Jens Hultén om skilsmässan: "Bråk och skrik”

Han har försökt ta livet av James Bond, "spöat" Tom Cruise och på det blivit en av Sveriges mest välkända filmgangstrar. Jens Hultén kan onekligen se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär.

Men privat har han fått kämpa. För Hänt berättar han nu om föräldrarnas skilsmässa, missbruket – och kärleken till fästmön Gunilla Backman som blev vändningen.

Hur står det till Jens?

– Du, det är mycket bra. Jag är på en ljus plats i livet. Jag har allt jag kan önska mig och mer därtill. Det får gärna fortsätta så här. Däremot finns det mycket att säga om världsläget, men det är en helt annan femma.

Som skådespelare har du varit en het potatis sedan fan vet när, men en gång i tiden var du simpel dörrvakt på diverse Stockholmskrogar. Var varje arbetspass en plåga?

– Så här i efterhand så var det ett skitgöra, ja. Det var jäkligt obehagligt att vara den som skulle säga ja eller nej till om folk fick komma in eller inte. Somliga försökte hota sig in, andra betedde sig illa och skulle slängas ut. Det var ingen behaglig tillvaro, även om jag var yngre och tyckte om att spela tuff och macho.

Umgås du privat med kollegor såsom Ola Rapace, Mikael Persbrandt, Alexander Skarsgård, Krister Henriksson och Joel Kinnaman?

– Jag känner dem allihop. Det är fina killar på olika sätt, men vi umgås inte. Däremot är Johan Hedenberg och jag goda vänner. Även Benny Haag och jag. Jag har många goda vänner i branschen, men vi umgås bara när vi jobbar ihop.

I Mission Impossible slog du Tom Cruise på käften. Blev ni ”tjenisar” under inspelningen, Tom och du?

– Jo, då. Han var där varje dag och jag var där – till och från – i tre månader. Han var jävligt trevlig. Men samma sak där som med Krister Henriksson och de andra – men i ännu högre grad. Tom Cruise går man inte ut och fikar med, han lever i sin bubbla.

Många förknippar dig med Seth Rydell, gangstern i Johan Falk-filmerna. På vilka sätt är ni sjukt lika varandra, Seth och du?

– Utseendemässigt kanske vi påminner om varandra eftersom det är jag som spelar honom. Skillnaden är väl att jag har längre hår nu för tiden. Annars är vi varandras motsatser. Seth Rydell är kriminell, det är inte jag, (skratt).

Visst är du nykter alkoholist?

– Ja, och det har jag varit i 23 år.

Berätta, tack!

– Efter dörrvaktstiden hade jag en egen kampsportsskola i många år. Jag hade också ett eskalerande missbruk i form av alkohol. Jag jobbade med att dricka, det var ett heltidsjobb. Antingen var jag bakis eller full. Däremellan sov jag. Jag älskar livet. Det gjorde jag då också, jag tyckte att livet var toppen. Jag ville förhöja glädjen och jag gjorde det genom att dricka, men märkte efter några år att alkoholen dränerade mig. Till slut hade jag knappt något liv. Vännerna drog sig undan, jag kunde inte betala hyran. Jag kunde inte ta hand om min son som var liten då. Jag kunde inte göra ett jävla skit! Till slut fattade livet beslutet åt mig, att fortsätta dricka eller bli nykter, att leva eller dö.

Kan du bli sugen på öl om du går förbi en uteservering?

– Inte ett jävla dugg. Tänk dig att du blivit misshandlad. Du längtar inte efter att bli misshandlad igen. Jag är helt klar med den biten, jag har gjort en omvärdering av hela mitt liv och vill leva sant.

Hur såg din tillvaro ut när du var i tioårsåldern?

– Tio bast? Då var det 1973 och jag gick i tredje klass. Jag tror att jag var väldigt intresserad av fotboll. Eller tror. Jag vet. Året efter var det VM i fotboll i München. Jag följde slaviskt varje match.

Så du var fotbollstokig?

– Ja, jag tyckte att det var väldigt kul att spela fotboll med polarna nere i Vasaparken. Jag var väldigt sportig. Hade blont hår och tyckte om att springa…

Vad blev ditt livs första stora motgång?

– Det var nog när mitt marsvin dog. Jag tog med honom till veterinären som sa: ”Den här är död”. Sedan slängde han marsvinet ner i ett sopnedkast. Brutalt.

Vilken händelse i ditt liv har präglat dig mest?

– Det går inte att säga, det är så många händelser som präglar oss människor. Min uppväxt var bra på många sätt. Samtidigt var jag också ett skilsmässobarn. Det var inget fysiskt våld hemma, men mycket bråk och skrik. Man var hela tiden beredd på att det skulle bli gräl, att ”nu ryker mamma och pappa ihop”. Det har nog satt sin prägel på mig. Andra saker har också format mig. En var en då jag blev nykter. En annan då jag mötte min livskamrat Gunilla och en tredje då jag blev farfar. Jag har formats av många små bäckar.

Du har alltid bott i Vasastan i Stockholm. Vad är det för fel på Södermalm och Östermalm?

– Södermalm tycker jag är för stökigt. Östermalm är lite för lugnt. Vasastan är en mix. När jag växte upp var Vasastan inte så fint, då var det arbetarkvarter. Jag känner mig trygg i Vasastan. För mig är Vasastan hemma.

Vad hittar du helst på när du är fri från jobb och förpliktelser?

– Läser böcker. Vetenskap, filosofi. Jag försöker lära mig om hur vi människor fungerar. Sedan är jag en stor älskare av film och musik.

Du kilar stadigt med musikalstjärnan Gunilla Backman. Träffades ni i kön till korvmojen?

– Nej, vi träffades när vi gjorde en show på Cirkus med Peter Jöback. Det är fyra år sedan, sedan tog det en tid innan vi blev ihop.

Blir det bröllop snart i dagarna tre?

– Inte i dagarna tre, men det kan mycket väl bli bröllop. Fast vi har ingen aning. Vi är så lyckliga och glada över att vi får leva med varandra, det är toppen! Men absolut, visst kan vi gifta oss om tillfälle ges.

När skrattar du mer än vanligt?

– När det finns något att skratta åt, (skratt). Jag har lätt för skratt. Mitt barnbarn är väldigt kul. Han håller precis på att lära sig gå. Han ser ut som ett litet fyllo, det är skitkul. Så jävla gullig!

Brukar du tappa din mobiltelefon i golvet?

– Under alla år har det kanske hänt tre gånger. Jag är väldigt försiktig med mina saker. Tappar jag mobilen så blir jag så sur på mig själv att jag låser in mig i ett rum – som straff, (skratt). Skojar nu. Däremot är det frustrerande.

Är du i din bästa ålder?

– Ja, eftersom jag mår bra och tycker om det jag gör. Sedan är det klart… Jag är snart 60. Jag vet att livet inte är oändligt. Det kan jag tycka är lite tråkigt, men det är en del av livet.

Vad är din senaste gubbvarning?

– Jag har varit gubbe länge. När jag böjer mig ner och ska ta på mig skorna så låter jag. Dessutom blir jag grinig när folk parkerar fel på gatan. Sådana saker. Jag har också en tant i mig. Den går gärna runt och småstädar och pysslar med växterna. Jag har ”freakat ur” på det sättet.

Vem vill du bli i ditt nästa liv?

– Tänk om man fick leva om sitt liv! Skulle jag bli någon annan så skulle jag säkert längta efter mig själv.

Slutligen Jens, vad skulle du välja: göra pyspunka på statsminister Magdalena Anderssons Peugot 308, kasta en Hönökaka i huvudet på Thorsten Flinck tvillingbror Richard eller limma fast dig själv på marken – utanför Kikki Danielssons garageuppfart?

– Jag väljer bort all form av aggression, så jag avstår gärna alla tre!

FOTO: TT