Marcus Noterius okända skandal – med världsstjärnan

Hur står det till världens bästa Marcus?

– Jo, men det är bra. Jag jobbar och sliter och väntar på att snön ska komma för jag gillar att åka slalom. Har även de sista åren lärt mig att uppskatta hösten. Det är mysigt att tända ljus hemma och mysa till det. När jag var yngre hade jag svårare att se tjusningen med hösten.

Hade du något vanligt jobb innan du blev tv-stjärna?

– Nej, och jag halkade in i mediabranschen på ett bananskal. När jag var yngre spelade jag badminton på ganska hög nivå. Någon frågade om jag ville börja skriva lite om badmintontävlingar i Östersunds-Posten. Jag tackade ja eftersom jag alltid har gillat att skriva brev till släktingar och så där, så jag började skriva referat åt lokaltidningen. Då var jag väl 17 år. Efter gymnasiet fick jag praktik på samma tidning och sedan dess har det rullat på…

I våras, när coronapandemin var som bedrövligast, rapporterade du från infektionsavdelningen på Östersunds sjukhus. Där fick du – iförd skyddsmundering – se förödelsen på nära håll. Grät du?

– Nej, men jag led väldigt mycket med alla människor som drabbades av Corona. Kanske speciellt de äldre. Men trots allvaret var det ändå ett positivt besök på avdelningen på sjukhuset. Kvinnan jag fick prata med, Birgitta, var på bättringsvägen och skulle skrivas ut dagen efter. Men visst var det läskigt, det var det ju, när jag visste att det fanns patienter konstaterade med Corona på avdelningen där jag var. Birgitta blev frisk och jag träffade henne i hennes hem en tid därefter och gjorde ett uppföljande reportage. Det var väldigt trevligt och vi skrattade och åt smörgåstårta.

Vid sidan av Nyheterna på TV4 agerar du testkanin i Nyhetsmorgon. Vi som tittade glömmer aldrig när du testade backhoppning i Åre nu under hösten. Vad hände?

– (Skratt). Det undrar jag också! Några veckor tidigare fick jag frågan från folk i Åre om jag kunde tänka mig att göra premiäråket i den där rampen... Jag fick se bilder och det såg inte så farligt ut, men när jag kom fram och fick se den höga rampen med egna ögon blev jag dödsskraj och tänkte: ”Vad har jag gett mig in på, ska jag verkligen göra det här?” Jag har aldrig varit så nervös och rädd i hela mitt liv. När jag kom ner till ett flackt parti, innan själva hoppet, fick jag för mycket bakvikt och kraschade bakåt. ”Nu tappar jag kontrollen”, hann jag tänka och slog i ryggen och tappade luften. Det var riktigt otäckt. Jag återhämtar mig nu från den där kraschen. Jag ådrog mig en spricka i ett revben också, men det har snart läkt.

Förutom backhoppningen har du badat isvak och skjutit tjuvar. Går du till jobbet med tunga steg eller är du en självplågare som njuter av att leka kull med döden?

– Nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att jag tar onödiga risker. Jag har gjort massor av galna uppdrag men kraschen i rampen i Åre var faktiskt första gången jag gjort mig illa lite. Men det gick ju trots allt bra. Det är kul att testa olika saker och både min fotograf Fredric och jag tycker om att tänka lite nytt. Att utmana oss själva lite kring att hela tiden göra ännu bättre och ännu mer fartfylld tv. Sedan vill jag ju att tittaren ska få en inblick i det jag testar på. Jag har inga problem att bjuda på mig själv och jag blir glad när tittare hör av sig och säger ”tack Marcus, för att du fick mig att skratta i morse när jag såg dig på tv”. Jag tror vi alla skulle behöva skratta lite mer. Det mår man bra av.

Hur mycket får dina anhöriga i försäkringspengar om du avlider i tv-rutan?

– Oj, det vet jag faktiskt inte.

Till skillnad från andra tv-stjärnor huserar du inte i Stockholm, du har slagit ner dina bopålar i Östersund. Säg tre riktigt sopiga saker om den staden!

– Det vet jag inte ens om jag vill för jag trivs så jättebra i Östersund. När jag var yngre tyckte jag att Östersund var litet och tråkigt, men numera uppskattar jag lugnet och att det är så nära till fjällen och naturen.

På vilken adress tog du dina tre första steg?

– Den exakta adressen vet jag faktiskt inte, men vet du var ICA Odenhallen är? Där, i höghuset ovanför, där bodde jag!

Vad hette flickan du pussade första gången?

– Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag var inte särskilt intresserad av tjejer när jag var yngre. Du vet, jag var en total fotbollsnörd. När det var skoldisco kom jag dit med en fotboll under armen. Det är faktiskt sant. Jag hade större fokus på fotbollar än tjejer. Det har väl jämnat ut sig lite med åren, (skratt).

Var du malaj i lumpen?

– Jo du, det kan man faktiskt säga att jag var! Jag var radarobservatör. Satt och kollade på flygplan och sådant där på en skärm. Kanske inte så supermacho, men jag är väldigt glad att jag gjorde lumpen. Jag fick vänner för livet.

Vad blev ditt livs första stora motgång?

– Jag gick igenom en operation när jag var i tonåren. Den ledde till en massa komplikationer. Jag hade kommit in på Badmintongymnasiet i Sundsvall. När jag skulle börja där på hösten, så hade jag kommit efter i träningen. Jag gick bara där i ett halvår, sedan flyttade jag hem till Östersund. Men inget ont som inte för med sig något gott, det var då jag fick frågan om jag ville börja skriva om badminton i lokaltidningen… Och där inleddes min journalistiska karriär.

Vem är din bästis?

– P-A. Det är en godhjärtad och klipsk man i Västerås som är full av empati. Dessutom är han väldigt rolig och ställer alltid upp när man behöver honom.

Ingår du i ett järngäng?

– Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag har en hel del vänner, men jag är rätt dålig på att umgås med dem. Jag umgås mest med barn och familj. Jag är väldigt familjekär.

Kommer du ihåg vad du drömde i natt?

– Ja, jag har för mig att jag låg på en varm och solig sandstrand. Jag älskar att resa och saknar det oerhört mycket.

Har du börjat julpynta?

– Nej, och jag är inte så bra på att pynta. Mina barn brukar hjälpa mig. Önskar att jag vore lite mer pysslig av mig, (skratt).

När trodde du senast inte dina ögon?

– För ett par veckor sedan när jag bytte till vinterdäck på en bil direkt i Nyhetsmorgon – och insåg hur dålig jag var. Jag är faktiskt tyvärr inte speciellt händig. Ibland önskar jag att jag inte hade tummen mitt i handen.

Vad gör du när du inte har något bättre för dig?

– Kollar på film, serier och dokumentärer. Jag är väldigt dålig på att läsa böcker, tyvärr, men läser mycket tidningar och kollar alltid på nyheterna.

Vem vill du bli i ditt nästa liv?

– Den frågan var inte lätt, du. Jäklar! Nu satte du mig på pottkanten. Möjligtvis någon som hjälper ungdomar på glid. Jag hade nog jobbat med det om jag inte haft det här jobbet. Jag är väldigt barnkär och tycker att barn är fantastiska.

Till sist Marcus, vad skulle du välja: äta 30 korvar med en massa senap på, stjäla hundmat och en dammsugare hemma hos Anders Bagge eller mucka gräl med Ullared-Maritta och vakna upp på närakuten med fläskläpp och brutet näsben?

– (Skratt). Det får bli korvarna! Fast egentligen borde jag avstå, för jag skulle behöva komma i lite bättre form! Men jag jobbar på det. Försöker gå på gymmet minst ett par dagar i veckan och så går jag promenader när vädret tillåter. Jag dömer även lite fotboll på lokal nivå under sommarhalvåret. Där får jag både fysisk träning och även träna hjärnan att ta snabba beslut.