Robinson-Mattias Pettersson till sjukhus – första orden: ”Kalabalik”

Mattias Pettersson, 53, sökte revansch i årets Robinson. Men till sist valde han att lämna inspelningen frivilligt. I en öppenhjärtig intervju med Hänt talar han ut om ilskan mot TV4 och Anders Öfvergård, relationen med flickvännen – och sjukdomskampen.

Hur står det till med dig, Robinson-Mattias?

– Det är så där. Jag har haft hjärtflimmer en tid. Hjärtat har slagit ojämnt. Förra veckan gick jag igenom ett hjärtingrepp, en så kallad ablation för förmaksflimmer. Efteråt sa läkarna att läget kunde bli sämre. Det har det verkligen blivit. Jag orkar knappt gå upp för en trappa! Jag har precis ringt sjukhuset, jag måste nog göra om det där ingreppet…

Hur var det att genomgå en ablation?

– Skitjobbigt! Jag var halvvaken, fick rätt mycket bedövning. Man var halvvilsen i kolan, liksom. Helt plötsligt höll jag på att tappa blodtrycket. Någon skrek: ”Rör på fötterna, rör på fötterna!” En annan kom springande med en ultraljudsmaskin. Man ville se om det höll på att bildas en blodpropp. Det blev kalabalik i rummet, det var riktigt otäckt. Någon skrek ”Ge honom det” och ”ge honom det”. De tryckte i mig två olika medel, fort som fan. Då fick jag tillbaka blodtrycket. Jag vill helst inte gå igenom en sådan procedur en gång till …

Annars, då?

– Annars är det bra!

Vad var svårast att hantera på Robinson-ön: lagkamraterna, hungern, sömnbristen eller matutbudet?

– Det är alltid maten som är jobbigast. Sedan har du sömnen och spelet, det är hugget som stucket. Sömnen var jobbig i år för det var så fruktansvärt jävla varmt. På Fiji förra året var det så jävla kallt. Då hade jag bara med mig en tunn overall. Jag höll på att frysa ihjäl. I år tänkte jag att ”nu ska jag köpa den tjockaste jävla flisen man kan ha”. Jag var så nöjd! Men sedan, när jag kom dit, var det 30 plusgrader på nätterna! Det slutade med att jag låg naken med bara ett myggnät över mig.

Under vistelsen fick du allt värre smärtor i din gamla axelskada och till slut kom du till en punkt där du ville avbryta din medverkan och åka hem. Detta möttes enligt uppgift av vilda protester från produktionens sida. Vad hände, egentligen?

– Anders Öfvergård försökte sätta mig på plats, han var allmänt jävla dryg och dum. Jag ställde jag mig upp, face to face, och sa: ”Du fattar ju för fan inte, du lyssnar inte på vad folk säger, vad har du för fel?” Sedan tog jag min väska och gick därifrån. Då sprang han efter mig och sa: ”Men du, vänta lite, tror du inte jag fattar… Tror du inte att jag fattar att du åker bara för tjafset med Heyes”. Då sa jag: ”Du är fan dum på riktigt, du kan fan dra åt helvete”. Sedan gick jag, jag tar ingen skit.

Vilken känsla hade du i kroppen när du lämnade ön?

– Känslan var skön, faktiskt. Jag var så jävla klar med det där. Med facit i hand borde jag inte ha varit med från början. Jag hade inte det där suget att vinna. Förra året hade jag det: vinnarinstinkten. I år fanns det liksom inte där. Jag vill känna mig hungrig, jag vill känna mig som en varg som vill vinna till varje pris. Den känslan infann sig liksom inte i år.

Har du några bestående men av ditt senaste Robinson-deltagande?

– Nej, det skulle jag väl ändå inte säga. Det är väl det här med axeln, men den var trasig redan innan jag åkte. Den har varit dålig i tre år.

Hur började allt?

– Det har med styrketräning att göra. Jag träffade en bjässe på ett gym i Thailand. ”Om du ska växa måste du köra tyngre”, sa han. Och så visade han. Vi körde tungt som fan. Plötsligt smällde det till i axeln. Det är därifrån det kommer, så jävla dumt! Lyfter jag axeln nu så knastrar det. Någonting har blivit tjall.

Vad känner du för Anders Öfvergård i dagsläget?

– Hade du frågat mig förra året, efter Fiji, så hade jag sagt att han är jävligt schyst, jävligt bra. ”Hård men ändå rättvis”. Det hade jag sagt – då. Nu har han sjunkit som fan i mina ögon. Han har sina egna regler. Det låter så jävla bra, men han lever inte som han lär. Han har sjunkit som en jävla gråsten, han och produktionen har verkligen dragit det här alldeles för långt.

Drömmer du mardrömmar om Anders?

– Nej, en sådan här grej rinner av mig jävligt fort, men jag tycker att det var ett fruktansvärt tråkigt avsked. Jag har ställt upp jävligt mycket för TV4 och Mastiff – och så gör de så här. Den här tråkiga känslan har suttit i ett tag för jag gillar inte att bråka och tjafsa.

Var det ett misstag att vara med i årets Robinson?

– Ja, med facit i hand.

Vad var det första du gjorde när du kom hem?

– Gick in på ett hak och käkade burgare. Jag hade ändå gått ner åtta kilo. Sedan ringde jag Malin, min tjej, och sa: ”Nu får du skynda dig hit”. Sedan drog vi iväg till Guldfynd. ”Du får välja vad du vill här inne”, sa jag.

Vad valde hon?

– En ring med en grön diamant. Snygg som fan, (skratt).

Du har tur i kärlek?

– Ja, det måste jag säga att jag har.

Hur länge har du varit ihop med Malin?

– Snart två år.

Har du friat?

– Nej, men hon väntar på att jag ska göra det, säger hon.

Ska du göra det, då?

– Nej, jag har redan varit gift. Det gick åt skogen, så aldrig mer… Det är slutgift.

Fäller Malin en tår när hon får höra det?

– Nej, det gör hon inte, men en förlovningsring vill hon ha med en fet briljant!

Vad gör Malin till en toppentjej?

– Hon är som mig. Vi är jäkligt positiva och skojfriska, liksom. Vi har jävligt roligt. Vi skämtar mycket. Garvar mycket. Det händer saker, hon är också lite galen. Vi är väldigt lika där.

FOTO: Robinson/TV4, privat