Louise Hoffsten lever med obotliga sjukdomen MS: ”Kroppen är ganska kass”

Hur står det till världens bästa Louise?

– Jag mår bra. Jag är glad. Jag har börjat med en ny medicin och jag har fått en ny läkare. Kroppen är ganska kass, som vanligt, men rent psykiskt mår jag faktiskt väldigt bra!

Det har nu gått ungefär 30 år sedan du insjuknade i MS. Vilka var de första symtomen?

– Jag kände inte mina fötter. Det var som att gå på luft. Jag hade tappat känseln. Men du, jag har faktiskt lärt mig att leva med det här. Jag ser mig inte själv som sjuk. Jag lever med sjukdomen, men jag är inte sjuk.

Vad gör du för att hålla dig i form?

– Jag simmar. Älskar det. I vattnet rör jag mig som en balettdansös. Nu har jag byggt en egen pool. Det är bästa investeringen för hälsan. Det är underbart, jag kan gå ut och träna och göra vattengymnastik hela tiden. Inte nu på vintern dock, men sommartid. På vintern går jag på Eriksdalsbadet. Där går jag på gymmet också.

Vem är först upp på morgnarna, du eller Dan?

– Nu för tiden är det Dan. Jag har börjat sova länge på morgnarna, jag känner att jag behöver det.

Vem av er är pratgladast vid frukostbordet?

– Jag. Dan hatar att prata, han vill bara läsa tidningen. Vi prenumererar fortfarande på en ”fysisk tidning”. Vi är uppväxta med ”fysiska tidningar”, det måste vi ha. Dan vill läsa tidningen. Jag vill prata. Det går inte alls ihop. Kris, kris, kris, (skratt).

Hur många år har ni kilat stadigt, Dan och du?

– 20.

Har ni kilat riktigt ostadigt under någon period?

– Ja, så är det när man är tillsammans. Det är klart att det går upp och ner. Självklart. Men det slutar alltid med att vi säger: ”Nu får vi fan skärpa oss”. Vi har så mycket som vi måste vara rädda om. Kärleken är ett ständigt arbete – från att man vaknar på morgonen tills att man går och lägger sig. Bara för att du är gift så betyder det inte att ”nu kommer det vara för evigt”. Nej, det är ett hårt arbete. Men det är ett kul arbete också – för det mesta.

Dan är skådespelare, känd från bland annat Oskyldigt dömd, Beck, Livvakterna och Våra vänners liv. Själv har du varit Sveriges bluesdrottning sedan urminnes tider. Vem av er har varit ute mest och flängt runt i landet – i arbetet?

– Det är nog jag. Jag har varit i varenda håla. Nu sitter Dan mest och läser in böcker. Det är ett arbete som han älskar. Att läsa in böcker är en konstart. Folk som inte gör det förstår inte vad det handlar om…

Vad känner du när du blickar tillbaka på ditt genombrott 1993 då hela svenska folket gick och trallade på Let the best man win?

– Jag är väldigt glad. Jag 30-årsjubilerar nu. Det är 30 år sedan ”Rhythm and blond” släpptes. Det är ett album som fortfarande håller. Jag är väldigt stolt och glad. Jag har släppt den på vinyl nu för att fira att det är 30 år sedan den kom ut.

Njöt du av de stora framgångarna under 90-talet – eller oroade du dig mest över att allt skulle ta slut?

– Nej, det har jag aldrig gjort. Oroat mig, alltså. Däremot var det väldigt stressigt på den tiden. Det var en sådan hysteri kring allting. Jag var inte helt bekväm med det.

Vad händer just nu på jobbfronten?

– Just nu sitter jag med mina nya låtar som ska sjungas in och släppas framöver. Under pandemin började jag ge privatpersoner. Det gör jag fortfarande eftersom jag tycker att det är så roligt. Folk kommer hem till mig och min lilla friggebod. Jag vill inte släppa den biten. Jag träffar människor som är helt underbara.

Din farsa – Gunnar Hoffsten – var orkesterledare och spelade trumpet och piano. Parallellt hade farsgubben två musikaffärer hemma i Linköping: ”Speldosan” och ”SkivCity”. Var han en skön lirare, din pappa?

– Ja, han var världens snällaste människa. Helt fantastisk. Så snäll. Han hade verkligen hjärtat på rätt ställe. Jag älskar honom och sörjer att han inte längre är i livet.

Vad finns det att säga om din mamma Marianne?

– Hon var väldigt klädintresserad. Hon har gjort allt inom klädindustrin – från att vara modell och modist till att jobba i boutique. Sedan slutade hon där och öppnade egen klädaffär. När hon var riktigt ung jobbade hon i fabrik – under kriget. Det har gått många år sedan mina föräldrar gick bort, men jag tänker ständigt på dem. Jag älskar dem väldigt mycket.

Hur gammal var du när du flyttade hemifrån?

– Första lägenheten var i Linköping, jag flyttade inte så långt. Jag var väl 20 år, knappt.

Vad har du för glädjeämnen i din vardag?

– Framför allt är det min son. Han bor fortfarande hemma. Jag får så mycket kraft av honom. Tyvärr har han fått ärva en del saker av mig som inte är så roliga, men hur som helst… Han är väldigt fin. Hjärtat på rätta stället. Det är väldigt roligt att umgås med honom! Vi gör väldigt mycket roliga saker ihop, hela familjen.

Utveckla, tack!

– Vi går mycket på teater. Lyssnar på musik. Tittar på konst. Sjunger. Vi är socialmonster. Vi har en stor vänskap, liksom. Det är viktigt att träffa folk. Det gör också att man lever längre.

Har du fått någon riktigt nära vän bland dina artistkollegor?

– Ja, det har jag: Tina Ahlin. Vi är väldigt tighta. Jag tycker om henne vansinnigt mycket, hon är som en syster för mig. Vi har en föreställning som vi kallar för ”the snaps experiance” som vi startade under pandemin. När det sinat i snapsviselådan så kan man ringa och boka oss – och så kommer vi som ett skott. Vi är inga suparskallar, men det här konceptet är så jävla roligt!

Vad har du för förhoppningar om framtiden?

– Det är en fråga som jag inte kan svara på. Jag har slutat ha förhoppningar. Idag är idag. Idag gör vi det bästa. Det är mitt livsmotto.

Slutligen Louise, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Frukosten – även om Dan är tyst och läser tidningen. Fy sjutton vad tråkig han är, (skratt).

FOTO: Karin Törnblom/TT, LORENTZ-ALLARD ROBIN/Aftonbladet/TT