Robinson-Robban har tagit ett sista farväl av sin älskade mor

Vanligtvis är Robert Andersson, 49, på gott humör, men de senaste veckorna har hans tillvaro varit allt annat än munter. 26 januari drog nämligen hans mamma Eva vidare till de sälla jaktmarkerna. Eva blev 72 år och levde på övertid, berättar Robert för Hänt.

– Min mor har levt halva sin livstid med psykisk sjukdom. När jag var tolv år blev hon tvångsintagen på psyket. Där konstaterade man att hon led av gränspsykos. En paranoia blandat med schizofreni.

Hur präglade detta dig, Robert?

– Det präglad mig väldigt mycket, i synnerhet då jag var mellan tio och tolv år. Den tiden, innan hon fick sin diagnos, förstod man inte riktigt vad som var felet. Jag skämdes mycket för min konstiga morsa. Hon kunde få plötsliga utbrott och skämma ut mig. Hon blev manisk. En sak som hon gjorde var att hon började samla på alla reklamutskick som kom i brevlådan. Hon la allihop på vardagsrumsbordet. Till slut var bordet täckt av ett berg med papper! Jag blev tvungen att städa upp detta kaos. Efter det fick jag mogna och växa upp väldigt fort. Jag fick ta hand om mig själv ganska tidigt i livet. Under barndomen var jag ganska ensam i familjen. Jag har inte haft någon att prata med, jag har fått prata med mig själv…

Det har ändå gått bra för dig, Robert. Eller hur?

– Ja, det tycker jag! Min tävlingsinstinkt i kroppen, och vilja att prestera något, har räddat mig. Jag var ganska dålig i skolan i vevan då mamma blev sjuk. Fick aldrig hjälp med läxläsning hemmavid. Jag bestämde mig ändå för att jag skulle ta skolan på största allvar, vilket jag gjorde, och gick ut skolan med näst bästa betyg i klassen.

Hur blev din mammas tillvaro efter hennes insjuknande?

– Hon fick psykofarmaka, kom tillbaka till livet och kunde fortsätta jobba inom hemtjänsten i några år. Sedan satte sjukdomen krokben för hennes arbetsliv. Det blev för mycket. Hon var 35 år när hon insjuknade. Tre år senare blev hon sjukpensionär.

Hur har du hanterat situationen med din mamma under alla år?

– Jag har varit väldigt förstående. Den som drabbas av psykisk sjukdom rår ju inte för det. På senare år har hon varit väldigt förvirrad, men ibland ganska rapp. Det har verkligen varit lågt och högt, beroende på hur hon mått. Hon har rökt hela sitt liv och har egentligen inte tränat sedan hon var ung, men hux flux för 20 år sedan – som en blixt från en klar himmel – fick hon för sig att hon skulle börja träna två gånger om dagen. På förmiddagarna promenerade hon till lasarettet i Gällivare. På eftermiddagarna gick hon ner till centrum. Hon kom i riktigt bra form. Det märktes både fysiskt och mentalt, men för tio år sedan halkade hon på en isfläck och bröt armen. Efter det vågade hon inte gå ut.

Blev hon en stugsittare?

– Ja, hon vågade knappt lämna sin lägenhet. Hon kedjerökte, rörde sig inte en millimeter och hade dålig kosthållning. Jag har trott att hon ska ”trilla av pinn” i stort sett varenda dag de senaste fem åren, men hon har fortsatt kämpa – mot alla odds. Till slut fick hon KOL och lungcancer. Hjärtat orkade inte mer. Hon åkte in till lasarettet i Gällivare och somnade in ganska snabbt, så hon hann inte lida särskilt mycket.

Satt du med vid dödsbädden då hon drog sitt sista andetag, 26 januari?

– Nej. Jag tänkte åka upp från Stockholm, men jag hann inte ens boka biljetter. Hon dog direkt. Häromdagen var det begravning i Gällivare. Ceremonin var väldigt fin. Värdigt avslut. Det känns som att hon är på en bra plats nu.

Hur känns det nu?

– Jag har bearbetat sorgen, jag har varit ledsen. Det har kommit i vågor. Nu har jag accepterat att hon är borta.

Hur går ditt liv vidare, Robert?

– Faktum är att man sitter fast i ekorrhjulet, man hinner inte fundera så mycket. Jag ska upp och jobba i morgon bitti. Köra spårvagn.

Och sedan då?

– Gammelmodern är död, men stammen lever vidare. För tre år sedan friade jag till Simone. Nu är det dags att ta med henne till altaret. Det är min spontana tanke. Jag vill utöka stammen.

FOTO: Privat, TT