gick jag i julhandeln på Drottninggatan i Stockholm och jag kunde inte gå en meter utan att det var någon som kom fram och skrek eller skulle hälsa. Jerker Dalman som vann det året tyckte det var obehagligt, så han försvann direkt efter finalen. Men jag tyckte det var kul. Jag fick en kick av att folk kände igen mig. Det var gigantiskt, en sån jävla genomslagskraft. Det var nästan så att jag hade monopol på barturnéerna det året också. Jag åkte land och rike runt som nån slags rockstar, fast utan att spela musik. Jag bara dök upp, krökade och fick betalt för det.

Han bestämde sig för att skrävla och köra på, försörja sig på att ge tidningarna skandalrubriker och därigenom sig själv fler barjobb. Han skulle bete sig som riktig skitstövel och svina. Det var det enklaste sättet att hålla sig kvar i rampljuset.

– Jag var singel på den tiden, kom från Gällivare halvt deprimerad med ett benbrott och försökte mjölka ut något av mitt kändisskap. Så jag åkte land och rike runt och försökte ta russinen ur kakan vad gällde brudar. På varje nattklubb dit jag kom kunde jag välja och vraka bland tjejerna och ett problem var faktiskt, eftersom man var så känd på den tiden, att alla snubbar ville prata med en också. Så jag hade konstant en drös med killar som bara ”Öhh Robban! Får jag bjuda på öl?” Dom sabbade ofta mina brudragg. Sen var jag så jävla kräsen så jag försökte ofta spela ut tjejerna mot varann. Jag ville ha den hetaste tjejen på nattklubben. Många gånger hade jag så många trådar ute att jag misslyckades också. ”Du stod ju med henne nyss”, sa plötsligt tjejen jag ville ha, minns han och skrattar.

Hur mycket knullade du runt på barturnéerna egentligen?

– Jag har gjort barjobb i alla Sveriges 25 landskap utom Härjedalen, och vad finns där? Sveg, och där finns inga krogar. Annars har jag varit flera gånger i varje landskap. Så jag började bocka av vilka landskap jag hade legat i. Jag har legat i alla Sveriges landskap utom Härjedalen. Jag kom aldrig dit. Jag har fan inte legat i Härjedalen. Allt jag gjort där var att tävla i skidåkning i Funäsdalen då jag var 17. Och då var det inte aktuellt med brudar.

Han skrattar, skakar på huvudet och säger med ett brett leende:

– Jag kan säga som så om barturnéerna, att det är varje mans dröm att kunna välja och vraka bland madamerna, och den som säger något annat, det är bara bullshit. Så jag körde all in under några års tid. Jag försökte räkna också hur många jag legat med, men tappade snabbt räkningen. Jag hade bara kul, var full, träffade brudar och hade det jävligt nice. Jag var tvungen att nypa mig i kinden många gånger. Är det någon som driver med mig? Händer det här?

Fanns det inga baksidor med barturnéerna då?

– Jag minns ju när man hade haft två dagars barjobb, hoppade på tåget i Skåne exempelvis och var så jävla bakis. Så skulle man ha nån sittplats efter att ha haft efterfest två nätter i rad och knappt sovit nånting. Det gick inte. Så jag brukade hitta nåt utrymme i vagnarna, typ där man ställde väskorna, och där la jag mig raklång och drog ner mössan över näsan så att ingen skulle se att det var jag. Sen sov jag där hela vägen till Stockholm. Därefter tränade jag hårt måndag, tisdag och onsdag, kanske gick ut i Stockholm onsdag eller torsdag, men på torsdagen var jag i balans igen. Så bröt jag ner kroppen igen i nästa stad på fredag, lördag och var ett vrak på söndag, måndag ännu en gång. Det var den gyllene balansen mellan sprit och träning. Å andra sidan kunde jag sova hela veckorna och drack sprit och fick betalt för det hela helgerna. Fan vad skönt! Vem vill inte ha ett sånt jobb?

Robban har räknat ut nettoeffekten av sina barturnéer. Istället för att bränna 3 000 kronor på en helg i Stockholm kom han hem med 10 000 i fickan. Så han ser det som att han gick plus 13 000 kronor i veckan, ibland upp till 50 000 i månaden:

– Mellan lakanen hade jag en stor bunt med sedlar konstant. När jag ut på krogen hemma tog jag bara en näve med sedlar och stoppade i bakfickan.

Robinson-Robban med en dam i knät under en Bindefedt-fest 1999.

Robban på en Bindefedt-fest 1999.

Det skapades ett eget litet kretslopp som höll honom flytande. Mikael Brinkenstjärnas barturnéer tankades med bensin från skandalrubrikerna Robinson-Robban skapade. Robban kunde försörja sig helt på det i tre års tid och dessutom lägga undan en hel del sparpengar. Kvällspressen skrek med jämna rum ut den ena häpnadsväckande löpsedeln efter den andra.

Robinson-Robban åkte till Rhodos för att ha sex med minst 70 svenska turister. Robinson-Robban slogs ner och sparkades blodig av två män på en krog på Söder i Stockholm. Robinson-Robban kastade ägg på hotellgäster under inspelningen av en musikvideo i centrala Stockholm. Robinson-Robban sa att han hade haft sex med över 100 svenska tjejer och siktade på fyrsiffrigt innan han fyllde 40. Robinson-Robban svepte fyra öl och kräktes över ett restaurangbord i Helsingborg. Robinson-Robban doppade sitt könsorgan i en drink vilken några andra kroggäster sedan drack upp på en krog i Jönköping. Robinson-Robban kastades ut från en krog efter att ha haft sex med en tjej han hade en tillfällig relation med inne på en krogtoalett. Robinson-Robban sa att han skulle spela in porrfilm och kanske vara med själv.

Så där fortsatte det månad efter månad, år efter år. Och att rubrikerna ofta handlade om sex var ingen tillfällighet. Robban tar ett exempel på hur hans liv såg ut på den tiden:

– Jag kom tillbaka till Stockholm på annandagen efter att ha varit hemma i Gällivare julen 2002 och gick ut på Sturecompagniet. Det var fullt med folk och jag hann inte mer än att gå in genom dörren och upp för trappan innan jag träffade ett brudgäng som var på mig som satan. Direkt föreslog dom: ”Häng med oss på toa”. Varför inte, tänkte jag. Det var lång kö ända ner i trappan till tjejtoan, men dom bara drog med mig, bufflade sig före och in med mig på en toalett allihopa. De sket i alla tjejer som skrek om att de trängt sig före och stod och bankade på dörren. Sen fick jag ligga med tre brudar direkt efter varandra på toaletten innan jag ens hunnit beställa i baren.

Han fortsätter:

– Och det är bara en av alla sjuka historier. Så var det hela tiden under tre års tid. Brudar som stod och slet i en. En ung mans bästa dröm! Inte behöva jobba en sekund utan bara få allt serverat på en silverbricka.

Robinson-Robban och ex-flickvännen Pernilla Pramberg

2004 skapade han ännu en skandal då han hade sex med sin nyblivna tillfälliga flickvän Pernilla Pramberg på en krogtoalett varpå de båda slängdes ut från krogen ifråga.

Blev det aldrig tråkigt att det gick så lätt?

– Nähä du. När man är 25-26 bast och har en godisskål att välja på. Är det tråkigt? Inte när man jämförde med sina polare som jobbade i gruvan i Gällivare och inte hade några brudar alls att välja på. Dom fick ligga en gång i halvåret om dom hade tur.

Robert tydliggör dock en sak:

– Jag har alltid drömt om att träffa den stora kärleken. Men jag stannar ju till först då jag träffar den. Jag köper inte första bästa. Och så hade jag också tanken att det är väl bara att pröva sig fram tills jag hittar någon. Äh. Det här duger inte. Nej. Den här duger inte heller. Varför ska jag vara tillsammans med någon jag inte känner för, för att hon har en schysst kropp? Nej. Det duger inte för mig.

Drömmen om att göra Jackass-humor och den blåmålade stölden av Robinson-statyetten

Men att åka runt och få betalt för att supa gratis och svina var bara ett sätt att hålla sig flytande ett tag och det fanns egentligen inget självändamål med det. Vad de flesta inte vet är nämligen att Robban egentligen ville göra egen humor-tv.

– Efter Robinson var vad jag ville göra någon form av Dolda kameran deluxe, eller kanske snarare en tidig variant av Jackass. Det försökte jag promota under åren jag var med i Robinson. Jag pratade med produktionsbolag, producenter, men ingen var intresserad. Jag har försökt få någon att nappa på att göra en Jackass-liknande tv-program innan Jackass ens fanns. Våren 2000 satt jag med en kanal som hette Simon TV och visade program på nätet. Då tänkte jag att va fan var det, visa tv på nätet? Det var väl ingen som kollade tv på nätet.? Men vi gjorde en grej inför påsken. Jag och en polare satt i Humlegården utklädda till påskkärringar som var på picknick och försökte bräcka varandra i att äta äckliga grejer. Polaren käkade sitt eget könshår på en macka med smör. Själv gjorde jag sedan en ostmacka och la på en näve maggots. Så fortsatte vi knäcka varandra. Jag gjorde bland annat en drink jag kallade Syrsa Sunrise. Jag mosade en massa syrsor och blandade med apelsinjuice. Det var Jackass i sin linda och gick bara ut på att äta äckliga grejer, saker som levde och rörde på sig. Där var jag år 2000 och 2001 och jag har fortfarande den humorn. Mycket gick annars ut på att ramla runt och slå sig, men idag är jag inte i den formen längre att jag kan göra det. Då dräper jag mig själv.

Han förklarar:

– Nu i efterhand inser jag vad jag gjorde fel. Jag skulle ha behövt en mediarådgivare som förklarade för mig att det inte var någon som ville bli förknippad med mig så länge jag bara var ett badass. Jag tyckte det var perfekt marknadsföring för vad jag gjorde. Även 2004 när jag tog det hela ett steg längre.

I början av 2004 hade Robinson-Robban varit med i sin andra säsong av Robinson och finalen skulle direktsändas från Stockholm. Han hade pratat med TV3, TV4 och Kanal 5:s programchefer, ringt några dagar innan och berättat att han hade en pilot för verklighetshumor, sagt till dem att kolla på direktsändningen av finalen, att det var själva piloten.

– Jag åkte på barjobb som vanligt och berättade för Brinkenstjärna att jag tänkte måla mig rosa i finalen, klä upp mig och sno statyetten i direktsändning. För då kunde de inte klippa bort mig. Sen hade han diskuterat det med några krögare som hade ett internetapotek. De tyckte jag skulle måla mig blå istället för rosa och göra reklam för Viagra åt dom. ”Kan du inte bara slita av dig skjortan och så står det EUapoteket.se på bröstet”, frågade de. ”Jo. Men då kostar det 50 000 kronor”, svarade jag och fortsatte: ”Det är direktsändning och över tre miljoner tittare kommer att se det.” Det var de för snåla för. Så det landade i en väldigt subjektiv reklam där jag fick 5 000 kronor bara för att måla mig blå istället för rosa. För mig spelade inte färgen någon roll. Jag hade lika gärna kunnat vara grön eller orange.

Robban hade laddat en vecka innan och var bra på media vid det här laget. Så han sa i kvällspressen redan på måndagen innan helgen då finalen gick att han skulle göra en stinkkupp, klä ut sig till uteliggare, smörja in sig i hästskit och sur filmjölk. Han visste vad resultatet skulle bli:

Hans Rosenfeldt blev galen, han ringde mig samma dag det stod i pressen och sa att jag absolut inte fick sitta som en stinkbomb i studion. Till sist gick jag med på att inte stinka om jag istället fick måla mig med kroppsfärg och det var klart att han i det läget okejade det.

Robinson-Robban var blåmålad under finalen 2004.

En blåmålad Robban äter upp sin röstsedel innan han snor statyetten, kastar sig framstupa över ett bord och springer upp bland publiken under Robinson-finalen som direktsändes i februari 2004.

Nu var det dags att visa för tv-producenterna vilken sorts verklighetshumor han ville göra:

– Så jag kommer till sminkstudion insmord i Buttericks blåfärg och säger: ”Jag vill ha mer svart under ögonen”. Men SVT hade tagit det säkra och anställt två vakter på grund av mig, så det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag sprang med statyetten över läktaren. Min plan hade varit att springa ut ur tv-studion, sätta mig i snödrivan utanför och ge upp. Men jag kom aldrig ut ur studion. Vakterna blockerade dörrarna.

Han skrattar till när han ser tillbaka på det:

– Sen var jag förvisad ut, satt i nån jävla husarrest, fick inte komma in i studion igen och fick inte vara med på efterfesten på Spy Bar. Fadde Darwich stoppade mig när jag kom dit och sa att jag inte fick komma in. Varför det?, undrade jag. “För att du har varit blå på tv”, var hans extremt fåniga svar. Snyft, snyft. Inte fan brydde jag mig om det. Jag hade ändå ett barjobb inbokat i Åkersberga samma kväll där jag skulle vara vid midnatt, så jag åkte dit och pressen följde med.

Robinson-Robban nekades att komma in på Spy Bar av Fadde Darwich.

Fadde vägrar låta Robban komma in på Spy Bar efter tv-sändningen.

I Åkersberga skapade han sedan nästa skandalrubrik:

– Jag kom dit blåmålad, gjorde stor succé och hade faktiskt med mig EU Apotekets Viagratabletter som jag gick och delade ut bland snubbarna där. Varenda snubbe i Åkersberga hade väl ståfräs deluxe den kvällen. Det var en väl planerad och genomförd kupp.

Trots att han själv tyckte final-kuppen varit en succé var det ingen som förstod honom. Ingen av tv-producenterna ringde tillbaka. Året som följde började barjobben sina. Robban blev allt mer desperat i sina försök till att skapa nya rubriker. 2005 bytte han till exempel plötsligt efternamn till Drakwind för att få publicitet, Något han snabbt ångrade och fick ångest av, så efter bara en månad bytte han tillbaka till Andersson igen. Den sista stora mediauppmärksamheten han fick för något riktigt udda han gjorde var antagligen 2006 då Robban ställde upp i en amerikansk korvätartävling.

Den stora korvätartävlingen på Coney Island

Orsaken till att Robban över huvud taget kom på tanken att vara med i en korvätartävling var att han i sin ungdom hade ätit extremt mycket då han hårdtränat skidåkning. Och han visste att han alltid hade haft en enorm aptit.

– Det började med att jag såg att det var en korvätartävling på Prisextra 2003 och man kunde vinna en bil. Jag tog reda på vad det var för korvar och satt och tränade ät-teknik och att spänna ut magsäcken ett par dagar. Sen gick jag dit och krossade allt motstånd. Min polare var med. Han gav upp efter 10 korvar och då var jag redan på korv 25. Sen var det final en vecka senare. Där krossade jag också allt motstånd och vann bilen.

Från den dagen började Robban fundera på att kanske vara med i världens största korvätartävling, Nathans Famous Hot Dog Contest, i New York. 2006 hade han ändå inte mycket för sig. Han planerade att åka till den sista kvaltävlingen i New Jersey, vinna den och sen ta mig till final på Coney Island på den amerikanska nationaldagen den 4 juli:

– Jag sa att jag var svensk varmkorvsmästare och hade ätit 32 korvar på fem minuter. No shit, sa dom gav mig ett wild card som europé, en gratis resa till New York med hotell och en plats i finalen.

Han berättar om den minst sagt annorlunda upplevelsen:

– Det hela skedde inför ett stort publikhav. Det är en stor grej på nationaldagen 4 juli och tävlingen sändes live på ESPN. Det var en japan, Kobayashi, som var snabb och satte världsrekord det året och jag funderade ju på hur jag skulle kunna vinna alltihopa. Dels måste man kunna äta fort och dessutom måste man komma över smärttröskeln. Även när man får ont i halsen måste man kunna svälja skiten, men det hade jag inga problem med. Problemet var förvaringen, att parkera korvarna i garaget. Hur får jag en större magsäck? Jag insåg att den träningen måste gå ut på att svepa väldiga mängder vatten och sen spy upp det.

Takeru Kobayashi vann med 54 och 3/4 korv 2006. Det var hans sjätte vinst i tävlingen.

Hur mycket vatten svepte du när du tränade?

– Jag anmälde mig först när jag hade testat och klarat av att svepa i mig fyra liter vatten. I en månads tid innan det var dags att åka till New York så drack jag vatten, försökte hålla inne det så länge som möjligt och spydde sedan upp det hemma i köket. Varje gång ökade jag min kapacitet med några deciliter. Ibland spydde jag blod också eftersom det gick sönder blodkärl i magen. Men jag lyckades svepa sex liter vatten innan jag åkte till New York.

Trots de oerhört seriösa förberedelserna gick det inte alls som Robban hade tänkt sig. Ännu en gång satte han käppar i hjulet för sig själv genom att vara alltför ivrig, eller i det här sammanhanget kanske man borde säga, alltför glupsk:

– Planen var sedan att dricka sex liter samma morgon som tävlingen var, spjärna ut magsäcken och spy upp det igen. Men det kändes bra med sex liter, så jag testade att svepa sju liter den morgonen. När jag väl drack den där sjunde litern fick jag så jävla ont i magen. Jag spydde blod. Nånting hände i magen. Jag brukade alltid bli pissnödig efteråt, man spyr inte ut allt, men nu gick jag runt där i en och en halv timme utan att pissa. När jag väl pissade kom det blod och jag hade ont i magen.

Han hade precis förstört något han inte riktigt själv visste vad det var i sin mage, men Robban hade inte en tanke på att ställa in och ge upp. Tvärtom. Vinnarskallen gjorde sig påmind igen. Inte fan kunde han falla på ett så snöpligt sätt på mållinjen. Han skulle minsann ge korvätartävlingen valuta för pengarna när de nu dessutom hade betalat flyg och hotell till New York åt honom.

– Jag drog iväg till tävlingen, började käka och var bra med i början förutom att jag satte redan andra korven i vrångstrupen och började hosta. Men jag åt och åt och åt i alla fall. Det var vitlökskorvar. Men när jag hade ätit 19 korvar skulle jag rapa för att släppa ut luft. Då råkade jag få en ofrivillig kräkreflex.

Reglerna var att de tävlande måste behålla allt de hade i magen. Annars diskvalificerades de:

– Jag försökte hålla mig, men kunde inte, började spy och fångade upp spyan i bägge händerna. Eftersom 19 korvar med bröd är ganska mycket hade jag snart ett berg med spya i händerna. Jag tittade på mina konkurrenter, ingen hade spytt och alla bara fortsatte vräka i sig. Det är bara att börja äta det här, tänkte jag, men fan vad jag förlorade tid. Det var ingen lek. Sen satt jag där och glufsade i mig hela det där berget av spya ur mina egna händer. Jag lyckades få i mig allt igen och fick klartecken att fortsätta äta nya korvar, men han bara äta tre till innan tiden var slut.

Robban landade på 22 korvar och blev 15:e man av 20 tävlande. Det var ytterst irriterande tyckte han. Framför allt eftersom han hade tränat med Lithells varmkorvar hemma och de var mer svårätna än de amerikanska. Hemma hade han med lätthet klarat minst 30 korvar med bröd på 12 minuter, så han såg det som att han hade underpresterat rejält.

Ut ur rampljuset

Redan 2004 insåg han att det inte längre gick att försörja sig på att vara dokusåpakändis. Att göra rolig tv-underhållning där han trampade på sig själv funkade inte. Ryggproblemen blev bara värre och pengarna hade börjat ta slut. Men det var först 2007 han bestämde sig för att försöka ta ett vanligt jobb igen.

– Effektivt kunde jag nog försörja mig i tre års tid bara på pengar från barturnéerna och det är nog ganska unikt. Men efter det där, till sist var det dock verkligen som så att det inte gick. Till sist fick jag någon form av självinsikt och insåg att jag kanske inte är så jävla duktig. Då var det bara att ta ett vanligt jobb. Jag kände så mycket folk på tv och ingen var intresserad av mina knäppa tv-idéer. Till sist gav jag upp. Ensam är inte stark.

Robban tänkte över vad han egentligen kunde göra och körde uteslutningsmetoden. Han kunde sitta i en stol med bra armstöd. Då var det inte så farligt för ryggen. Så han tog busskort, lastbilskort, MC-kort, och körkort för släp i ett svep, började köra lastbil och blev sedermera vägtransportledare i fem år. Men 2013 gick det inte längre.

– Jag kommer ihåg, jag eskorterade en tung transport som kört upp från Tyskland till Trelleborg, kom ut från bilen efter att ha kört ner från Stockholm, kunde inte räta på ryggen, var tvungen att lägga mig ner och dra ut ryggen. Så jag var tvungen att byta jobb igen, ha ett jobb där jag kunde sitta ner, men inte behövde sitta hela tiden.

Därför blev han spårvagnsförare. Då sitter man med armstöd, men byter körände och kan sträcka på ryggen vid slutstationerna. Han kunde hänga i stängerna och räta ut ryggen på vägen till andra änden av spårvagnen.

Att köra lastbil, eller spårvagn för den delen, är dock inget Robban på något sätt brinner för, bara ett sätt att klara livhanken och kunna betala räkningarna.

– Mitt liv är att anpassa mig efter fysiska förutsättningar och det är skittråkigt, värdelöst kan jag säga. Vad annat kan jag göra än att köra spårvagn med alla mina skador?

Hur tycker du livet har varit sedan du lämnade rampljuset?

– I 12 år har jag haft varit seriöst arbetande, och då blir livet ganska tråkigt. Alla som har ett jobb vet vad 7 till 16 är. Ansvar, amorteringar och nu familj och barn också. Så rebellen i mig finns där inne, men den är tyglad. Jag släpper inte lös den.

Robinson-Robban I Let's Dance 2013.

Robban tävlade i Let´s dance 2013.

Å andra sidan var det väl inte så att Robban helt lämnade rampljuset 2007. Några år senare deltog han som Mr Glupsk i Talang och åt korvar ännu en gång. 2013 var han med i Let´s dance och 2016 i Stjärnorna på godset. Men vad han menar är nog att det finns en sak som vägt tyngre än kändisskap, något som gjort att han varit noga med att sköta och behålla sina jobb trots all smärta det dagligen gett upphov till rent fysiskt. Och det är familjen.

Familjen

2006 åkte Robban i och för sig till Las Vegas och gifte sig med Anna-Carin Wase, 35, som han hade ett två år långt förhållande med, men först 2009 träffade han en kvinna han ville stadga sig och bilda familj med. Hennes namn är Linda Lundin, 37.

– Jag träffade exet våren 2009 och hon blev gravid sex veckor senare. Så det var pang, bom! Och det var första gången jag ville ha barn med en kvinna. Jag hade aldrig velat ha barn med någon tidigare. Jag minns att hon ringde mig när jag var ute och promenerade i Liljanskogen. ”Jag har nånting att berätta”, sa hon. ”Jaha. Är du gravid?”, frågade jag. Sen funderade jag fem minuter på saken och sa ”Ja. Om du vill så kör vi”. Nu är jag mogen tänkte jag, och nu äntligen har jag hittat en vettig kvinna som förtjänar att bära mina barn. Så det var en stor anledning till att jag blev ännu mer skötsam. Är man förälder får man se till att sköta liv och jobb. Och jag har haft ett ganska spartanskt leverne det sista decenniet.

Robinson-Robban med Linda Lundin och sonen Tiger.

Robban och Linda 2010 då sonen Tiger var nyfödd.

Saknar du uppmärksamheten du fick för 10-20 år sedan?

– Det har ändrats med åren, men det är fortfarande folk som känner igen mig i och för sig. Det kommer fram någon och vill prata ibland. Det var jävligt märkligt och kul när jag var som mest i ropet, men saknar det gör jag inte. Jag har ett bättre liv idag.

Barnen Tiger, 8, och Chili, 6, som han fått med Linda är så klart viktigast av allt i hans liv. Idag har de delad vårdnad om dem eftersom de separerade förra våren.

– Vi var tillsammans i nio år och jag hade gärna försökt en gång till, men det var jag som gjorde slut, för jag kände att det var ett sånt jävla kärlekslöst förhållande. Jag vill ha kärlek i mitt förhållande. Det ska vara pussar och kramar och sånt existerade inte. Så jag kände att vad fan är det här? Jag blev bara tröttare och tröttare och i våras rann bägaren över, berättar Robban.

 

Idag är Robban dock helt tillfreds med deras separation eftersom även han har funnit kärleken igen:

– Det var ju inte menat att det skulle vara vi. Men med facit i hand så var det det bästa som kunde hända. För nu har jag träffat Simone. Vi har varit tillsammans i ett halvår.

Simone Brandstedt, 27, träffade Robban så sent som i augusti 2018. De är inte sambo ännu, men har planer på att flytta ihop till sommaren:

– Jag har alltid varit lite old school. Så alla damer jag träffat har varit på krogen och jag har varit packad i stort sett varje gång, men man har ju oftast träffat fel brudar.

Robinson-Robban med nya flickvännen Simone.

Simone träffade Robban så sent som i augusti 2018.

Han säger att han alltid varit skeptisk till nätdejting, men i augusti laddade ner Tinder-appen:

– Jag tog värstingvarianten som man pröjar för, lärde mig hur den funkade och ställde in den på 160 kilometers radie. Så jag hamnade i Örebro, Norrköping och Gävle också, scannade hela Mälardalen och mellan-Sverige på madamer. Alla mellan 19 och 40. Sen satt jag bara och tryckte bort i snabb takt. Ibland gick det för fort så jag råkade trycka bort någon fräsch brud. Till slut fanns det inga nya Tinderbrudar kvar på 160 kilometers radie och så fick man en massa matchningar, men det var som en djungel kändes det som. Så hade jag semester och en polare från Göteborg var här. Då testade jag igen och fick upp Simone. Vi fick en match direkt, skrev till varandra och hon var jävligt skön. Hon har ju ironi. Hon var den enda jag snackade med seriöst med. Redan där kändes det rätt.

Robban berättar om deras första möte:

– Veckan därpå fick jag världens förkylning och skulle kurera mig, men åkte med polaren på Finlandskryssning istället, blev ännu sjukare, men åkte på efterfest i Sundbyberg trots det. Jag blev ännu risigare. Då plötsligt skulle Simone ut på krogen. Hon ville träffa mig på Södra Teatern. Jag hade varit full i ett och ett halvt dygn och var tvärförkyld, ville bara dö, men bet ihop, tog en taxi, hoppade av vid 7 Eleven, drack en Celsius, fick en koffeinkick, kom till Södra Teatern, svepte en öl och kände att nu jävlar. Sen ringde jag upp henne och sa att nu är jag här. Det var helgen innan Wallmanspremiären så hon hade för en gångs skulle varit ledig och också festat hela dagen. Det var enda kvällen hon var ledig, så jag hade inte träffat henne om jag inte hade åkt dit den kvällen. Och det var fan love direkt.

Hans nya kärlek jobbar som artist på Wallmans salonger i Stockholm. Först har hon jobbat ett år på Wallmans i Oslo och nu gör hon sin andra säsong i Stockholm. Och det märks att han har starka känslor för Simone när han berättar om henne:

– Hon är fan grym. Och för mig som är romantiker, hon är den första kvinnan jag kan pussas och kramas med oändligt, för hon gillar det. Fantastiskt! Hon gillar närhet, värme och kärlek. Det är den första kvinnan jag varit tillsammans med som är genuint romantiskt lagd. En dag frågade hon vilken min favoritfärg var till exempel. Mörkblå sa jag. Så kom hon hem och hade målat naglarna mörkblåa. Såna där små grejer gör hon hela tiden. Och hon får mig att känna mig både manlig och skön. Det är fan kärlek när den är som bäst. Jag är fortfarande nyförälskad efter ett halvår. Nåt sånt har aldrig hänt tidigare. En kvinna som är romantiskt lagd är vad jag har sökt efter hela mitt liv.

Robban funderar lite, säger att han faktiskt i och för sig hade allt det där fina även i början av förhållandet med barnens mamma, men att det sedan försvann, rann ut i sanden på något sätt. Med Simone är allting fantastiskt hela tiden. På många olika sätt:

– Förra helgen var så bra. Jag har aldrig haft bättre sex någonsin. Vi drack tre flaskor vin, satt och badade badkar till klockan halv elva på morgonen och hade vår egen lilla privata fest. Jag har kul med henne konstant. Det är kul att bara hänga. Hon jobbar jävligt hårt. Sen vill hon bara ta det lugnt och mysa.

Hans relation med Simone är perfekt både känslomässigt och sexuellt enligt Robban.

Enda problemet i förhållandet är att de har helt olika arbetstider. Robban har vanliga kontorstider på spårvägen, måste lägga barnen och själv gå och lägga sig vid 22-tiden för att orka upp på morgnarna, och Simone kommer inte hem förrän vid ett på natten:

– Vi ska flytta ihop i sommar, och vi får se hur det går då. Nu bor hon inneboende hos Wallmanskollegor söder om stan.

En sak han både förundras och är glad över, är att det nya förhållandet fungerar så bra trots att han har två barn med en annan kvinna:

– Jag känner mig ju inte intresserad av kvinnor med barn, vill inte bli plastfarsa med bonusfamilj och sånt där, men Simone klarar det bra. Hon tycker det är helt okej faktiskt. Så jag har hittat den perfekta matchningen.

När Robban säger det börjar jag undra om inte Simone själv vill ha barn. Hon är bara 27 än så länge, men om några år, vad kommer hon känna då? Och hur ser Robert på att skaffa fler barn?

– När vi började träffas sa hon att hon inte vill ha barn själv, men så kröp det fram rätt snart att hon vill det i framtiden. Det passar mig bra. Just nu vill jag inte ha barn, men eftersom jag älskar Simone kan jag tänka mig att skaffa barn med henne i framtiden. Så är det ju med kvinnor, och eftersom jag är hennes man får jag ställa upp. Konstigare än så är det inte.

Detta innebär dock att han på kort tid har ändrat inställning helt. Bara för ett år sedan då han separerade från Linda lovade Robban sig själv att det var slut med barn. Glöm det! Inga fler ungar. Framför allt eftersom han tycker att den första bebistiden är väldigt ansträngande.

– Jag tycker ungarna är sjukt roliga från att dom kastar blöjorna, men just det här med bajsblöjor och att mata dom. Usch! Det är inte roligt. Jag vill ha kul med ungarna, förklarar Robban.

Nya krämpor och ny sjukskrivning

Det är lätt att känna att Robert Andersson borde ha haft sin beskärda del av otur, hälsoproblem och krämpor vid det här laget, men tragiskt nog råkade han ut för ytterligare ett hårt bakslag så sent som för tre, fyra månader sedan. De senaste tre månaderna har han gått hemma sjukskriven fast han inget hellre velat än att gå till jobbet.

För Robban är inte den som vill bli daltad med. Han vill göra rätt för sig. Oturen han ständigt förföljs av får en ibland att känna det som att han är en dokusåpornas Kalle Anka, snubben som hur goda förutsättningarna än verkar vara för att lyckas, ändå i slutändan drar det kortaste strået.

– Sedan i somras har jag  haft mer ont i ryggen än någonsin tidigare och axeln har strulat, men det sista jag gör är att åka till läkaren. I november hade jag såna jäkla krämpor på grund av att jag fick nackspärr också, så då kontaktade jag läkare. Det tog två veckor att få en tid på vårdcentralen, men efter en vecka blev jag så dålig att jag inte kunde köra spårvagn med axeln. Jag var helt skev, kunde inte ens föra spaken framåt utan att det knakade i axeln, trodde jag hade tappat ett muskelfäste och så hade jag fått en stor knöl på axeln. Det här är inte bra, insåg jag och senare samma kväll kunde jag knappt röra mig. Då var jag tvungen att åka till akuten. Dom röntgade och konstaterade att jag har en benpåbyggnad på vänster axel som gör att jag inte kan lyfta armen. Det tar stopp och börjar knaka som knäckebröd. Sen förra veckan konstaterade de också att jag har diskbråck i nacken. Tack för det.

Han sammanfattar sina krämpor:

– Så det handlar inte längre bara om ryggproblem. Nu är även axeln paj, jag har diskbråck i nacken, foten är kaputt, jag har opererat båda knäna de senaste fem åren och bägge ögonen de senaste fyra åren för gråstarr. Allting faller sönder, och jobbet det går verkligen inte. Jag har dessutom ont i bröstmuskeln och hela kappmuskeln. Jag har kämpat med svensk sjukvård de tre senaste månaderna, och kommer ingenstans. Jag befinner mig längre från vård nu än vad jag gjorde när jag åkte till akuten för tre månader sedan. Jag har vetat att det är illa ställt med sjukvården, men det här. Det är beyond everything.

Faktum är att berättelsen han målar upp om vad som hänt de senaste månaderna är skrämmande Kafka-lik. Den skulle platsa perfekt i en ny version av Processen om man förlade handlingen till den svenska vården istället för rättsväsendet.

Först kom Robban till en akutläkare som konstaterade att han hade en stor påbyggnad som en puckel på ena axeln och att denna måste opereras bort om han ska kunna fungera något så när normalt igen. Han frågade akutläkaren om denne kunde remittera honom till en axelläkare, men det gick inte utan då måste han istället först gå via sin egen husläkare på vårdcentralen. Tillbaka hos husläkaren konstaterade denne i sin tur att Robban hade diskbråck i nacken också, något han gärna ville utreda. Därför skickades han till en nack- och ryggläkare på Löwenströmska. Nack- och ryggläkaren konstaterade att han mycket riktigt hade diskbråck i nacken, men att det inte var så allvarligt att det behövde opereras.

– Men min axel då?, frågade Robban.

– Ja. Vi har axelkirurgi också här på Löwenströmska, svarade nack- och ryggläkaren glatt.

Robban bad om en ny remiss till axelläkaren, men fick veta att det var onödigt. Det var fredag och bara att ringa och boka tid själv på måndag. Då han väl ringde på måndagen fick han dock veta att de omöjligt kunde hjälpa honom med något om han inte hade en remiss. Det slutade inte där:

– När jag ringde vårdcentralen fick jag veta att läkaren skulle ringa upp när han hade tid. Jag sa: ”Men snälla, kan du boka en telefontid, för jag är längre från vård nu än för tre månader sedan.” Då svarade sjuksköterskan som alltid är tyken och oförskämd när jag ringer och måste förnya min sjukskrivning: ”Vet du vad? Det finns faktiskt cancerpatienter som har det värre än vad du har, så du får vänta helt enkelt.”

Det är inte svårt att förstå att han är frustrerad. Varje gång han ringt tillbaka och inte fått hjälp med att remitteras vidare har han förlorat ytterligare en veckas tid:

– Vårdcentralen har snott fyra, fem veckor av min tid, och sen får man inte tid hos specialisten och när man väl får det skickas man tillbaka till husläkaren. I tre och en halv månad har det varit katastrof. Och att den första akutläkaren konstaterade att vad jag behöver göra först för att över huvud taget börja fungera igen, är att plocka bort den jävla puckeln på axeln, det är det ingen som ens bryr sig om. Så där befinner jag mig just nu. Jag har kämpat med humöret den senaste tiden kan jag säga. Jag är tillbaks på ruta ett och har en husläkare som vägrar höra av sig. Nu har jag väntat hela veckan igen på att de ska ringa.

Robban säger att han dels går runt och lider för att han har ont. Dessutom kostar han samhället pengar i avgifter och skatter eftersom han är sjukskriven:

– Nettoförlusten för samhället för att jag går hemma och lallar är ungefär 30 000 kronor i månaden. Så 90 000 kronor mer hade staten haft i kassan ifall jag kunnat vara på jobbet och betala skatt. Det hade de kunnat anställa två sjuksköterskor på full tid för i minst en månad och därigenom kortat vårdköerna. Systemfelen i det här landet är så fucked up att det är svårt att tro det är sant. Och det märker man när man väl försöker få vård. Det är så illa att man måste skaffa sig en vårdförsäkring så man får gå före kön och det tänker jag göra när det här är åtgärdat. Men då får jag betala 10 000 kronor per år av mina surt skattade spårvagnspengar. Så bra funkar Sverige i dagens läge.

För att pigga upp honom lite försöker jag komma med en lite mer positiv följdfråga.

Men du ser ju väldigt ung och frisk ut trots alla dina krämpor. Hur kommer sig det?

– Det måste väl ha med gener att göra. När jag kom hem från läkaren senast i lördags, när jag kände att han inte ville behandla mig eftersom han inte skrev remissen, då visste jag vad det innebar att jag måste göra. Jag kom hem, kände mig jävligt deppig, åt lite grann, la mig i sängen och bröt ihop. Sen var det som vanligt igen. Det var bara att samla kraft, gå till gymmet och köra ett hårdare gympass. Det är så jag hanterar det. Jag bryter samman, gråter en skvätt, sen tar jag mig samman, blir förbannad och tränar mer.

Robban ser fortfarande oförskämt frisk och ungdomlig ut trots alla sina krämpor och att han snart fyller 45.

Om han inte tränar mycket och regelbundet klarar han inte ens av vardagen:

– Minst en gång i månaden har jag så ont i svanken av de här konstanta ryggskotten att ungarna får hjälpa mig på med sockorna. Jag kan inte ens nå fram till min egen fot för att jag har så ont. Det enda som hjälper för att göra det bättre är att träna hårt. Det är som knivar som skär in i ryggen varje gång jag har ont och går uppför en backe till exempel, men det blir bättre efteråt. Och det kunde alltid ha varit värre. Jag relaterar alltid till döden.

Är du rädd för döden?

– Nej. Men jag har känt i höst, med alla krämpor, att jag varit rädd för att förlora kärleken nu när jag hittat den igen. För att jag inte räcker till. Jag duger inte som människa känns det som ibland, men det verkar jag ju ändå göra, så jag kanske oroar mig i onödan. Jag har tänkt att fan, nu när jag hittat en sån fantastisk kvinna som Simone och jag faller samman, hur tar hon det? Än så länge funkar det bra. Det är väl bara att köra ända in i kaklet, så får vi se hur det går, men det är en stark oro jag har, att inte räcka till.

Det han är mest rädd för är inte döden, utan att han inte ska räcka till för Simone.

Robban ser sorgsen ut då han konstaterar:

– Nu är det redan så illa att jag inte räcker till för jobbet. Jag är 44 år gammal, och i hela mitt liv sedan jag var 20 har jag sökt arbeten enligt uteslutningsmetoden där jag räcker till. Det enda tänkbara nu är att köra spårvagn. Att bara sitta går inte. Att bara stå går inte heller. Och steget efter att inte räcka till på jobbet, när man har ett så icke-fysiskt jobb som jag, det är att jag inte klarar vardagen, och vissa dagar är det riktigt jävla jobbigt. Så jag har självdisciplin, lever sunt, tränar varje dag så att kroppen ska orka. Det går inte att bara deppa ihop. Då åker du ner och då är det slut.

Han fortsätter:

– Jag har funderat så mycket på döden att jag till och med har planerat för min avkomma, hur dom ska klara sig om jag går bort imorgon. Tiger och Chili ska ha det ekonomiskt fixat och det har dom faktiskt om jag skulle kola. Sånt går jag och funderar på varje vecka. Eftersom det inte går fem minuter under ett dygn utan att jag har ont så är det konstant närvarande. Och det är jävligt hämmande på det sättet att jag blir ganska så asocial. Mycket av min tid går åt till att rehabträna, vara hos kiropraktorn, massören och sen orkar jag inte styra upp en hemmafest hemma hos mig. Samtidigt försöker jag att inte isolera mig. Jag nappar alltid på grejer när polare hör av sig. Då spelar det ingen roll att jag har ont. Men ibland orkar jag faktiskt inte. Då är jag tvungen att stanna hemma.

En sista möjlighet och hopp inför framtiden

Men hur ska han då göra för att, lite klyschigt som det låter, få livspusslet att gå ihop med inkomst, rehabilitering, kärlek och barn. För att göra en liknelse skull man kunna säga att just Robbans pussel verkar vara på 25 000 bitar i abstrakta mönster, ett helvetes jobb att lyckas lösa med andra ord.

Men han har några ess i rockärmen. Dels har han alltid varit ekonomiskt sinnad. Så faktum är att det finns en liten buffert att plocka av. Sen är det ju det här med hans gamla idéer om verklighetshumor på tv. Robban erkänner att det känns minst sagt bittert att han gav upp de drömmarna bara något år innan youtube kom. Hade det varit idag så skulle han ju enkelt och utan några högre kostnader själv ha kunnat producera och marknadsföra sina knäppa idéer på nätet. Och faktum är att han även idag skulle kunna göra det. Eller?

– Jag har tänkt att jag i varje fall kan  pensionera mig. För jag har alltid varit sparsam. Jag har möjlighet att gå ner redan nu på fyra dagars schema, försöka träna, rehabilitera kroppen, leva sunt och ta pengar av min framtida pension. Det har jag råd med i ett par års tid. Att leva för bara kärleken och familjen… och kanske lite youtubeande.

Han fortsätter:

–  Det är en stor oro för mig nu när kroppen inte klarar den sista utposten till jobb, att köra spårvagn. Då kanske det är dags att släppa jobbet lite, sänka levnadsstandarden, sälja bilen och bara försöka leva och andas ett par år. Vad jag längtat efter de sista tio åren är att ta det sista steget på Maslows behovstrappa, självförverkligande. Kanske är det dags att släppa sargen nu och börja youtubea innan man ligger i graven, göra de där humorprogrammen jag drömt om att få göra ända sedan första dagen på folkhögskolan i Kiruna.

Och apropå drömmar och målmedvetenhet. Hur gick det egentligen med det där hans gamla tränare berättade om i Expressen för 15 år sedan, när han vägrade att vända 15 meter från toppen på Kebnekaise? Tog han sig hela vägen upp till toppen eller var han tvungen att vända om?

Han ville verkligen komma upp på toppen av Kebnekaise under den där skolutflykten 1992.

Robban berättar:

– Vi kom till toppstugan, det var en absurd Londondimma och man såg inte mer än max några meter framför sig. Men jag ville inte ge upp när vi var så nära. Jag tänkte att man kan göra som i sagan om Hans och Greta, göra ett spår av stavar med tio meters mellanrum. Det var 25 pers som hade följt med upp så jag och en polare plockade ihop ett gäng stavar, började ta oss mot toppen och placera ut dem. Då kom tränaren och skrek åt oss att vi måste  gå ner. ”Glöm det! Det är på egen risk om jag går upp. Det ska du skita i.”, skrek jag tillbaka. ”Det är på skoltid”, skrek han. ”I helvete heller. Vi är här frivilligt och det är helg”, gapade jag tillbaka. Men till sist lyckades han ändå på något sätt övertala oss till att vända om. Jag vet inte om jag är så ledsen för det. Som vädret var den dagen hade jag lika gärna kunnat vara död idag om jag fortsatt mot toppen.

En sak är i varje fall säker. Robert Anderson ljuger inte då han säger att han lärt sig att ta och acceptera livets motgångar genom att relatera dem till döden.

LÄS MER: Så gick det sen för Robinson-deltagarna

LÄS MER: Tv-kändisarna som försvann från rampljuset – så gick det sen

Foto: Ola Brising, Privat, TT

SENASTE NYTT!