Per Ragnar om hemska traumat: ”Händelsen finns fortfarande inom mig”
Hänt möter skådespelaren Per Ragnar – som bland annat berättar om traumatiska skräckhändelsen.
– Jag fick sitta gisslan medan gänget rånade hotellet och sköt portieren till döds.
Visst är du vaken med tuppen?
– Ja, jag har alltid sovit fyra, fem timmar och vaknat utvilad vid sextiden. Det är perfekt eftersom jag har en trött dotter som måste upp då…
Vad ser du när du tittar ut från fönstret?
– Vita bergen – som fått sitt namn för att man förr hängde lakan på tork där.
✔︎ Det här är Per Ragnar
Ålder: 80.
Stjärntecken: Tvilling.
Bor: På Södermalms tystaste gata i Stockholm.
Familj: Dottern Fredrika, 20.
Det bästa med mig är att: Jag är 80 år men inte känner mig lastgammal.
Här tar jag mina promenader: Över hela Stockholm. Blasieholmen upp till Fåfängan och bort till Zinkensdamm. Ytmässigt är Stockholm ingen storstad.
Äter gärna: Allt grönt, har varit vegetarian i 60 år.
Äter ogärna: Det jag aldrig äter; kött och fisk.
Dricker gärna: Pepsi max lime.
Dricker ogärna: Brännvin.
Min bästa vän är: Gud.
Har du alltid varit Stockholmsjävel?
– Finns det sådana? Jag ser mest svenskar som är inflyttade från landsorten, klädda i Bajens grönvita mössor och halsdukar för att visa att de minsann är äkta söderkisar. Själv invandrade jag till Stockholm 1962 då jag kom in på Dramatens elevskola.
När utbildningen var klar blev du regiassistent åt Ingmar Bergman. Hur kom det sig att just du blev den utvalde?
– Jag tror faktiskt att han kände igen sig i mig som ung, besatt av teater, troligen ganska begåvad. Han ville även att jag – bara 25 år gammal – skulle bli rektor för nya Statens scenskola.
Skakade du som ett asplöv av nervositet varje morgon du åkte till jobbet? Jag menar, Bergman var väl inte den mentalt stabila människotypen?
– Faktiskt inte! Jag frågade hur han ville att jag skulle vara som regiassistent och han svarade: ”Jag vill ha ärlighet och uppriktighet, antingen är du för mig eller emot mig”.
Hade Ingmar vanföreställningar?
– Efter hans död har det ju kommit många vittnesmål om hans, vad ska vi säga, mänsklighet. Det ledsammaste – och jag måste säga vidrigaste – är ju allt hans hushållerska vittnat om i en dokumentärfilm. Själv fick jag en gång springa upp på vinden under en repetition för att tysta en snickare som bankade alldeles för högt, vilket störde Ingmar. Jag letade igenom varenda vrå på vinden och hittade inte ens en pipande råtta, men jag var givetvis tvungen att komma ner och berätta för honom att snickaren bad om ursäkt och lovade att vara tyst till repetitionerna slutat. ”Där ser ni, jag har överhörsel på höger öra”, sa Ingmar till ensemblen.
Per Ragnar om rollen som Sten Frisk
Som skådespelare har du varit med i ett 20-tal filmer och ett 40-tal tv-produktioner. Dessutom har du regisserat fem TV-teatrar, skrivit 21 böcker och fem diktsamlingar. Som grädde på moset var du programledare för Gomorron Sverige mellan 1980 och 1985. Kort sagt har du aldrig legat på latsidan! Vad har du försakat för att hinna med allt det här?
– Det där var bara en bråkdel av vad jag sysslat med! Efter Gomorron Sverige ingick jag i varuhusledningen på Åhléns city i Stockholm. Jag har varit ambassadör för Röda korsets ”jourhavande medmänniska”. Jag har hållit fler föredrag än Björn Ranelid och i 30 år var jag borgerlig officiant. Nu är jag uppe i 26 böcker. Utifrån den som hette ”Luther, död eller levande”, gjorde jag ett program för kyrkorummet. Det har jag turnerat med i tio år, jag har besökt 418 kyrkor. Senaste TV-serien jag medverkade i var ”Max Anger”. ”Vipeholmsfallet” blir nästa film jag dyker upp i. Men försakat? Dessa jobb har hållit mig väldans levande och jag är tacksam för varenda minut!
I TV4:s såpa Tre Kronor spelade du frikyrkopastorn Sten Frisk. Du gestaltade rollen så trovärdigt att många TV-tittare var rädda för dig. Hur kunde rädslan ta sig i uttryck?
– När jag passerade en dagisfröken i Malmö, som hade med sig en kull ungar, skrek hon: ”Ta skydd, Sten Friiiisk!”
Per om dödsdramat
Vad är det värsta du varit med om på temat ondska?
– Ondskan har ju så många uttryck att jag inte kan gradera den. Allt som drabbar barn tycker jag är urjobbigt, även om det ”bara” handlar om en förälder som går och stirrar på sin mobil medan barnet ropar med ögon och mun efter kontakt. Psykopater har jag träffat både på kåkar, teatrar och i näringslivet. Och en gång slog två djävlar ner mig under pistolhot på ett hotell i Brasilien. Jag fick sitta gisslan medan deras gäng rånade hotellet och sköt portieren till döds. Händelsen finns fortfarande inom mig, jag kan inte vistas i fuktunkna eller trånga rum där jag inte kan öppna ett fönster. Min ”Brasiliennoja”, kallar jag det.
Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?
– Jag tycker inte att jag har några vanliga dagar, men jag tycker om att sitta på ett café och kolla in folk och fä.
Har du kvar något umgänge från den gamla goda tiden?
– Anita Wall är min äldsta elevkamrat från Dramaten. En innerligt god vän! Annars är man i åldern där allt fler drar iväg. Häromdagen såg jag att Kåge Gimtell var död, en av våra stora TV-producenter som tidigt gjorde Eurovision och Lasse Holmqvist-programmen. Vi jobbade ihop, bland annat med en film om Skogskyrkogården.
I yngre dagar var du och Ted Gärdestad nära vänner. Hur gick det till när ni fann varandra?
– Oj, det var inte igår! Västerviksfestivalen... Spelade fotboll i TV-laget... Amerikansk film blev vårt gemensamma intresse. Vi gick på mycket bio ihop och hade samma hjältar. Teddan ville alltid diskuterat livsåskådningsfrågor och jag hade skrivit några böcker i ämnet, så det blev många samtal om livet, döden och kärleken. Han gillade brudar men han var blyg, så vi var några polare som hjälpte till att förmedla lite kontakter.
Dela med dig av något fint Gärdestad-minne, tack!
– En midsommar hyrde jag och min dåvarande sambo Maja Braun ett sommarhus vid Bråviken. Jag har ett rörande foto på Teddan där han står och vispar grädde, han kände sig nog väldigt huslig. Plötsligt upptäckte vi att vår katt Astrid hade försvunnit. De närmaste tolv timmarna letade vi på olika håll. Vi uppsökte bondgårdar, vi letade på gärden och i diken. Ni kan ju tänker er synen när ett midsommarfirande sällskap i någon trädgård plötsligt får frågan av den uppdykande idolen Ted Gärdestad om de hade sett en rödbrun bondkatt…
Teds sista år var fyllda av röster och syner, men du fanns vid hans sida så gott det gick. Hur reagerade du när du fick veta att han hade slängt sig framför tåget?
– På ett sätt var jag väl förberedd, jag visste att Ted var suicidal, men på slutet… Fruktansvärt, ofattbart!
Du höll i begravningen. Janne Schaffer spelade gitarr, Agnetha Fältskog och Lill-Babs fanns bland de sörjande. Hur vill du att din egen begravning ska se ut?
– De senaste tio åren har jag skrivit ner önskemålen om begravningsplats, ceremoni, officiant, sten, kors och musik… Jag ber om att få återkomma när jag tänkt färdigt! Om jag inte hinner dö innan dess så gäller det sista budet.
Slutligen Per, vilken är den bästa stunden på din dag?
– När jag slår mig ner framför TV:n och jag vet att idolerna har chans att vinna. De kan gälla skidor, skidskytte, handboll och fotboll. Då är jag en mycket förväntansfull svensk med en Pepsi max lime i handen.
Foto: TT & SVT