Mikaela Laurén om att bli mamma vid 45 och tiden i fängelse

Hon är känd som proffsboxare, elitsimmare – och snart mamma. Hänt möter Mikaela Laurén som berättar om fängelsetiden, kärleken till Peder – och provrörsbefruktningen.

Läget, Mikaela?

– Det är jättebra! Solen skiner och jag har sovit bra.

Nyligen briserade babybomben: du är gravid! När är det tänkt att förlossningen ska ske?

– På midsommarafton.

Har du och Peder bestämt vad barnet ska heta?

– Nej, vi vet inte ens vad det blir för kön. Jag är gammalmodig där, jag vill inte veta. Det blir så mycket roligare och mysigare att gå och undra. Tar man reda på könet nu så blir det som att öppna en julklapp för tidigt. Min man är otroligt nyfiken. Han vill veta, men jag har övertalat honom om att vi ska vänta.

Satte du kaffet i vrångstrupen när du fick veta att du var gravid?

– Inte direkt. Vi gjorde IVF, provrörsbefruktning.

Har det här varit en jobbig tid för dig?

– Ja, en av de jobbigaste i mitt liv. Första tolv veckorna i graviditeten oroade jag mig väldigt mycket, jag gick på nålar fram tills att den största missfallsrisken hade lagt sig. Jag fick inte träna och jag fick inte stressa. Det var bara att vänta och hoppas att det skulle gå vägen. Provrörsbefruktningen gjorde vi i Ryssland, på Olgakliniken. Vi har fått ett otroligt stöd därifrån under hela resans gång. Jag var där tre gånger under 2020.

Hur gick det till när du och Peder fann varandra?

– Jag hade coachat en tjejkompis i boxning, hon är MMA-fighter. Hon hade vunnit en match och tjatade: ”Du måste följa med ut och fira!” Jag avbokade ett biobesök och gick ut och träffade henne på East. Där var Peder. Han drog en del raggningsrepliker och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Det här var 2014.

Vad är det bästa med Peder?

– Att ha lyfter mig. Han är rolig och glad och väldigt snäll.

Friade han snyggt?

– Ja, det måste jag säga! Det var nästan lite påtvingat, men det löste sig otroligt snyggt, (skratt).

Berätta!

– I mitt huvud skulle vi förlova oss i Mexiko. Vi skulle åka dit under jul- och nyår 2017. Jag hade ingen aning om att han redan hade planerat samma sak. Samtidigt var jag ivrig och tjatade om att vi skulle förlova oss och välja ringar innan resan. Eftersom jag är kompis med Efva Attling så hade jag varit i hennes butik och tittat ut en ring som jag gillade. Han hade också varit där, visade det sig, och valt exakt samma ring. Vi skulle gå till Efva Attling ihop på fredagen var det bestämt. Onsdagen innan, en regnig dag i november, hade jag varit ute och handlat. När jag kom hem var allt fixat och fint hemma. Han stod där i kostym, gick ner på knä och friade till mig. Han ville göra det på sitt sätt och inte planerat av mig.

Numera är du personlig tränare och hälsoföreläsare. Tidigare var du världsmästare i boxning och elitsimmare. Hur gammal var du när dina föräldrar anade att du var en talang?

– Väldigt ung. Jag var väldigt aktiv och tidig med allt. Jag lärde mig gå vid sju månaders ålder och jag lärde mig simma vid tre. Jag var sex, sju år när jag vann min första guldmedalj i simning: ”25 meter valfritt”, (skratt). Det medaljen har jag kvar – inramad.

Som 28-åring hade du 16 SM-guld och tre svenska rekord i ditt bagage. Då fick det vara färdigsimmat för din del. Varför?

– 2004 slog jag svenskt rekord. Jag var snabbast i landet men blev ändå inte uttagen att få representera Sverige i de OS. Det grusade all motivation och glädje. Jag orkade inte hålla på ytterligare fyra år – till nästa OS – och jag tjänade inga pengar på simningen. Då kände jag att det var dags att pröva någonting annat.

Snart debuterade du – som boxare. Berätta!

– I början hade jag ingen tanke på att gå över till en ny sport, men har man tränat två gånger om dagen sedan 13 års ålder så blir det väldigt tomt när man lägger av. Jag kollade på gamla Rocky-fimer och fick en himla häftig känsla. ”Tänk att kontrollera sin kropp på det sättet”. Jag började som motionär, men eftersom jag alltid älskat att förbättra mig själv, upptäckte jag snart att jag hade talang för boxning och att jag ville mäta mig med de andra.

Du blev firad proffsboxare, men sommaren 2018 la du boxarhandskarna på hyllan. Varför?

– Jag utvecklades fortfarande och tyckte att det var roligt, men mitt proffskontrakt i Europa gick ut och jag gifte mig. Jag hade kommit upp i åren, jag var 42 år, och kände att ”nu måste jag skaffa barn om det ska bli några barn”. Det var ett svårt beslut att lägga av, men samtidigt lätt. Jag ville verkligen bli mamma.

Om vi går långt tillbaka i tiden – till när du var 29 år – så var tidningsrubrikerna om dig nattsvarta. Du dömdes nämligen till 14 månaders fängelse för att du hade förvarat en massa anabola steroider hemma...

– Ja, det stämmer. När jag slutade simma tappade jag min identitet. Jag hade liksom inget mål i livet, inget jobb och inga pengar. Jag fick ett erbjudande att förvara och distribuera dopingpreparat. Dumt nog nappade jag på det. Du vet, snabba pengar. Sedan kom polisen. Det gjorde ont ända in i själen. Vem som helst klarar av att sitta i fängelse, men vem som helst klarar inte av att bli dömd av en hel nation. Skammen. Många tog för givet att jag hade dopat mig under min karriär, men sanningen är att jag slitit för varenda prestation. Jag skulle aldrig fuska mig till en framgång.

Du hamnade på Sveriges minsta kvinnofängelse, anstalten Ljustadalen utanför Sundsvall med plats för 20 intagna. Hur var fängelsetiden?

– Lärorik. Jag lärde känna mig själv, jag bearbetade mina känslor. Jag pluggade hårt. Träningslära och idrottsnutrition. Jag ville göra det bästa jag kunde av strafftiden, så jag gjorde så mycket att jag nästan gick in i väggen. Jag pluggade matte, jag lärde mig sticka och jag stickade 30 mössor. Jag tog datorkörkort och pluggade på universitetet. Jag tränade stenhårt och tränade de andra intagna. Jag skrev dagbok och jag pratade med en terapeut. Jag låg inte på latsidan eller tyckte synd om mig själv, jag var fast besluten att ”den här tiden ska inte vara slöseri med tid, livet måste fortsätta!” Så för mig blev straffet något positivt – i slutändan.

Hur hoppas du att din tillvaro ser ut när du fyller 50?

– Då är jag förhoppningsvis en lycklig mamma och fru som orkar ta hand om sitt barn. Det har varit en oro: ”Shit, är för gammal?” Men folk blir äldre och äldre nu för tiden och det är tur att jag har en åtta år yngre man, (skratt).

Slutligen Mikaela, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Morgnarna när jag ligger i sängen med en kopp nykokt kaffe och tittar på Nyhetsmorgon. Jag måste få ligga där minst 30 minuter. Gärna en timme och bara gosa, liksom!

Foto: TT & Privat